the show must go on

Ubud

2009-08-12T08:43:00.003+02:00

Nu ar jag och Anna i djupaste djungelstan som ligger mitt pa Bali, langt fran havet och de stora vagorna som vi saknar. Men har finns annat, regnskog, apor, risfalt och SJUKT billig mat ;).

Vi tog Bettan, var trogna moped for denna manad, och reste norrut, rakt ut pa falten och smabyarna. Helt plotsligt sa stannade moppen och vi sag att tanken hade lackt ut all bensin... Efter 5 riiiktigt djupa andetag sa sprang det fram tva locals fran en liten by och som anglar fran himlen tog tag i moppen, meckade sisadar 15 minuter, fyllde den med bensin fran en gamma absolut vodka flaska och allt de begarde var 40 SEk (50.000 Rp). Anna sa att hon garna betalt mer for att de "raddade vara liv", haha.

Idag har vi varit i Apskogen och jag har haft apor overallt tack vare min banan i fickan, SOM jag njot! Jag ville stoppa en under trojan och ta med den genom hela var resa..

Igarnatt bodde vi i ett guest house hos en balines/osterrikisk familj och dar hangde vi i var hangmatta med bananpalmer over huvudet, helt OK med andra ord.

Gotta go

BALI BABY

2009-08-08T12:53:00.003+02:00

Efter en helt oforglomlig dag i Sanur pa vastkusten pa Bali sa sitter vi pa ett internetcafe i Kuta. Efter vi anlant till flygplatsen sa tog vi forsta basta taxi till Sanur som ar en tyst ort fullt med fina bungalows och langa strander. Nar vi kom fram sa rann svetten som nilen langs vara ryggar, ingenstans att bo och ingen mat i magen. Vi gick in pa forsta basta hotell, dar sa de att alla hotell formodligen ar fullbokade, KUL! tankte vi. Vi bestamde oss ffor att ga ner till stranden och forsoka njuta lite i letandet, da kom det fram en balines som sa att han kunde kora oss till en "Guest House" som lag 3 minuter bort, sure thing tankte vi och hoppade in. Vi kom fram till ett helt fantastiskt hus dar en balinesisk familj bodde och hyrde ut rum for vilsna sjalar som vi. Vi var valdigt skeptiska gallande priset da vi insag att vi hamnat i ett paradis. Priset var 300,000 Rp per natt vilket ar 120 kronor var, WORD! Efter en nap sa gick vi ner till stranden igen sag att det var low tide, havet borjade helt plotsligt 200 meter ut och det forsta vi sag var en strandad, rod sjostjarna stor som en tallrik. Min forsta tanke var saklart COOL, men vi insag att vi inte kunde gora nagot for att radda den, damnit! Vi satt oss pa en restaurang med riktig balinesisk mat pa stranden och lyssnade pa vagorna, isylliskt minst sagt. Nu ar vi i Kuta och bor pa ett ganska sletet hotell men bara for 100,000 Rp per person.

Slut pa det idylliska, nu ska vi festa och imorgon antingen lara oss att surfa eller aka jetski!

Hoppas vadret suger hemma i malmo :).

To be continued...

when life slaps you across your face...

2009-03-23T09:31:00.002+01:00

...it AINT a stroll in the park, I tell you that!

Ok, the word is out, jag har fått påssjuka, den där sjukdomen man kan få när man är bebis som gör så att man får en extra haka, hög feber, extrem huvudvärk, käkproblem som gör att det gör ont att äta och så klart den inte alls särskilt lilla risken för hjärnhinneinflammation och sterilitet. Yeah, that's me at the moment.

Jag sitter i Annamarias lägenhet i London just nu, om 30 minuter skulle jag sitta på ett plan till USA där jag skulle spendera en välbehövd semester i 2 veckor, men icke, om några timmar sitter jag på ett plan hem till Sverige och min sjuksäng istället, och min kärlek Anna såklart !

Ok, nu ska jag packa klart!

pray for me

Amen?

2009-03-18T13:28:00.002+01:00

Nu kom jag hem efter första tentan och första deadlinen. Mycket nöjd med min essay och seminöjd men min tenta, oh well. Det ENDA som surrar i mitt huvud nu är om jag kom in på läkarlinjen i Liverpool eller ej, får besked nästa vecka. Min kropp reagrerar med försvarsposition, precis som jag kan göra något åt det nu, that's just not the case, it's all in the hands of the lord (Liverpool School of Medicine).

Humöret skiner i takt med solen denna dag i Lancaster och jag har unnat mig en fet baguette och cola med Tom, tänkre vägra plugga på en timme nu och bara gå runt och vara minus; gå upp och ner på huvudgatan med glajjorna på och säga "hej, hej, hej, hej". Sounds nice!

Mamma och Pappa, jag är nu ett vuxet barn som jag brukar kalla det och ni vet säkert att jag snusar lite från och till men tänkte bara set the record straight.
Har länge velat berätta om mitt besök i förorten Bury utanför Manchester med Tom, Adam och Esteban;
Vi bestämmer oss för att ta en roadtrip till Tom's hemort för en grym utekväll, efter ett antal öl på någon dodgy bar så spatserar vi till en, för orten, gargantuan nattklubb (där de för övrigt spelade mest ABBA, mysigt). Som alla andra bouncers i detta land förstår de aldrig att "19880627" betyder att jag är 20 år gammal och inte 19880627 år gammal! Anywho, sekunden efter att jag hängt in min jacka känner jag hur en hand stark som självaste Magnus Samuelsson greppar min arm och säger "follow me". Han hade namnbricka och batong så jag slog snabbt bort tankarna om att jag höll på att bli kidnappad och slutade skrika som en stucken gris till Tom att han skulle rädda mig (Tom är en rödhårig speta med fräknar och såg mer rädd ut än vad jag gjorde). Vi kan kalla mannen Magnus. Magnus förde in mig i ett pyttelitet rum bakom baren utan att säga ett ord, där satt ännu en man som berättade för mig att jag såg ut som att jag var på ecstasy. Samtidigt som jag försökte förklara att det var mitt vanliga beteende efter 3 öl (ni vet) började de peta på mig och jag blev klassiskt "strip-searched". Vad tror ni de hittar i min bakficka? Jo, min trogna General. Deras ögon säger "I told you so, you're on drugs". Nu var jag säker på att jag skulle hamna i finkan för resten av natten, men tack vare mitt smooth-talk fick jag dem att ta fram en dator och läsa om snus på internet (haha, yes I did). Första hiten var något i stil med att snus är nyttigare än cigaretter och iomed det var kvällen räddad. Efteråt var jag så skakig, såg ut som om bambi trillat på isen, sålt smöret, tappat pengarna och förlorat sitt jobb samtidigt, så tyckte de att jag såg knarkad ut innan...

To sum up; HÅLL ER BORTA FRÅN BRITTISKA FÖRORTER OM NI SNUSAR!

2009-03-17T17:33:00.002+01:00

John legend var A LEGEND (undra hur många gånger den kommentaren har slinkit ur), truly! En specifik händelse under konserten fick både mina och Pablos goosebumps att ha rave-fest i våra nackar. I slutet sa han;

- By the way, some of you might have heard, back in the US we now have a new president!
(hela publiken går totalt nuts med lyckotjut)

- I've written a song about the upcoming change which I sang at The Democratic National Convention a couple of weeks ago, here it is!

John börjar spela på sin flygel och sjunger "If you're out there" samtidigt som megaskärmen bakom honom visar ett avancerat bildspel på great people like Ghandi, Mandela, King, Bob Marley, Dalai Lama and so on.... Och i slutet av låten kommer det upp en stor bild på Obama och återigen blir alla i publiken helt uppfyllda med hopp om framtiden och bara tjuter av glädje tillsammana med John Legend, det var stort helt enkelt. Och det är ju inte bara på John Legend konserter detta händer; Barack Obama har blivit en sorts symbol för change och hopp om en bättre framtid, inte bara för USA utan för hela den värld vi lever i.
Lagom press grabben har på sig, hoppas att han lever upp till förväntningarna!

Nu sitter jag med en djungel av häften och mordiskt tunga böcker framför mig, fick använda machete för att komma fram till tangentbrodet Imorgon har jag första tentan för denna terminen samt deadline för en av mina 5 essays, torsdag har jag nummer 2 och på fredag har jag nummer 3 samt deadline för resterande 4 essays där en titel kan vara något i stil med "Aldol condensation using benzaldehyde with acetone", whoppie do!

Efter lite USA har jag mina fötter på svensk mark igen den 3 april!
Back to work!

Library

2009-03-09T17:33:00.002+01:00

I'm being a nerd at the library which explains why this post is in the Queen's language. Not because of the tranquil surroundings or the academic vibes from all the books and students, no, it's simply because the keyboards lack the swedish distinguishable three extra letters.

Anywho, I've just micromanaged the following two weeks down to the very minute, since I suspect that next weeks exams will be the hardest both SO far and BY far! Yikes! I'm WAY better at planning my work than I am at actually preform the work layed out in front of me.

"If I plan it, will you do it?" (Isn't it better to do what you're good at?)

Friday is coming up and John Legend is on my case about singing a duet with him, don't get me wrong, I'm flattered and all but I don't know.... What if I OUTSING him, that would just be immensely embarrasing for John, right? I think I'll respectfully decline the offer. ;)

Time for me to finish my Organic Chemistry seminar sheet, fun fun fun!

LATERS!

Egotripp, låt mig, det regnar

2009-03-04T22:26:00.005+01:00

Fotografen Linus Morales tog lite foton på mig i vintras i den extrema kylen, som tur var skulle jag se lite kall ut, sjysst liksom! Han är grym han!

MAN

2009-03-04T21:56:00.004+01:00

Jo, som ni vet så har ju träning börjat bli en allt större del av mitt liv, igen (träning hörde till mitt förflutna då jag hade glömt hur jäkla skön känslan är efter man tränat, både fysiskt och psykiskt, there's nothing like it).
Om man tänker efter så är det nästan omänskligt, ja omänskligt är faktiskt det rätta ordet för sammanhanget, hur människan går raka vägen mot ett stillasittande smahälle. Det är läskigt, det är nästan så man önskade att man hade mer kroppsbehåring så att man hade kunnat anamma neandertalskulturen med ugga ugga och hela köret, DET är manligt(eller?)!

Med 5000 sidor tjocka biologi och kemi böcker får man med jämna mellanrum ganska grova cravings för att bara läsa en tidning, en sån där man köper när man har lust att "sit back" och bara njuta och teleportera sig rakt in i vardagen. Svenska tidningen MAN som har nylanserats är riktigt jäs just för detta ändamålet. Inte bara tar den upp träning, inte för bodybuilders, utan för sånna som jag och du, som vill tävla mot alla de andra beach 09 grabbar i västra hamnen om vem som kan få mest blickar. Utan den hjälper mig att distansera mig från den brittiska matkulturen (vilken kultur) och den nordbrittiska stylen som faktiskt ibland är mardrömsmaterial (Pablo, Vicky, motaktion?). Rent av allt för att vi män ska må bättre än vad vi redan gör, till och med ett och annat kjoltyg.

Check it out helt enkelt, och låtsas inte som att ni aldrig läser tidingar för det gör ni, you know it, I know it!

http://www.manmagazine.se/

Word

2009-03-04T21:51:00.000+01:00

It's OK now ;)

Har ni någon gång haft en dag då ni helt enkelt in känner för att göra något, du är inte sugen på att ens gå upp ur sängen, än mindre duscha eftersom du struntade i det efter löprundan kvällen innan. Precis en sådan dag hade jag igår. Jag har inte sådana dagar helt enkelt så något var fel. Jag var inte sugen på att gå till mina lektioner, gå till gymmet, ens gå in i köket och träffa mina flatmates. När man inte ens är sugen på att krypa ner i sängen och se en film med en påse godis är det något som är fel; all denna höpplösa tid ger upphov till one and one thing only, thinking. Vad jag kom fram till var att det var min kropp som sa till mig att någon major change had to happen.

Jag vet ju att mikroskopiska Lancaster inte direkt är idealt för mig men tack vare den perfekta utbildningen och framtidsutsikterna som kommer med den så biter jag ihop, men mina tänder kan inte ta hur mycket som helst. Jag ska snart till USA, sen till Malmö, sen till Amsterdam, sen strax efter det till Malmö igen och sen på enmånads-resa med min Baby till Australien OCH jag har exakt 8,5 skolveckor kvar vilket i princip inte är något alls och jag kan inte hjälpa att känna att känslan av att vara bortskämd som klagar i min position, men alla måste vi nog få klaga någon gång. So there it was, skönt att få det ur systemet. Det är bara tillbaka till att tänka positivt, se rakt igenom regnet och försöka påminna mig om att solen faktiskt FINNS någonstans där bakom den gråa UK-himlen.

Idag har gjort 50% av mina slutliga kemi-uppsatser och därmed ahead of the game, vilket känns nästan overkligt eftersom procrastination har varit mitt slagord på senaste. Whoopie do!

Nästa vecka är det reunion med Pablo i Manchester som gäller och det tillsammans med John Legend på the Apollo, WOOOORD!

kan man inte alltid ha muntilga prov...

2009-02-27T16:22:00.002+01:00

...då hade jag nog fått 100% på allt, jag är grym på att sätta ihop ord i hjärnan så att det låter som att jag vet precis vad jag talar om. Men nä, så enkelt är det inte, om 40 minuter ska jag ha prov på restriction enzymes och det är precis lika jäkligt som det låter, jisses.

Älskling, jag cruisade nätet och hittade en lösning, ska vi göra såhär i framttiden eller?

Jag kommer dela med mig...

2009-02-26T19:45:00.003+01:00

Haha, jag sitter nu i min stol med tights, Y-front över och banditmålning i ansiktet, i sann Engelsk anda går man ut utklädd, jag tycker att det framhäver mina ögon helt enkelt ;)

Tjing !

Lykke

2009-02-26T12:58:00.003+01:00

Idag har jag försovit mig, samt vaknat med en finne på halsen som gör ontså fort jag rör på huvudet, lite i klass med nackspärr. Man kan ju inte hjälpa att undra om man drömt något straffbart, men som vanligt minns jag inget så det blir svårt att be han där uppe om förlåtelse, men "sorry"!

Miljöfarligt nog vaknade jag med datorn på, det gör jag ALDRIG men återigen, var jag berusad på för mycket te igår kanske? Har jag dödat för många aliens på Halo? Äh, nu glömmer vi det. Men vad jag vill komma till är att Itunes var uppe, jag kände mig rebellisk och tryckte på shuffle-knappen, plötsligt hoppade Lykke Li ut ur högtalarna med sin jäsiga röst och sitt jazziga beat, med lite toast och kaffe var morgonen (en morgon för mig är runt 12-1 på eftermiddagen) fulländad och smilgroparna djupa precis som de ska vara och återigen så sveper "life is goood"-känslan över mig som en surfvåg.

Idag är en busy dag, om 50 minuter har jag Organic Chemistry med kanske världens mest monotona föreläsare, haha, jag kan inte riktigt hålla mig för skratt när jag tänker på honom. Efter 5 minuter av hans röst hör man bara "bla, bla och bla" samtidigt som han pekar med sin laserpekare på konstiga formler och tecken. Utöver detta så skelar han så man vet aldrig vem han tittar på, that could be quite deceiving, trust me. Lyckats jag glänsa på det kommande provet ska jag bli religiös på riktigt! Efter det har jag 3 "hemtentor", 3 lectures att "go over", lära med allt om restriction enzymes, samt fylla i USA-ansökan på internet (numera måste man fylla i en ansökan för att åka till USA, Ellen!). Och ikväll är det Carniage, vilket är en kväll då ALLA på hela universitetet går ut, japp, vi är 20.000 studenter, på olika barer och avlutar på samma klubb, ska bli intressant och med all säkerhet svettigt.

Pannkakorna häromdagen blev FAB! Här har vi en överlycklig Tom och samtidigt är Halo 3 representerat.

fettisdag bli pancake-day

2009-02-24T19:44:00.004+01:00

Engelsmännen ska alltid härmas, bara för att vi har en fettisdag så ska de komma på någon equivalent och inga rediga semlor finns det här inte så det fick bli pancake-day. Mitt sinne är just nu exakt ett år tillbaka då jag och Melinda bakade de mest fantastiska semlorna i vår feta lägenhet i New York, vi avnjöt dem också på vår terass som blickade ut mot skylinen. Ikväll blir det lite annorlunda, men inga ledsna miner för det. Jag ska woopa ihop lite american pancakes för hela min flat för att göra det hela ännu mer internationellt.

FACT: SPRINGA ÄR NYTTIGT! Jag som varit en gymråtta den senaste tiden har glömt hur det är att springa utomhus och det är precis vad jag precis gjort, man känner sig nästan renad ändå in i själen. Dags att genast smutsa ner den igen med lite pancakes, sylt och grädde.

Som ni förstår så regnade det såklart och som de säger i alla filmer "the rain makes me feel alive" - smygbullshit skulle jag vilja kalla det.

Dags för veckens prognos, varsågoda!

Liverpool

2009-02-24T00:54:00.004+01:00

Ni vet när man har sådär multum med skolarbete att göra, men inget av det är tvunget att vara inne förrän om ett bra tag. Det är då som det är svårast att get started. Så vad gjorde jag; Jo, jag gick igenon vad som skulle göras utan att egentligen göra något av det, drog med mig Tom och köpte öl och satte honom med en XBox-kontroll i handen och tvingade honom att spela Halo 3 (ja, Pablo) med mig. Han stretade inte emot så värst mycket, lite rivsår från förlorarsidan fick jag utstå kanske men inget mer. Procrastination, procrastination, det är ett ord i minus anda, men det är precis det jag behöver för att "action" ska bli det ultimata när det väl inträffar (vilket inte är så sällan som det låter). Och ACTION är ett ord som ännu mer speglar minus anda.

Som tidigare nämt var jag på intervju på Liverpool University of Medical Studies förra veckan, av en händelse var jag först ut, men I grabbed the bull by it's horns och kramade musten ur min entusiasm för en medicinutbildning. Efter ungefär en sekund i "förhörs"-rummet blev mitt ansikte en tomat, precis rätt timegap för att de skulle tro att jag faktiskt såg ut som en indian och inte döma mig för det. Trots detta så gick det super enligt mig. Efter den 20 minuter långa intervjun kom jag in i väntsalen överlycklig och kunde inte göra annat än helt fel; jag utövade "yes-posen" med spända armen och lyfta benet och allt, inför sisådär 15 vättskrämda elever som hade sitt livs intervju framför sig. Jag försökte sugarcoat mitt felsteg med att i princip hålla tal inför alla om hur snälla de stora farliga frågospottande medicinarna bakom det stora skrivbordet faktiskt var, med jämnt fördelade förstående leenden (btw tog det ungefär 5 minuter för mitt ansikte att återfå sin skinande vita brittiska färg igen).

Så ja, blir det något år i Liverpool innan jag ska bli bäst i klassen och få scholarship så jag kan fortsätta min utbildning på Columbia University i New York kanske? Bara Liverpools admissions styrelse vet. Liverpool verkar faktiskt inte helt fel, de blev ju trots allt Europas kulturhuvudstad 2008 och det har säkert mer än ett Primark (för er som inte vet så är Primark ett jättevaruhus där man köper kläder för under £5-sedeln, perfekt för studenter helt enkelt) och jag vet att de har minst två vintage-butiker med reko smak, det var även där Titanic hade sin slutdestination (vet inte riktigt hur jag ska tolka det (?).

Destinationen i mitt huvud just nu är USA och North Carolina som det var alldeles för längesedan jag besökte, som blir verklighet om mindre än 4 veckor.

Nu är det dags för min nattliga brottningsmatch mot min insomnia.
Adjö!

YES!MAN

2009-02-23T00:02:00.002+01:00

Dags att säga JA till ALLT (hrmm, kanske får begränsa lite, eller?)
Jag är ju kanske inte den som är en NEJ-sägare men filmen YES!MAN med Jim Carry som jag fick höra att jag liknar när jag gick i åttan (glömmer aldrig den kommentaren) fick mig på rygg. Den börjar med en tragisk Jim som bara sitter och tittar på film hela tiden; detta slog mig som en ångvält då jag sett 5 filmer bara idag (aj). Jim blir uppmanad att säga JA till alla challenges han blir uppmanad att göra så challenges here I come.

För övrigt får jag nu återgå till min insomnia; Anna får mig att sova som en bebis med dreggel och allt, utan henne blir det ingen vidare sömn för mig.

Jaha...

2009-02-22T17:23:00.004+01:00

Då har min älskade Anna lämnat mig för hemlandet Sverige än en gång men fy vad bra vi haft det, så klaga kan jag inte.
Efter vår 4-dagars njutning i smygvåriga London med mycket shopping, mys och fest åkte vi upp till mitt sanctuary Lancaster University för att.. fortsätta att njuta. En tripp till Liverpool för min medicin-intervju (som enligt mig var fyllt med intelligenta leenden som jag kallar det) hann vi också med trots vår nästintill kroniska baksmälla och trötthet efter vårt never ending flängande. Oavsett var vi än är så har vi det så retarderat bra tillsammans, tack vare det kan vi leva med att vara utan varandra i veckor i taget, jäs! Tack vare min kära vän AnnaMaria så hade vi tillgång till en fantastisk lägenhet i centrala London all by ourselves! Utöver att Anna var i London så var det kusinträff a lá Pettersson också, dock exklusive brossan Martin som nu har börjat BLOGGA (antar att det var därför han inte kunde komma, satt och komponerade ett inlägg ni vet). Så nu blir det bloggbattle. Jag uppmanar min vilande blogg; REST NO MORE!

Vi hann med hela två sjukt bra indie/rock konserter med proper moshpits and mental crowdsurfing. Jag kom hem med en betydligt tyngre resväska, vilket inte var helt oväntat men plånboken piper något om att han är tom och inte har något över till USA om 4 veckor, "TYST" säger jag och slänger ner honom i en låda.

Nu är det tillbaka till plugget som hänger över mig som en vinranka fyllt med böcker utan bilder(tråkigt), BLÄ! Trots att jag inte var ute och svirade igår unnar jag mig en sån där söndag som bara får unna sig om man kom hem runt 6-snåret dagen innan. Ni vet; vakna klockan 2, lämna sängen först klockan 5 bara för att sen sätta sig framför datorn och lyssna på musik tills man somnar om.

Later!

RECYCLING

2009-01-26T17:11:00.004+01:00

Thanks to me så har (ska) vi börja recycla på riktigt! Jag och Tom tog och sorterade alla gamla kartonger, ölburkar och vinflaskor och efter 4 vändor till vår närmaste recycling station luktade vi som vi varit några vändor på krogen, men whatevs. På mitt kommando möblerade vi också om i köket för att det skulle vara mer lättillgängligt att faktiskt slänga sitt skräp på rätt ställe, kylskåpet kändes som rätta stället! Etiketter klistrades på och allt var klart för invigningen. JÄS!

The T-Mobile Dance

2009-01-25T18:32:00.002+01:00

Tänk att bara slinka in på Liverpool Street Station för ens vardagliga commute och så händer detta, det hade helt klart gjort in dag iaf!

Så då var man en erövring och en rosa mobil rikare

2009-01-24T19:00:00.004+01:00

Igår var en sådär härligt spontan kväll, efter ett lyckat exam så var jag ett frustrerat vrak eftersom jag ville fira, men kvällen såg ovanligt mörk ut. Efter ett grymt gympass samlades minamina tankar och jag samlade ihop mina grannar Ashley och Kimmyboy för ett par öl på tre olika barer på campus, tydligen var det något som hette "friday fury" och varenda bar hade fulla studenter långt över sin kapacitet, nice säger jag! Det tog inte lång tid innan målet för kvällen var satt; minus skulle på något sätt fixa gratis choklad (ingen match) och vi skulle ta oss upp på taket av vårt hus (en smula knepigare). Vi hörde ett rykte om att vårt grannhus hade haft takbesökare tidigare den dagen och det kliade i fingrarna. Vi knackade vänligt på hos asiaterna över vår lägenhet och frågade ifall vi fick krypa igenom deras taklucka, till vår förtvivlan kunde de inte ett ord engelska, inte svenska eller tyska heller för den delen, men när det där distinkta japanska leendet smög sig fram såg vi det som ett grönt ljus och vipps var vi uppe och vi var on top of the world (hrmm... ja, Lancaster... OK, inte ens det, Lancaster Uni, jaja, skitsamma, kul var det).
Anywho, för sisådär två veckor bestämde sig min mobil för att strejka, han gick i ide helt enkelt, vipps så var displayen i stil med myrornas krig. Utan ett farväl eller en förvarning var han borta, som tur är skickade frugan sin gamla serisrosa mobil på första bästa flygplan till Lancaster, tack baby!
Nästa helg är det Manchester och om två och en halv vecka drar jag till London, där Anna, Pablo, Mia, Ullis, Vicky m.fl. kommer att förgylla min 5 dagar långa semester. Can't WAIT!
Kvällen framför mig dansar mellan Genetics, Immunology samt Chemistry.

Tjing!

det där med pengar

2009-01-19T11:25:00.003+01:00

1 timmes paus i mina långa lectures idag och då passade jag på att ge skolan lite pengar, hmm... Jag precis skickat iväg ett lass med 35.039 kronor till mitt universitet och kvar till mig är, nja, det vill jag inte ens gå in på. Skillnaden mellan känslan att jobba och tjäna sina egna pengar man kan göra precis vad tusan man vill med och att låna sisådär 150.000 kronor om året av staten är ganska markant. Tanken på att jag måste lämna tillbaka de där pluringarna sen får mig att rysa, men som tur är lever jag i nuet och inte i framtiden. I framtiden ska jag bli richie rich och jobba precis med det jag tycker är roligt, and that's a frue!

För fasen baby, kan du skynda dig hit, jag saknar dig så att jag spricker, vi ses i london om lite mer än 3 veckor!

Det där är min habibi det!

träningsnarkoman

2009-01-18T20:19:00.002+01:00

I smyg har jag alltid velat kunna omnämna mig själv som en träningsnarkoman (fast på ett nyttigt och hälsosamt vis såklart). Jag vill vara den som ger sig upp i gryningen för att ta ett gympass eller en halvmil i parken innan plugget/jobbet börjar! Ljug inte, det vill du som läser detta också ;), I know you! Men eftersom att jag är näst intill död när jag nannar så tar det ett rysligt bra tag innan humöret, orken samt den extrema svullnaden i mitt face som inte direkt säger "top of the morning to you mate", ger med sig. Förresten är det bara mitt ansikte som svullnar upp av John Blunds intrång?
Men denna veckan ger jag mig själv a pat on the back and loads of creds, jag har nämligen gymmat 5 ggr och känslan är oslagbar samt min urge att fortsätta på detta spåret, beach 09, here I come! Vad tror ni? Kan jag bli en Brad Pitt i filmen Troy på 20 veckor? You might say no way, I say WAY! Pablo, ska du vara med och leka, tävla rent av? (Nu säger Pablo för sig själv "ah, jäkla mes, tro man vill se ut så minus") HAHA.

Anywho, idag har jag lyckats få ner tre stycken onlineprov a 100% each under bältet, nu är det bara att börja på min health guide samt en essay som ska vara klar nästa vecka, yummie!
Nu ska jag springa tillbaka till vårt Xbox och förgylla min kväll med GTA!

Tjing!

2009-01-17T15:52:00.006+01:00

En inte allt för vanlig lördag på Lancaster University Campus! Efter en Xbox-kväll i white january's tecken igår som varade långt in på småtimmarna tack vare min envisa att vinna (jag förlorade ändå, bummer), vaknade jag runt 12-tiden i min lägenhet (som ni ser till höger).. Go figure, detta är inte heller så ovanligt, haha. Men det ovanliga med denna lördagen var att när jag drog undan gardinerna så strålade solen rakt i mina ögon och energinivån höjdes ungefär som när du plockar på dig extra liv i något tv-spel, exciting stuff I tell you! För er som lyckats undgå vetskapen om var jag befinner mig så är sanningen den att jag studerar i norra delen av självaste Drottningens land, här regnar det cirka 300 dagar om året. Be cool, min optimistiska och positiva sida krigar mot regndropparna och de är OUTNUMBERED!

Ok, tillbaka till denna lördagen, alltså dagen som är idag. Ovanpå att det är solsken så är jag nästan helt ensam på detta megauniversitet. Det här med att "åka hem på helgen" är något som är lite svårt (och sådär mysigt dyrt) för mig och denna helgen har alla tajmat och bestämt att åka samtidigt. Anywho, ni kanske undrar vad jag kan hitta på en dag som denna. Ni som studerar vet att det finns inget som heter "finns inget att göra" men om vi bortser från studier. Jo, då brukar jag ta med mig lite bröd, dra på mig mina Marstrand-stövlar och glida genom gyttjan ner till dammen och mata min anka Charlie och hans fru Agnes och deras vänner (ja, man blir lite psycho när man kommer från New York City till vildmarken). Jag misstänker att Charlie har problem med sin thyroid som förmodligen producerar för mycket växthormon eftersom han är nästan dubbelt så stor som sina kompisar (haha, det är sant). På bilden är Charlie med några av mina medhjälpare, här kan ni uppskatta hans storlek.
Något annat jag upptäckt på min promenad idag är inte bara att solen bara varar i ungefär 30 minuter åt gången utan också att mitt campus är ruskigt vackert. Till höger är Environmental studies huset och till vänster är vårt historiska health center som byggdes 1899 The Bailrigg House.
Lancaster University har lite över 20 000 studenter och expanderar varje år med nya flashiga byggnader och grenar ut med nya utbildningar och är faktiskt riktigt jäs om jag får säga det själv! Själv kommer jag ju bara finnas här detta året sen är det vidareutbildning någon annanstans. Heck, jag gillar ju att flytta runt så jag är helt och hållet in peace med tanken på att flytta igen och om cirka en månad ska jag nog veta var!
Nu har jag inhandlat choklad och hör liv och rörelse i lägenheten som jag ska involvera mig i so this is it for now!

To sum up, Lancaster isn't that bad after all!

Till Ålen

2009-01-11T17:55:00.002+01:00

Även om det var Ellen själv, på HELT eget initiativ som knådade ihop föregående inlägg så ligger det ju lite sanning i det så låt gå, det får stå kvar i min blogghistorik.

/Ma mina

i love ma elle

2009-01-10T20:39:00.001+01:00

hon är bäst!

Våga vara lördagsful

2008-09-01T18:01:00.001+02:00

Man vaknar på lördagsmorgonen efter en hård natt, ser ut som om man gått en rond mot Mohammed Ali och luktar som om man jobbar på Absolut Vodkas destilleri, magen vänder sig och det enda man vill är att sätta sig i en soffa på ett soft fik med sina närmaste och snacka skit om gårdagen med en fet kaffe i handen. Men kan man få göra detta ifred?

Jag blir så trött på att se alla dressa sig som om Malmö stad vore en catwalk varje lördag. De vaknar på morgonen, alldeles för tidigt eftersom de gick hem tidigt dagen innan eftersom imorgon är det gå-i-stan-shoppa-posh-style. När klockan är tio är redan alla pretto folk ute ur sina hålor och får peeps som mig själv att må lite sämre än vad som kan skyllas på bakfyllan. Om de nu vill verka häftiga så tycker jag att det ska synas vad de gjorde igår, behåll knullrufset, byt kavajen mot en hood och var inte rädd för att flasha lyxmagen i skjortgliporna. Och till brudarna, jag vill se era trasiga strumpbyxor och er utsmetade mascara!

Min vädjan till folket är ganska simpel och lätt att fullfölja, be brave, be you!

dirty sweaty tired

2008-05-18T21:08:00.007+02:00

Mr. inte-fest-lika-mycket-som-innan-du-åkte-till-usa var i farten igen, jisses! Denna helgen var som från en annan värld, jag förvandlades till eufori personifierad, och det är med skakande händer och träningsvärk efter för mycket hoppa-upp-och-ner-dans som jag skriver detta inlägg i min virtuella dagbok.

I fredags fick jag reda på att det FINNS människor som inte har facebook och genom att känna efter och ta mycket bilder på fenomenet så insåg jag att han faktiskt var verklig. Men aha-upplevelsen övergick snabbt i tårar då jag insåg att det inte går att tagga någon i fotoalbumet som inte har facebook. Hur ska då andra människor veta att han finns? Vilken status han har? Vilka kompisar han har eller "what he is doing right now"!

Facebook är en drog, så enkelt är det.

Jag har just kommit hem ifrån jobbet (yes, jag jobbar igen, på EH). Idag har jag jobbat i västra hamnen med jäkligt softa peeps, tack gode gud för det eftersom mitt huvud förmodligen hade gått upp 3 kilo över natten och mina ögon hade gått ner 3 centimeter. Igår kom nämligen Lisa Freccero hem från Italien och Calle hem från lumpen (för helgen då), en oslagbar combo d.v.s.

Igår träffade en long lost friend (han är så long lost att jag inte minns att vi varit vänner), Anton heter han och vi har lekt på trampbilar och ätit ägg och bacon varje fredag på solbackens dagis, tider det! Sofie, do you remember the slide?

Imorgon är det en ny vecka och nya tag skall tas. Boka in möte i sthlm med tjallamalla, välja min nya dator, skicka viktiga mail o.s.v. NICE!

Titta, hon kör!

Fenomenet till vänster.

Det är inte lätt alltid.

Calle "Ûruk Haï" Holmdahl

Long lost friend.

Once upon a time in Malmö...

2008-05-14T21:16:00.004+02:00

Quick update: Jag vet att ni vet, men vill understryka ändå; Jag är tillbaka på Malmös gator och torg och försöker att inte jämföra med New Yorks gator och torg eftersom det går helt enkelt inte (go figure minus).

Så fort jag kom hem från NYC åkte jag upp till Sthlm för att hälsa på gamla vänner och besöka (utklädd till alladin såklart) min kusin Alexandras studentskiva där jag och min bror sjöng en trudelutt för en hop överförfriskade ungdomar (jag vet, jag är inte så vuxen själv). Det blev uppskattat och efter det fick jag en klubb-tour genom Sthlm av självaste Louise, never underestimate the power of Lollo!

När jag dagen efter kom tillbaka till Malmö kände jag mig som att jag sovit i en spritfabrik fast jag hade sovit i Soffans nya, fantastiska lägenhet i Vasastan. Nu styrde jag kosan mot de Brittiska öarna och Lancaster University tillsammans med Pappa. Mycket lutar åt att jag börjar läsa Pre-medical Studies där i oktober, jag ska bara bestämma mig för om jag vill bli läkare eller musikalartist, vad tycker ni?

Jag, Pablo och Pappa gjorde norra England och jag, Cecilia och Therese gjorde London, så enkelt var det. No holding back här inte.

Ok, när är vi i Malmö då? Jo, NU, precis NU!

Nu sitter jag vid matbordet på Polgatan 7d och skriver i min blogg som precis kommit ur idé för att möta solen, alla bikiniklädda kvinnovarelser, havet och framför allt, ER!

Vad gör jag nu då? Jo, jag har börjat jobba lite extra på Espresso House igen, jobbar hemma hos mormor som trädgårdsmästare och pysslar lite. Men detta är kanske 4 ggr i veckan. Resten av tiden kastar jag am. fotboll... med mig själv, try to imagine that! Men ibland, som ikväll har jag haft hjälp, bror min och Fredde har joinat mig och kvällen blev sportig och lång.

Så, tro inte att jag kommer sitta kvar här i Malmö och uggla. Projekten och framtiden bubblar inom mig och här kommer jag fortsätta att skildra min vardag och allt fett den för med sig, so sit tight!

martins second day and the first day of the last week

2008-04-15T03:07:00.004+02:00

Jag, Martin, Aaron och Melinda sitter hemma hos oss och dricker vin och njuter av vardagen. Tack vare att brossan är här så har vi äntligen kunnat få ett foto på the three roomies all together, great.

Dagens anekdot: Jag och brossan sitter på metron och snackar skit om allt möjligt, allt UTOM svett. Strax efter stoppet vid fifth avenue kastar sig folk i olika riktningar för att undvika de oundvikliga lukten som spred sig som en löpeld genom tågvagnen. Det fanns ingen utväg, vi var trapped. Efter en sekunds eftertanke kommer alla på, exakt samtidigt att uteliggaren som hoppade på precis inte har duschat på 16 år och därmed luktar värre än Pumbas prutt, värre än västkusttång, ja den destinkta lukten av gammalt svett känner vi alla till men denna portion har ni aldrig känt, det kan jag lova. And you know what, be glad!

När vi kom fram till Grand Central kastade alla sig ur vagnen och chippade efter luft, även om det var stoppet de skulle av på eller ej. Och vårt samtalsämne blev ju naturligt svett, i ungefär en timme efter.

Vi hann med vintage shopping i Williamsburg och strosande i lower manhattan också.

Roof Top Bar NYC Fifth Avenue

2008-04-14T16:52:00.012+02:00

Oj vad jag inte bloggar. Men jag vet varför och det är en relativt bra anledning enligt mig själv. Skulle jag sätta mig ner och blogga lika frekvent som jag gjort tidigare hade det mest varit klagomål, absolut inte på NYC utan på hur mycket jag inte vill hem (se föregående inlägg). Men nu vet ni det och det är established, let's forget about it. Sedan sist har mycket hänt, go figure.

För några dagar sedan klippte jag mig ännu en gång på Carsten på Union Square, när jag blir rik så ska jag aldrig behöva klippa mig någon annan stans. Jag har gjort en lista på saker jag helt enkelt MÅSTE göra innan jag åker hem som jag har missat och en av de sakerna var att besöka Williamsburg som ligger i norra Brooklyn. Williamsburg är väldigt artsy fartsy där frisyrerna är stora, kläderna färgglada, fiken många, rockmusiken hög och street art finns överallt. Ovanpå detta är det en gammal del av brooklyn, d.v.s. all gathusen är gamla och detaljrika. När jag vaknade på morgonen innan min Jesus Christ Superstar audition strålade solen och det var 20 grader ute, snabbt hoppade jag på metron och snart var jag i Williamsburg. Jag gick runt ett bra tag och övade på min låt, här finns ingen som bryr sig, alla sjunger/pratar med sig själva.

Förutom att snubbla över en photoshoot för FUSE magazine så hade jag ett mål, Beacon's closet, en guldgruva väl dold för turister. En gigantisk vintage affär, bara för mig och mitt ego, gött. För er som ska åka hit, detta stället är ett måste.

Ja, Brooklyn var inte som Manhattan, det var lugnt, inga skyskrapor, nästan som en oas bara ett metrostopp på andra sidan East River.

By the way, auditionen gick sjukt bra, för bra, om ni bryr er om att veta vad det betyder så kan ni kommentera and I will tel you!

Nu är brossan här och eftersom jag numera är på semester (inga jobb kvar) så semestrar vi tillsammans. Hans första dag gjorde vi i princip hela lower Manhattan, inte illa alls. Sedan avslutade vi med att möta upp hans kompis Josephine på en Roof Top Bar på fifth avenue, och det kan vara den coolaste bar jag någonsin varit på, vi satt utomhus med varsin öl i handen och blickade ut över empire state building, chrysler o.s.v.

PEACE

Empire State Building

Mina nya glasögon

hypad

2008-04-08T05:15:00.005+02:00

OK, here's the truth! Jag hade egentligen inte ens tänkt skriva att jag kommer hem till (förhoppningsvis) blommiga Sverige på denna virtuella dagbok alls. Men nu har jag brutit mot det krassliga löftet så många gånger så nu är det bara att give in and follow suit. Jag tror det var i förrgår som tanken på att jag ska åka härifrån sjönk in på riktigt och bara för det kan jag inte sova på nätterna. Inte så mycket för att jag inte vill åka utan mest; "PANIK, HAR JAG HUNNIT MED ALLT? Svaret är självklart "nej", det är helt omöjligt att hinna med att göra allt i den mångsidiga och färgstarka metropolen NYC. Imorgon har jag min stora audition, Jesus Christ Superstar och jag som King Herod är fan stabilt som Jesus på vatten. "Prove to me that you're no fool, walk across my swimming pool" sjunger jag med ett kaxigt leende.

Mina dagar är räknade men icke mina punkter på min to-do list, jikes! What's left då? tänker jag som tycker att jag har pratat med varenda själ och gått på varenda gatsten i hela staden.

JO, Beacon's closet i Williamsburg där man kan köpa asbilliga vintagekläder/prylar, Williamsburg in general, Frick Collection, Guggenheim, PS1 Contemporary Art, käka middag med Feuerstein's, posta vykort, klippa håret på den där coola stylistsalongen på Union Square igen, äta middag på Max Brenner chokladrestaurang.. Ja, listan går faktiskt bara on and on men jag är fullständigt confident att allt kommer gå vägen, det är ju NU jag är turist, haha.

Plus alla vanliga to do-saker så har jag dans och sång ungefär varannan dag innan departure.

Igår hade jag, Melinda och Aaron lyxmiddag med hembakat bröd, pasta med pesto och fint rödvin som jag fick efter mitt bartenderjobb förra veckan. Aaron hamnade i köket som vanligt, sånt man får ta om man jobbar som kock. Minus stod för vinet, sånt man får ta om man bartendar. Melinda stod för brödbakning, sånt man får ta helt enkelt, haha.

Nog om mig......................... LURING!

Idag fortsatte min och mamma Gossip Girls konversation;

- Do you like your job? Is it worth it?

- Heck I LOVE going to work, go to work and get dressed up by designers, sure!

- Haha, I BET! So I saw my second episode last night.

- Did you like it? Which one?

- The one where the youngsters went to cotillion.

- Oh, how funny that was.

- Yeah it really was... (we both sort of dozed off into daydreaming)/ok, a little adlib there)

- Anyway, I'm looking for a nanny, a swedish nanny, what should I do?

- Go to the swedish church on 5th Avenue, they have meeting for swedish nanny's and post new one's every week, good luck!

- Thanks, see ya!

- See ya (sa jag med åtrå i blicken)

One more thing folks, brossan kommer och hälsar på på fredag which is gonna be awesome, "jag ska lära han allt jag kan". (Ok, jag säger aldrig fel på honom/han men om jag ska referera till Djungelboken så måste jag, give me a break).

bilden tagen från Apple Store, 5th Ave.

HÄJ HÄJ

BEWARE

2008-04-06T02:36:00.002+02:00

Viiiiiiiiiiiilken dag. Klockan är 9 och jag har precis kommit hem från jobbet, idag har jag jobbat precis hela dagen och det var utamattande men sådär kittlande kul med tanke på lön och vilka sjuka kunder vi har. Idag fick jag lön för en och en halv arbetsdag så jag klagar inte... Eller jo nu kommer det; sådär kittlande ironiskt att få lön i starka (harkel) dollar, det är inte precis som att det tjänar något till att spara och ta med hem. Tusan då, får väl göra av med dem här istället, jobbigt liv.

Anywho, idag kom mamma Gossip Girl in på fiket igen och efter att ha sett Serena in real life så är jag små hooked (vi ska ju gifta oss och göra massa barn). Hon kommer in varje dag och Serena bara ibland så OM jag inte träffar Serena igen (coolt att jag kallar henne för hennes oriktiga namn) så är planen denna; Jag ska bli kompis med mamman (som också spelat i Melrose Place), gå till en inspelning, vinka friskt med båda händerna och få henne att kalla på Serena, berätta för henne hur bra jag är för henne (och vise versa). Sen är det bara sänghalmen som väntar. Och jag måste erkänna, jag är en liten bit på vägen. Håll i hatten nu, idag så sa jag sådär småcoolt;

- I'm pretty sure I saw you on the set of Gossip Girl last week.

- Oh yeah? Cool! Did you like it?

- I have to admit, I've only seen one episode but my friend from Sweden, Ellen, is a huge fan and she was visiting me... so we went!

- Great, fans in Sweden huh?

Sen babblade jag på om det där att serien är den mest populära ever fast med minst tittarsiffror och om strejken o.s.v. Hon lämnade med ett leende på läpparna, ett "Good luck" och en blink.

Vad kallar man det på råsvenska? Halva inne?

Mina vänner, ge mig en vecka!

Jobb är kul, i alla fall när det är i New York City. Jag fick ta hem 8 gigantiska kanelsnäckor idag, gött. Melinda har redan claimat hälften, great!

Igår fick ja min nya auditionsång till Jesus Christ Supestar, nämligen King Herod's song. Den passar min röst som en mjöllarv i ett bageri, perfekt helt enkelt. Jag nailade den på första försöket och där satt vi med en hel timme kvar av lektionen men utan musik att jobba på, DET har aldrig hänt förut. Imorgon ka man kalla första dagen på mitt andra jobb, jag ska nämligen hämta alla samples på smyckena jag ska ta med hem till Sverige, girls beware!

Nåja, dags att tvätta, städa (var är min maid?) och slutligen sova och ladda inför morgondagen.

Nacht!

konkurrensen på cool har blivit hård

2008-04-05T03:14:00.002+02:00

Jag läste för någon dag sedan Ernsts inlägg som genom många grenar, exempel och vardagliga synsätt tog upp rotproblemet bekräftelse. Det var i alla fall så jag tolkade det. Kampen om bekräftelse är kanske inte i grund och botten ett problem utan ofta tvärtom, denna kamp kan vara den drivande kraften till fame and fortune (eller vad nu drömscenariot är för individen i fråga). Men vad som jag anser vara ett problem är när strävan efter bekräftelse slår ut resten av ens drivkrafter och förvandlas till ett mentalt monster. Som min vän Pablo smygärligt/sarkastiskt uttryckte det "finns det inte på facebook har det inte hänt". Detta är på olika nivåer sanning för minst 2/3 av ungdomen vi känner, försök inte ljuga för er själva!
Men en fråga som jag finner småläskigt intressant är; Har törsten efter bekräftelse alltid funnits eller ökar den?
Kanske har den ökat i takt med världens folkökning. Innerst inne kanske vi är lite hysteriska över att det kanske finns tre andra "jag" stöpta i en asiatisk form borta i öst. Så vi känner att vi måste sticka ut på alla sätt möjliga.
Kanske är det mediernas enorma tillväxt med internet som raketmotorn. Tanken på att vi KAN synas på alla medium, tanken på att vi KAN få minst 100 pers att läsa vår blogg varje dag, tanken på att vi KAN maila alla möjliga viktiga personer i världen för att dela med oss av vår åsikt, tanken på att vi KAN lägga upp bilder och videor på oss själva for the world to see. Dessa tankar kanske ger oss en semikortslutning i hjärnan. Ett knapptryck bort så har vi möjlighet att göra en forändring. Men inte bara jag, utan alla 9 miljarder peeps om trampar på denna jordyta. Det kan ju få vem som helst att sukta efter "me, me, me, me, me"-bekräftelse/panik.

Förr kunde man helt enkelt inte jämföra sig med andra som man kan idag. De hade inte datorer eller internet att mata dem med ideal varje dag. Jag-idealet har blivit lidande.
Nä, det är inte lätt att vara ungdom idag... (eller är det just det det är).

Detta är inget klagomål, endast en analys av något som för vissa är ett problem och för andra en drivkraft.

god morgon världen

2008-04-04T18:00:00.002+02:00

Inatt har jag knappt sovit en timme. Sova dåligt? JAG? I vanliga fall slocknar jag så fort jag ser sängen men det är mycket på gång i huvudet just nu, mycket som måste klaffa, mycket som hänger över mig. Jag är 19 år faktiskt, fortfarande tonåring, en lite plutt helt enkelt. Mitt huvud battlar mellan "äh, jag är ung och dum, låt mig vara det" och " det är dags att göra de stora valen i livet, varje steg är avgörande". Det kanske är som Ellen säger, jag kanske kolar vippen vid 35 på grund av min hastighet. Men jag som vill bo i en koja i bergen vid 85 års ålder.

Från vår till vinter, på en dag. När det är dimma, ösregn och nollgradigt är det svårt att komma upp ur sängen, så är det. Läste National Geographics extratidning om klimatet igår, det var som ett klockrent slag, rakt mellan lysmaskarna. Klimathotet var prioritet #1 för mig innan jag åkte hit, efter överlevnad då. Nu har jag blivit minst sagt distraherad men jag är inte mer än människa. Men i detta nu fösöker jag svälja att jag inte kan göra mycket mer än att uttrycka min frustration och vilja att hjälpa till att förändra jordens framtid.

Snart ska jag åka in och dansa tröttheten ur mig på Broadway Dance Center och strax efter det ska jag sjunga Jesus Christ Superstarlåtar med Ms. T för att hitta vilken som passar mig bäst inför the big tuesday!
Melinda springer runt som en iller och byter kläder, hon ska nämligen på stor intervju idag. Vincent sitter och skriker på franska i hans lilla eremitkräfts-skal och jag sitter och stirrar över min framtid. Det är minst sagt fullt hus denna morgon.

Jesus Christ Superstar

2008-04-03T23:21:00.008+02:00

Oh yes, på tisdag ska jag på audition för Jesus Christ Superstar, en av mina favoritmusikaler of all times. De vill att man sjunger något ur musikalen så imorgonkväll så ska jag och min vocal coach sätta oss ner vid pianot och klinka ihop något ruskigt bra!

Idag har jag lämnat Pablo på flygplatsen och jag är återigen ensam med staden. Until next time bro!

Mycket har hänt den senaste tiden men uppdateringen har varit poor. Highlightsen ska jag oavsett scribble down. I tisdags så var jag på audition för "Altar Boyz" och vad som var så coolt med denna auditionen var att man sjöng inte i ett rum som man vanligtvis gör utan man stod på the actual stage, the actual broadway stage! I publiken satt directorn, producern och någon annan, strålkastarna var riktade mot mig och på kommando bad jag om min starting note, hummade den och sa "I'm ready". De två minuterna efter det drömde jag mig bort; teatern var fullsatt, jag hade helt plötsligt scenkläder och smink på mig och scenen var uppbyggd som en victoriansk sal. Under min sista not tittade jag rakt mot strålkastarna och hörde jublet och kände rosorna som kastades på mina fötter. Det var mäktigt. Jag blinkade och plötsligt var det bara tre pers i publiken igen och jag stod i mina vanliga kläder igen. Med meningen "Good job, next!" fick jag lämna mina two minutes of mental fame.

Efter det mötte jag upp Pablo och Charlotte Rey i West Village på Joe's såklart. Kaffet var gott, solen sken och det var t-shirtväder, grymt! Dagen fortsatte med jobb, middag på ESPN Zone på Times Square med min amerikanska familj, arcades och slutligen barrunda i Soho med Pablo och Charlotte. Det slutade med att vi hamnade på en hamburgerbar i Midtown och eftersom CHarlotte inte hae sett times square så slank vi även dit. Klockan var 4 på morgonen och Times Sqaure var TOMT! Stället som man gärna undviker eftersom man aldrig kommer fram, oavsett om man är i bilen eller gåendes var som en spökstad. Vi kände oss som vi var med i filmen Vanilla Sky där de tömde hela Times Square i en timme för att spela in en scen. Helt ofattbart.

Allt går skitbra men för er som har hängt med på min ekonomiska resa (som åkådare då) kan jag meddela att nu är pengarna slut, putts väck, finito, no more. MEN det rycker i mingiporna ändå så don't bring me down.

Coolare lillasyster får man leta efter

mys på joe's utebänk

baren Home Sweet Home

Lite Papaya Dog

Ett tomt Times Sqaure, drömde jag?

familj här, familj där

2008-03-31T04:15:00.010+02:00

"The Henderson's" som de kallas, min oh-so amerikanska familj som jag bodde hos i ett år i North Carolina är in the city och hälsar på sin svenska son, ME. Nu har jag jobbat i 3 dagar i rad (rekord). Första dagen jobbade jag som bartender tillsammans med tre andra grabbar på en privatfest för d iverse konstnärer i en takvåning nere i Soho, alla var britter och jag har aldrig känt mig mer utom-europeisk. Det var glassigt som tusan och lönen var bra. Trots nivån var det mer näsor i glasen än i luften. Jag var lite nervös eftersom jag har noll erfarenhet av bartending och det hade jag "glömt" att säga till om (jag har svårt att hålla mig till sanningen när mina pupiller förvandlas till dollartecken) och tog lite många glas skumpa under bordet men inga glas krossades och med mjuka knän gick den sociala biten som på en räkmacka, förhoppningsvis så får jag jobba någon gång till innan jag åker him. De andra dagarna var det fiket som gällde och det är alltid lika kul att vara tillbaka bakom espressomaskinen, faktiskt.
Vi har turistat de senaste dagarna också, fövillat oss i Brooklyn, bestigit Brooklyn Bridge och åkt häst och vagn i Central Park. Även om jag börjar känna mig som en New York-are så kommer jag aldrig sluta turista, attraktionerna tar nämligen aldrig slut.
Jag och Pablo åker in till stan tillsammans på morgonen och åker tillbaka tillsammans på kvällen, ungefär som ett par på ålderdomshem som har olika dagsaktiviteter men blir hämtade av samma senilbuss innan solen går ner. That's just how we roll.
Imorgon är det dance och på tisdag är det audition och jag kan inte annat än vara laddad till tusen eftersom rösten är på topp.

Hyran ska betalas, det finns inget värre. Det är en fet klump i magen OCH det är ungefär alla pengar jag har TROTS mina välbetalda jobb, inser mina kära läsare då hur omänskligt dyrt det är att bo i New York? Men det kusliga är att det är värt varenda ruttet öre.

Nu sitter jag och Pablo och laddar inför en film och jag planerar min resa till England för att kolla upp de två universiteten jag kommit in på, which one should I choose?
Ska jag bli den sjungande kirurgen? Ska jag ha en private practise i form av en musical och inte tvärtom (I'll make both)? Då ska jag lätt ta betalt för både the medical care OCH för en Broadway Musical, man ska ju sjunga för växter, kanske organen mår bra av lite skönsång?

Dags att ännu en gång krypa ner och sova till ljudet av sirener utanför fönstret med vetskapen av att jag kommer vakna upp i THE city.

att låtsas vara amerikan

2008-03-29T03:38:00.002+01:00

Om jag köper mer Yankee's prylar, slopar mina glasögon och skaffar linser, bär baggy jeans och rufsar till mitt hår. Om jag rent av skulle börja bära fula gympaskor och ha kepsen bak-och-fram. Kanske om jag döper om mig och skaffar mig en ordentlig ölmage, säger "dude" oftare och börjar handla på American Eagle och Starbuck's , får jag ett green card i brevlådan rent automatiskt då? Eller det kanske t.o.m. ploppar ner i toasitsen när jag går på toa?

Ja, spekulera kan man i alla fall göra men om det är värt att prova känns lite svårt att avgöra, jag är extremt rådvill.

Nu har jag ett jobb, kanske rent av två. Jag har en vocal coach och en agent på broadway, jag går på schemalagda auditions, jag dansar på New York's bästa dansskola för Theatre Dance. Jag bor i en fantastisk lägenhet, jag har mina stamställen och mina dagliga rutiner och sist men inte minst bedriver jag allt detta i the Big Apple. Men NÄ, detta måste jag så småningom lämna för att åka hem, resa tillbaka i tiden och flytta in i mitt pojkrum igen. AJ, jag säger bara AJ!

Men on the bright side, nu vet jag i alla fall att jag kommer tillbaka och jag är självsäker i att jag kan min grej, I know this.

Just nu sitter jag och Pablo i varsitt rum i min lägenhet och töntar oss på varsin dator, men det är coolt. Imorgon jobbar jag hela dagen och på kvällen ska jag äta middag med min familj från North Carolina som är på besök så Pablo får klara sig helt själv. Men med musik i öronen och Central Park under fötterna klarar han det.

Jag vet att det varit ett hett ämne länge men jag kan inte sluta känna att nackhåret reser sig, att huggtänderna börjar växa och att blodsmaken i munnen intensifieras när jag ser folk som går runt med handsfree i örat OCH mobilen i handen samt armen i 90 graders vinkel vilket tar ungefär lika mycket på krafterna som att hålla luren vid örat. Gruff.

festliga sidospår

2008-03-27T04:33:00.008+01:00

Sedan jag har fått besök här i the big apple har jag glidit in på ett sidospår, inget dåligt med det alls, bara ett sidospår. I tisdags var vi på Buddha Bar och gled runt på varsin räkmacka. Buddha Bar är en av Meatpacking Districts kändaste klubb och ett event som heter "French Tuesdays" hade sitt 5th year anniversary där, självklart var det endast gästlista men Pablo's coola mammas coola väninna skrev upp oss och vi sänkte medelåldern med kanske 20 år, but I didn't mind at all! Moët sponsrade festen, det var livemusik blandat med DJ, DJ'n var grym, damerna var heta och champagnene smakde gott. Jag kan fortsätta men det komme bara låta ännu mer skrytigt än vad det redan gör men heck, inte vet jag när jag får vara på kändisfest igen.

Dagen iag har varit ludn och sansad och iomed detta hade vi tid att uppfylla Ålen's biggest wish, vi såg en inspelning av Gossip Girl. Så fort Serena såg mig, svängde hon med hennes långa blonda hår, lo med hennes sota röda läppar och kisade med hennes mandelformade ögon och frågade; Hey handsome, do you wanna fullfill all my wildest dreams? Visst sa jag med spaghettikänsla i benen och daten var bokad. (I WISH)

Dagen avslutads med att se Juno - en broadwaymusikal som inte har spelats sen 1959. Den var totalt skruvad vilket var precis i min smak. Rösterna och danserna var fantastiska och än en gång tackar jag Ms. T för hennes generositet med gratisbiljeterna hon får. YUM!

Dags att sova nu - for real.

första bilden, sen går det bara utför

mitt nya ringa-mitt-natten-ragg

on the set

trummis som spelar till musiken

min stad - mitt liv

2008-03-25T00:59:00.013+01:00

Så jag har bestämt mig nu, jag vill inte åka härifrån. Men det lustiga i detta är att det handlar inte över huvud taget om vad jag vill eller känner för, heck no! The US Government owns my soul while I'm within the vast borders of the United States of America. And I must obey the laws of this mighty country that I admire in gargantuan proportions. Landet spottar tillbaka mig till Sverige den 20 april men jag lovar jag kommer spotta tillbaka. IN YOUR FACE - säger jag.

Anywho, det känns som att han där uppe råkat komma åt Fast Forward knappen på kontrollpanelen med klisterlappen "MINUS" på. Jag försöker att hålla min act together för att inte snubbla i någon fallgrop. Jag ber om ursäkt för att jag inte kunnat uppdatera på samma frekvens som innan, det tär på mig eftersom det finns inget roligare än att knåda ihop en text på handikappad svengelska på slutet av dagen, you should try it.

Igår hade vi vår välplanerade påskfest här i vår lägenhet. Jag, Melinda och Aaron var värdar och med viss utomstående hjälp fick vi ihop ett hejdundrandes party. Vi blev 18 pers, vi hade äggmålning (jag vann inte, fan), god mat, god öl (alla utom en sort, det tog Pablo över 1 timme att få ner den, men artig som han är skulle den ner), kycklingar (både döda och levande, de levande var galnast på festen), till och med Zeus var med oss och gav oss strålande sol och puttrande värme.

Mamma Melinda bakade brödet och Pappa Aaron lagade maten, vad gjorde jag då? Jo, jag bar öl, städade badrummet som var FLTHY och sopade samt möblerade om terassen. Jag gjorde som min kära mor alltid gör, när klockan slog 3 och gästerna knackade på dörren stod jag fortfarande i duschen, det ligger tydligen i släkten det där med framförhållning.

Oavsett så blev festen över förväntan, till och med vår kära eremitkräfta Vincent minglade. Jag tror det var för att vi var utomhus i t-shirt och minglade framför utsiken av New York City i strålande solsken, vem skulle inte ha ett leende från öra till öra då, huh?

När solen gick ner flyttade vi in och åt hembakade semlor framför brasan. Gamla band stärktes och nya band knöts samman och dagen var komplett! Nä, vänta lite nu. Jag, Pablo och Sofia gick på sen bio för att runda upp kvällen med lite kultur och "The Other Boleyn Girl". Inte särskilt upplyftande för sinnet kanske men Nathalie Portman och Scarlett Johanssen i åtsittande korsetter skruvade i alla fall upp hettan några grader.

Idag har jag och Pablo haft quality time vilket betyder total nördighet (the good kind). Vi gick till the US Post Office, Grand Central, träffade Joanne och slutade med att låta ålen bjuda oss på cupcakes, which was AWESOME. Jag träffade Ms. T på New Dance Group på 38th street där hon hade hyrt ett Vocal Room, jag hade inte sjungit på 5 dagar och jag var så laddad att jag till och med rapade noter. Betyget för sessionen var att det var det bästa hon någonsin hört mig sjunga, och jag höll med! Jag nådde 4 tagenter på pianot högre än vad jag någonsin nått förut och rösten var så stark att både mina och Ms. T´s trumhinnor skakade ur balans. Jag var kort sagt in a euforian state of mind. Bocelli, släng dig i väggen, eller? Kanske inte! Imorgon har jag en audition för en Off Broadway Musical klockan 9 så det är uppstigning klockan 7. Just nu svajar Pablo och Ellen uppe i Empire State Building, moget att göra saker jag inte ens har råd att göra, ska vi slåss?

Imorgonkväll ska vi på ett jubileum på fäncy fäncy Buddha Bar och på torsdag efter mitt jobb-gig på konstfesten ska vi på Acne's invigningsfest för deras nya butik i Soho/kollektion. Veckan är fullmatad med auditions, dans, sång och fest.

Bob Dylan/Aaron

Jag, en kvinna, vin, en öl och en kvinna och lite NewYork i bakgrunden

Josh fixar elden

Mingel på terassen

Pablo, Ålen och Pablos svårsvalda öl

Jag och Melinda måste få lov att vara goofy

Mr. Gilliam och hans kör

Jag och min date Joanne och två glas rött, hett

Hela högen på Hell's Kitchen

Lite New York

SO LONG

det snurrar

2008-03-21T05:31:00.006+01:00

Många nya, färska och goda nyheter att dela med mig till resten av cyberträsket har jag samlat på mig de senaste timmarna. Igår hade jag en långdag med Jasmin, Pablo och Ellen. Och ni vet redan att jag tänker skriva att jag tog dem till West Village... I did! Dessutom köpte jag och Jasmin varsin cupcake från Magnola Bakery vilket är New Yorks bäst kända bageri med sina signature cupcakes. Jag har passerat många gånger men varje gång så har det varit kilometerlång kö till det extremt lilla bageriet, men i ösregnets manadagher (det fornnordiska namnet för måndag, börjar känna lite nordiskt sug nu) var det nästan bara våra vattnande munnar och cupcakesen alldeles allena. Jag vet att det mesta jag skriver är om hur fantabulous allt är här meeeeen, dessa bakverk var långt ifrån ett undantag. Efter att ha ansträngt mig för att inte göra bort mig totalt som guide under en lång och blöt dag som denna åkte jag, papi och ålen hem till mig och åt en bit mat, tittade på scrubs och insomnade.

REWIND! Under kvällen fick jag ett samtal från det svenska fiket "FIKA" som undrade om jag fortfarande var intresserad av ett extrajobb och I'll be damned, klart jag var det. Provjobba skulle jag göra redan klockan 9 på morgonen idag så det var tidig uppstigning imorse men jag har absolut inget att klaga på, inte ens "godmorgon" i ögonvrån. Jobbet gick mycket bra och jag fick styla med mina kaffekunskaper. Under morgon kom en lite äldre blond tjej in och en lite yngre, jag visste att den äldre var känd och kom till slut fram till (i mitt huvud bara då såklart) att det var hon från Melrose Place (vem är "hon"?). Vad jag inte visste var att det var Serena och kvinnan som spelar Serena's mor i Gossip Girl som var på besök. Personligen har jag bara sett ett avsnitt men Ålen svimmade nästan när jag berättade det så jag antar att det var coolt. Där ser man sa jag och försökte verka oberörd medan den lille minus om styr spakarna uppe i huvudet gjorde the happy dance som aldrig förr. Jag fick lön för mina tre timmars provjobb, och ingen liten lön heller så jag antar att mina skills var upskattade. Det ser ut som att det blir någon gång i veckan vilket passar mig utmärkt.

Klockan var 1 och jag crip-walked (för att bevisa hur cool jag var) ner till Joe's Coffee där jag bestämt möte med Mathias Hemmel som är på besök i stan med sin fantastiska mor. Vi drack kaffe (bara jag då, han ska ju envisas om sin Chai), snackade skit och pratade i mun på varandra, mycket trevligt! Efter det var han hungrig och jag matade honom Falafel från stans bästa falafel place "taim" på Christofer street. Acne hade premiär för sin första New York butik i Soho och det var nästa mål. Vi gled in i varsin trenchcoat och synade butiken som om vi var trend-inspectors. Butiksbiträdena kysste våra fötter och hoppades att vi skulle rapportera tillbaka till Söder i Sthlm, eller "soder" som de förvirrade men söta asiaterna kallade det. "Sure" sa vi och svängde med coaten och gled ut. En high five och ett skratt gav vi varandra innan vi gick för att möta Pablo och Ålen. Kvällen slutade med fäncy dinner på "Applebee's" på Times Square, lite för att fira mitt nya jobb kanske? Jo, det är en bra anledning.

Vi är fina pojkar allihop, men skrapa inte på ytan för allt i världen.

Imorgonbitti klockan 9 ska jag medverka på en workshop från North Carolina med gamla elever, träffa Joanne, Ellen och Pablo, gå på konsert och ut och äta med Mr. Gilliam och hans kör på kvällen, så långt kalendern räcker är det fullproppat med möten, auditions, danceclasses, bartenderjobb, fester to attend, friends to meet, places to sing, museums to see, FIKAjobb o.s.v. But you know what? I LIKE IT!

audition

2008-03-19T14:05:00.005+01:00

Förlåt för min sega uppdatering men det har helt enkelt inte varit tid till det de senaste fullspäckade dagarna. I måndags flög jag in till stan och återförenades med min tappra vän Pablo på restaurang Eatery för lite löjlgt dyr sallad, det var Pablos första dag så det skulle vara fäncy! Vi gjorde stan ett tag sen skulle jag ut till Queens för lite sångsession med Ms. T vilket gick ruskigt bra trots att halsen gjorde sig påmind (exakt HUR sjunger man utan att göra sin hals påmind, minus? Jaja, you kow what I mean). Queens var för övrigt riktigt ghetto cool med mycket grafitti och bebodda hustak, precis som i filmerna.

Pablo gjorde som man ska, han spatserade upppifrån och ner och vädret kunde inte vara bättre för honom. När jag kom tillbaka åkte vi hem till mig och käkade middag samt hängde med Melinda och Aaron. Självklart gjorde vi femtio tusen kakor också, som sagt; Pablos första dag, fäncy!

Det var tisdag och det var fortfarande svårt att förstå att Pablo faktiskt var in town men nu skulle jag också fatta att jag skulle på min första rktiga audition. Det blev kortslutning i systemet men reservreaktorn gick snabbt igång och jag kunde function like normal. På Chelsea Studios som var the location of my audition. Jag tyckte jag var i god tid, 10 minuter innan det stod att de öppnade men tji fick jag, jag hamnade på plats 125 i kön eftersom det tydligen är en oskriven regel att man ska slå sig själv för att vakna klockan 5 för at tvara på studion kockan 6, för att skriva upp sig på någon sorts mental lista som så fort teaterfolket kommer förvandlas till en actual rangordning beroende på vem som kom först. Vill man så ska man! FRICK (som Elliot i Scrubs hade sagt) I'M NO MORNING PERSON!

Jag snackade med allt och alla, om "crap" rent ut sagt och jag gick på toaletten 3 gånger i minuten, agerade precis så som jag gör när jag är svinnervös. Man sitter i ett stort rum och väntar på att de ska "call your name". Jag fick för mig att man skulle ställa sig i mitten av rummet och börja sjunga på kommando och med den tanken gjorde jag nästan på mig. Men så var inte fallet (inget av fallen). När jag blev kallad, 2 timmar senare, så gick jag in i rummet där directorn satt vid ett bord och en accompanist satt vid pianot. Jag gav pianokillen mina noter och sa hur många bars av intro jag behövde och sen var det bara att sätta igång. I was actually doing it, jag stod i ett rum och sjöng en inövad låt (på mitt kommando) framför en director av för en känd musikal i New York, insane!

Jag var väl sådär nöjd med mitt performance men han sa "you did great" och med det gick jag ut med ett smile som fortfarande håller i sig.

Jag och Pablo skulle ju fortsätta att vara sådär töntiga (coola) som bara vi kan vara så jag var tvungen att skynda mig. Vi spatserade i West Village och drack kaffe på Joe's (såklart). Självklart så träffade vi en manusförfattare som var stationerad i New York. Medan vi snackade med honom så fick han ett instant message på datorn som löd något i stil med; Du ska ha möte med Natalie Portman. Pablo började gråta (inombords) och jag blev starstruck. Oavsett så har han lovat att guida oss i Brooklyn i helgen, vi bytte nummer och I swear, vi kommer ringa (om inte han ringer först såklart).

Vi hoppade ner i tunnelbanan och tog metron till Thai Basil för middag med Jazz, strax efter det kom Ållen till den stora staden och vi tog några öl/drinkar på VINYL innan vi åkte hem. En totalt overklig känsla att Jag, Pablo, Ellen och Jasmin sitter och skriker i mun på varndra med varsin drink mitt i New York City.

Jag och Ålen har precis vaknat efter att ha brottats om täcket hela natten. Idag ska Ålen få känna på storstadsliv även om han där uppe i molnen är lite kissenödig denna morgon.

P.S. Ålen hade med sig ett påskäg med gottis från godisaffären, Mor och Far hade skickat med ännu mer godis och Mormor hade också skickat med en påskpresent, thank you ALL!

peeeeeeeace

jaja

2008-03-17T14:12:00.002+01:00

Jag kör två dagens, ändå ball att visa upp lite av New York-fynden. BOYA!

SINNES

2008-03-17T13:41:00.002+01:00

Nu är klockan lite över 8 på morgonen och jag ska snart in och käka runch med Pablo, helt sjukt när man tänker efter, inte träffat honom på nästan 7 månader!! Undra hur han ser ut? Ok, jag har sett bilder men hoppas han inte har blivit helt vuxen, INGEN RISK! Hahaha. Solen skiner så det är på med glajjorna som gäller. Ses ikväll dear readers!

HELLOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO

tvärtomkväll

2008-03-16T18:41:00.005+01:00

Varför ska det bli som man tänkt sig? Det blir nästan aldrig som man tänkt sig här i livet så varför inte bara "go with the flow"? Thats what I did yesterday anyways. (Det känns som att "go with the flow" temat genomsyrar varenda mening skriven i denna virtuella dagbok, har jag lokaliserat mitt livstema kanske?)
Denna helgen har vi haft FF, Fransk Fritt, Vincent sover hos någon i stan och det slutar alltid i the happy dance och fett hög musik.

Igår var målet att vi skulle ha en riktigt hälsosam och calming for our senses-dag utan att spendera onödiga pengar. We'll see about that. Jag började dagen med att vakna runt noon och gled långsamt och graciöst ur sängen (mitt ben hade somnat så jag föll ihop som en säck potatis det första jag gjorde, jag kallar det wake up call). Melinda var i städ-mood och jag var inte sen att hoppa på det tåget eftersom jag ska ha inneboende i mer än två veckor om bara några dagar och mitt rum kvalificeras till soptipp. Mitt rum och badrum är nu spick 'n' span och redo för långväga gäster. Nu var det dags att gå och handla. Det var varmt, inte ett moln på himlen och jag och Melinda går längs Hudson River och tittar ut över New York Citys skyline som om det är allas vardag. Det är svårt att uppskatta hur jävla (ursäkta min franska) bra vi har det, och vilken sjuk vardag vi lever i.

Eftersom jag vägrar att bli sjuk igen så hade jag på mig tjocka strumpor, stickad tröja plus min fjällis uppknäppt till hakan. Jag tog nog i lite mycket eftersom när vi kom fram svettades jag så mycket att det kändes som att Nilen rann längs ryggen på mig, riktigt mysigt. Vi skulle bara ha lite småsaker men eftersom det var tvärtomdag (dagen var inte korad tvärtomdag än) så storhandlade vi utan dess like. Bästa studentfyndet vi gjorde var 36 paket kycklingnudlar för $4.50 (vilket är 75 svenska öre paketet, är vi i Thailand eller i New York?). Vi hade 8 säckar mat och bad att få det delivered to our door, GOD BLESS AMERICA (vadå? Det står så på dollarsedeln). Vi skrattade lite åt tanken att vi skulle bära maten den 45 minuter långa promenaden hem (ja, vi har varit så dumma en gång, det är inte lätt när man tror att man är superman).

Vi bestämde oss för att åka in till stan och träffa en vän in need of support men dealen var att åka hem tidigt, bara dricka te, absolut ingen alkohol och definitivt ingen mat eller något som kostar något över huvud taget. När vi kommer in till stan börjar vi byta mot reglerna direkt och innan vi hinner säga "studentfattigdom" väntar vi på att få bord på il Buco på Bond Street, restaurangen som Aaron är kock på. Restaurangen är proppfylld med fräcka människor från alla hörn av stilspektrat, personalen är trevlig, inredning sjunger "fyfan vad god mat vi har" och snart sitter vi vid baren med varsitt glas rött i handen, vinet var super och snart låg menyn på bordet. Vi beställde tre olika appetizers att dela på men det var inte allt, när vi ätit upp vår mat kom en tallrik till, bartendern sa "compliments from the chef", strax kom en tallrik till och bartendern sa "compliments from the chef". Som om detta inte var nog åt vi panacotta med en stänk av 10 år gammal balsamvinäger på, denna dish är kvalificerad för kampen om bästa efterätt någonsin förtärd av minus. Nu började jag svettas, varför? Det var dags för notan, den där skrämmande lilla pappersbiten som alltid ska förtöra ens kväll med att kräva pengar, thats just rude! Tack vare Aaron fick vi sjuk rabatt vilket stabbed me like a sword of relief. The explanation on the check was "Aarons wife", cheers Melinda!

Anywho, en snabb summering av vad som kom härnäst är; vi missade bussen på grund av flum i väntan på metron. Det finns inga lediga taxibilar en lördagkväll på Manhattan. Åk aldrig svarttaxi för $60 om det inte är kris och klockan börjar närma sig morgon. Amen, brother!

Ikväll/inatt kommer Pabi Chulo, den gamla räven. Ingen går säker i denna staden med J.D. and Turk, eller jag menar Minus och Papi roaming the streets.

Peace suckers (I mean that in a oh-so-cool way)!

Vi var helt säkra på att någon bodde i denna kartongen och att han/hon/den/det skulle hoppa upp som gubben i lådan när vi minst anade det, vi väntade och väntade men inget hände. Han/hon/Den/det i lådan kanske tyckte vi var okvalificerade, vad vet jag?

New York Philharmonic, check!

2008-03-15T17:13:00.005+01:00

Bona dimineata (god morgon, som man säger på rumänska).
Jag måste helt enkelt inleda med att uttrycka min yttersta irritation över min bussresa in till den stora staden igår. Trippen som vanligtvis tar runt 15 minuter tog 1 timme och 15 minuter, you know why? RUSH HOUR, såklart. Att jag aldrig lär mig. Jag bad busschuffören att släppa mig mitt i gatan eftersom jag hade ungefär lika bråttom som en kissnödig racehorse. Men icke, det är olagligt och jag var helt enkelt tvungen att sitta på min rare end tills vi var framme (även fast vi bara cirkulerade vårt mål, jösses).

Anywho, igår kväll såg jag The New York Philharmonic Orchestra på Avery Fisher Hall at Lincoln Center (a mouthful, I know). Detta är en ståtlig mix av världens främsta musiker och jag lyckades få två platser på tredje raden för $12 each (don't know why). Jag tog med mig min vocal coach Ms. T (såklart) för en bit mat och sen detta, hon var minst sagt thrilled! Hon hade aldrig suttit så nära förut och berättade att de platserna vanligtvis kostar långt över $100. Tji fick dem bratsen!

Och hold my horses, fy tusan vad pampigt det var. Stycket de spelade och gjorde lite av en musikalisk teater av i första acten var Ein Heldenleben av Richard Strauss. I have to admit, kändes smått lyxigt att gå på en av världens bästa symfoniorkestrar mitt i New York med de åtråvärda platserna.

När det var över var jag halvt sussandes och rörde mig i takt med en zombie, ovanpå detta regnade det, men jag brydde mig inte, jag var i New York. Jag hoppade ner till metron och när jag väl var framme på busstationen upptäckte jag till my big dismay, I had no bloody keys! F THAT! Att vandra runt på Port Authority mållös är faktiskt inte så hemtrevligt. Denna gigantska station är ett "passing thru" ställe, ingen normal människa hänger här och jag hade NO intentions att göra det heller. Jag ringde Melinda, men inget svar. Jag ringde Vincent och han var tydligen på en bar nere i Soho och sa att jag kunde komma dit och låna hans nycklar. Jag hade absout ingen ork att hoppa på metron och sen gå i regnet så jag var ett steg in i taxin när Melinda skickade ett sms och skrev "vi tar bussen nu, var är du?". Jag torkade svetten i pannan och kutade upp till gate 301, där vår buss departs. Där stod Melinda och Aaron och kändes ungefär som mor och far och frågade om jag ville ha pizza. Thanks but no thanks. On that note we left the building and had a joyus ride home!

Idag ska jag sjunga all day och ikväll ska jag nog ut och svinga bägaren.

Hail to thee from the Garden State

Lagom trötta?

JOB-GIG

2008-03-14T00:02:00.004+01:00

Hell yeah! Jag har fått ett litet jobb "gig" på en art event i west village den 27 mars! Quick money so to speak, and I sure need some. Min nyvärvda (jag ser jakten på vänner lite som ett mission i denna stan) vän Colin ringde och frågade om jag ville blanda drinkar med honom på detta eventet och få quick cash, jag svarade snabbt; YESSIR! Han berättade lite kort om eventet som hans vän håller i; massa kända människor inom konst/artist-världen, look good, pour people wine and make sure they are happy. Och så tänkte han på mig? GREAT!

Idag har jag både dansat och sjungit med Ms. T och hon har gått med på att spela på både min audition på tisdag och min audition på onsdag nästa vecka (varav hon har fixat båda, she rocks!) Min hals gav lite vika idag på sånglektionen men för övrigt så är den stark och ska snart vara tillbaka i toppform. Ms. T har världens mest busy schedule men ändå trycker hon in sånglektioner och även auditions för mig varje vecka, detta är helt otroligt och jag vill ge henne något i gengäld, har någon något bra förslag på vad man kan ge/göra för någon som redan har allt?

Om folk inte kunde vara nog grumpy på busstationen på vanliga tider, idag åkte jag hem runt klockan 6, det ska man helt enkelt inte göra. Rush hour på Port Authority Bus station är lika med mord i blicken och vässade armbågar. Utan överdrift är busskön några hundra meter lång och people show NO MERCY! Det finns två trappor upp, en för vanliga tider och en för tillfällen som idag när kön är som ett långt led med folk som väntar på att renas i gangesfloden (trust me, they need some cleaning). Jag var helt i min egna värld med "Vampire Weekend" i örat och tog fel trappa, jag kommer inte mer än till sista trappsteget innan någon hoppar fram och rycker ut mina hörlurar för att berätta för mig var kön börjar. När man väl är uppe på fel sida måste man walk the walk of shame förbi alla ner för trappan som man borde ha valt. Kul, riktigt kul!

Port Authority Bus Terminal Times Square

Mina pengar håller på att ta slut... Det är den bittra sanningen. "The truth hurts, so we lie".

By the way, imorgon ska jag på Strauss symfoni på Lincoln Center, front row seats, ph1!

WE ALL LIVE IN A YELLOW SUBMARINE

Amerikanska Samoa

2008-03-13T16:05:00.002+01:00

Jag besöker Amerikanska Samoa varje dag, lyx? Vad vet jag, jag hinner aldrig uppleva det. Varje gång min inte så trogna buss 158 åker ner i Lincoln Tunnel får jag ett sms från 3 som välkommnar mig till Amerikanska Samoa. Visst, vi åker ju ner i en tunnel vilket är under ytan vilket i sin tur är "närmare" andra sidan jorden där Amerikanska Samoa ligger. Men att signalen är så känslig är ju nästan absurdt.

Well, well... Igår sa jag farväl till Sean än en gång men jag tvivlar inte på att vi ses snart igen. Han ska nämligen öppna ett "Chick-fil-a" i Malmö tillsammans med mig, sprudlande idé!

Jag fick tillbaka provsvaren från sjuhkhuset och de bevisade bara det läkarna redan sagt, att det var ett virus och att jag bara måste vänta ut det. Jag mår bättre varje dag och jag har redan satt igång med nödvändiga saker som dans och sång. Igår sjöng jag i ensemle vilket var en change från privatlektionerna med Ms. T, riktigt kul faktiskt. Ensemblesång är ett HELT annat kapitel i röstens tjocka bok nämligen. Idag är det Theatre Dance som gäller och sen är min kväll oplanerad (!).

Saker och ting börjar bli vardag här, don't get me wrong, fantastisk vardag :) Jag har lärt mig så löjligt mycket saker om musik och dans och hela musikalbranschen bara på dessa 5 veckor jag varit här. Jag känner mig som en bok med blanka sidor som varje dag fylls på av lärdomar. Det jag inte visste (hade tänkt på) och det som kanske är lite svårt för utomstående att förstå är den stenhårda konkurrensen. De jag dansar med och de jag sjunger med, dessa människor har gjort detta sedan de kunde gå och prata. Men konkurrensen skrämmer mig inte utan den taggar mig till att lära mig att bli lika duktig och jag tror inte att det finns något annat sätt att bli bäst än att vara omringad av just "perfection". Och bäst, det SKA jag bli! Samtidigt som konkurrensen är hård har jag turen att nästan alltid bli uppmuntrad till att göra bättre än att bli nedtryckt, det har altid varit så. Skulle någon försöka trycka ner mig så väljer jag att lägga på ett jätteleende istället för att bli kaxig, det funkar alltid! Det är så jag skapar vänner och inte fiender.

Ännu en sak med New York City som gör att hjänan slår några exta kullerbyttor innanför kraniet är alla möjligheter. Här kan man göra allt, precis allt du någonsin kunde tänka dig att arbeta med eller leva som. Jag och alla andra öppensinnade människor som glädjs åt mycket och kan därför tänka sig massa olika karrärer och banor i livet får lite lätt hjärnskakning av alla möjligheter och svårigheten att koncentrera sig på sin sak är aldrig långt borta. Men samtidigt kan det vara lättare att ge sitt allt på en sak eftersom man vet ett något annat kan knacka på dörren redan nästa dag.

Staden är som en myrstack, ständigt i rörelse och det är denna puls jag känner mig hemma i. Jag har lärt mig att se förbi all rörelse och se vad som verkligen händer i bakgrunden och jag är "hooked". Alla som känner mig vet att jag vill vara bäst på allt och att jag lätt blir irriterad om saker inte går "my way", men mycket av det har släppt sen jag kom hit. Det känns som att varje "way" blir "my way" om jag bara tar emot den nya utmaningen med en high five (och såklart det där jätteleendet, och kanske en wink with my right eye).

Nu har jag bråtttom men jag bara had to put it out there.

Peace

LEAN WITH IT

2008-03-13T00:26:00.001+01:00

WOW

2008-03-12T17:14:00.002+01:00

Innan jag åker in till stan för att sjunga så måste jag bara klargöra en sak. När jag vaknade imorse och tog mig en snabb titt i spegeln så slog det mig, för första gången sedan jag var typ 15 år gammal har jag INTE EN ENDA FINNE I HELA ANSIKTET! Och då lever jag i en av världens smutsigaste städer, strongt. För er som verkligen känner mig vet ni hur jäkla ovanligt detta är; ingen knut, ingen krysmynta, inte någon "saga om de två tornen" på hakan, inget djävulshorn i pannan. Vi får se hur länge detta håller, förhoppningsvis for ever. Time to rumble. Peace

de tre musketörerna

2008-03-12T04:08:00.011+01:00

Jag, Sean och Justin smög oss ner genom staden som tre musketörer utan mål. Vi åkte ner till West Village, besökte Marc by Marc Jacobs, åt fantastisk lunch på Miracle, slingrade oss genom kullerstensgatorna ner till Greenwich Village och slutligen till Hudson River. Vi gick längs vattnet hela vägen ner till Ground Zero. På vägen passerade vi bland annat en public middle school som kastade frisbees på oss, spännande. Vi utbytte slagdängor i form av gamla minnen som man helst bara ska glömma varvat med lyssnande på ljudet från New Yorks puls. Jag hade kunnat skriva exakt om allt vi gjorde idag men det hade blivit för långt och monotont att läsa. En sammanfattning lyder iaf; mycket shopping, många gator utforskade, mycket välbehövlig mat och många skratt och nervslag. "Fantabolous" med andra ord! Men anekdoter då? Jo, när Sean provar thailändsk mat och försöker låtsas att han tycker att det är gott, när jag funderar på att äta på McDonalds på grund av att mina ben viker sig och definitivt besöket i detektivaffären för de riktigt paranioda, slagordet löd "Is your husband cheating on you?". Vi hängde lite med Samuel L. Jackson och på bokandeln signerade Tori Spelling sin nya bok "sTORI TELLING", I'm completely starstruck.

Till något annat, Ground Zero har varit en construction site i 7 år nu men äntligen har ett förslag på ombyggnad blivit godkänt och under 2008 ska det vara klart. Jag måste erkänna att jag tycker att förslaget faller mig precis i smaken (inte för att the american government bryr sig). Det blir en stor byggnad, the freedom tower, på detta gigantiska område, resten blir park och två memorials i form av två gigantiska kvadratiska vattenfall precis där twin towers en gång stod ståtligt sträckta mot skyn. Vackert blir det och området blir en hyllning till naturen där de bortgångna åter har anslutit sig.

Imorgon är det dans klockan 10.30 am och sång klockan 2 pm. På kvällen ska hela klanen Martelli komma ner och det blir ännu en familjemiddag på italienska Carmine's på Times Square. Kan nästan inte bli bättre.

Jag låter några bilder tala för sig själv.

Avslutningsvis vill jag lämna en hyllning till bandet Vampire Weekend, köp skivan och lyssna, det är musik right up my alley! Det är det enda som rullar på min ipod just nu, förutom Boys like Girls såklart. Tänker utveckla min fascination till detta band i nästa inlägg.

UNHELLO

jag lever

2008-03-11T01:48:00.007+01:00

Haha, jag tycker att det är så härligt att state the obvious för oavsett så är det ett otroligt uppfyllande, mysigt och glädjande statement.

Men nu har jag ju upplevt the American Healthcare "first hand" också, då ligger det lite mer tyngd och mening i framställningen "jag lever". För att sätta er in i mina senaste 24 timmar rullar jag tillbaka bandet några varv.

Igår mådde jag bättre, nästan bra, och jag var överladdad för att åka in och möta grabbarna grus. Eftersom jag var i ett komplett tillstånd av eufori åkte jag in så fort tuppen gal och satte mig i De Witt Reading room på New York Public Library och läste i min bok, om jag inte har nämt det innan känns det som att sitta på en tron i en slottssal. Magnifikt!

Den alltid lika oplanerade men fantastiska Sean som alltid tycks vara i ett annat solsystem ringde och sa att de var på en Sushirestaurang på upper west side, en halv stad bort d.v.s. "Great, go figure" var min tanke men jag kunde inte annat än skratta och bestämde en mötesplats kvickt. Otroligt nog hann de dit före mig. Jag har inte träffat Sean på ett år och Justin och Heath har jag inte träffat på mer än två år, det var minst sagt en laddad upplevelse. Jisses, de är så inbitet amerikanska, iallafall till stilen, haha! Där kom jag i min stora stickade kofta, långa trenchen, min nya haircut, mina wayfares och en fet läderbag över axeln (freakin' european). Sean har fått hår ner till axlarna och Justin har fortfarande ring i örat och röda emo-highlights. Trots vår totala stilclash, varje gång jag träffar Sean känns det som vi aldrig varit ifrån varandra, vi börjar goofa direkt; we make fun of each other, in a mutually fun way, it's a love/hate thing! Dagen spenderas som japanska turister efter nykomlingarnas hårda demand.

Ni vet hur jag har påpekat den utspridda schizofrenin i denna stad förut? En timme in på vår vandring, utan uppmaning från mig, läggar Justin korten på bordet och undrar om detta är en "New York-thing", jag hittade inget annat svar än ett rakt "JA". Skämten blomstrade ju självklart vidare ur denna observation. Vi fantiserade om ett schizofreni-society mitt på manhattan, deras feta fester annonserar för 300 pers men är egentligen bara 14 pers bjudna (get it?). Hur en schizoman går in på en resturang och säger "a party of 4, please", det går bara on and on... Lika tråkiga men ack så mungipsryckande!

Självklart tog jag grabbarna till Joe's för kaffe och middag blev det i Little Italy. Heath är Seans kusin och bor ensam i en loftvåning på upper east side, hans uttalande när vi fick vår första nota för kvällen löd; "I don't want to be obnoxious but I'm a corporate lawyer and I make good money, let me pay" satte honom i sitsen att bjuda hela kvällen och vi fick under no circumstances betala för något. Han som håller i spakarna mellan min högra och vänstra hjärnhalva gjorde the happy dance vilket gav mig en mysig liten huvudvärk, men det var det värt.

Efter restaurangen bar det av till BÚN Bar och efter det till the notorious Bar 89, en av New Yorks hetaste, mest spaceade, omskrivna, hej-vi-sätter-inte-priser-på-drinkmenyn Bar, DET var kul, I'm not gonna lie. På detta stället träffade jag en 35årig svensk kvinna som tydligen höll på med musikalteater i Sverige, nummer och email noterades från båda parter och jag antar att det är en bra kontakt att ha. Efter en precis lagom mängd öl och raggande på asiater (it was all Justin, I swear) var det dags att åka hem. Min sista buss hade gått för länge sedan (notera, det var söndagkväll) så efter lite filmande på metron och några koppar te crashade jag med resten hos Heath. Nu började min kropp att skrika.

Världen är uppbyggd av motparter, plus/minus, elektron/proton, dag/natt, kyla/hetta o.s.v. Även jag är uppbyggd på detta sätt och det gjorde min kropp solklart för mig igår natt.

Efter att ha sovit en timme vaknar jag av att svetten rinner, febern gör mig dåsig, hostan skälver min kropp, huvudet slutar inte sprängas och halsen känns som någon vänt den ut och in och sedan sandpapprat för att sedan hälla salt i de öppna såren. (Sorry om det var brutalt men det var en god beskrivning på min distinkta smärta). Jag ringer mor och far och vi bestämmer att det är sjukhusdags som gäller morgonen efter. Efter den tidiga lunchen med gänget så tar jag taxi till Mount Sinai Hospital lång norrut på Madison Av. 7 timmar tog det allt som allt, 3 sjuksköterskor var nere i min hals samtidigt och ljud som "aoch", "aaah", "isch" och "oh my" utbyttes helt utan min inblanding. Slutsatsen var att jag har en massiv infektion i halsen. 3 odlingar samt tusen blodprov gjordes (sen när ser jag ut som en nåldocka). Med frasen "It's a virus, no can do" fick jag lämna sjukhuset med lite medicin under armen och ett telefonnummer som jag ska ringa imorgon för att få testresultaten. Kalaset gick på nästan $500 men som tur är, är jag trygg hos trygghansa.

Jag köpte en halv liter Ben&Jerry's, ditchade grabbarna för ikväll, satte på Cable Guy och njöt. Jag mår redan bättre. Enligt doktorn får jag både dansa och sjunga så jag ser det on the bright side, mañana, mañana baby!

Trots allt detta sitter euforin som sprider sig snabbare än murgröna genom min kropp i. Jag är i New York City, jag får dansa, sjunga och spela apa på broadway varje dag, jag har två nya jobbintervjuer denna veckan, Seaney är här, Pablo och Ålen kommer snart. Jag ska på symfoni och musikal i helgen, nästa helg ska vi ha påskfest här i lägenheten. Verdict; jag raggar stenhårt på den där new york city.

quick update

2008-03-10T16:49:00.003+01:00

Jag sitter just nu med Sean, Justin och Heath och bestammer vart vi ska ata frukost. Igar gjorde vi stan och landade pa en italiensk restaurang foljt av en mangd barer i Soho, bilder kommer senare eftersom jag inte ar hemma. Vi ar hemma hos Heath som har en loftvaning uppdelat pa tva vaningar pa Upper East side dar vi crashade inatt.

Till det trakiga nu: Jag har inte sovit en blund inatt, haft hog feber och knappt kunnat andas p.g.a. min f*cked up hals. Jag ska ata mat nu och sen aka till akuten for att fa nagon medicin,detta ar INTE roligt.

Aterkommer...

hello sunshine

2008-03-09T16:21:00.002+01:00

Vädret var så dåligt igår att Seaney och grabbarnas flyg blev inställt, men klockan 5 imorse satt de på ett nytt plan så snart är det dags för mig att åka in och möta de vilsna fåren och valla in dem. Idag är det inte ett moln på himmeln men nollgradigt, but why? Kan det inte vara härligt vårväder i mer än en dag åt gången? Jag mår bättre idag men halsen verkar genomgå en depression (kanske p.g.a. vädret). Anywho, jag är laddad för att se världen utanför min lägenet igen, känna New Yorks gator mellan tårna (!). Nu ska jag äta en bagel med cow-fudge (J.D.'s benämning på cream cheese) och sylt.

McGoodbye

knäpp

2008-03-09T01:54:00.002+01:00

Jag blir knäpp av att sitta inne och inte göra någonting, det händer sällan men när det händer så slår det slint på riktigt. Vädret i det stora äpplet idag lyder; "Rain, a thunderstorm; watch for flooding" vilket betyder att jag är pretty much stuck i min lägenhet. Ovanpå det så har lille vitklädde minus slagit mig för att jag gick ut i torsdags och gett mig en andra släng av förkylning, var det verkligen sjysst?
Ni som tror att en inaktiv minus är en lika ovanlig syn som en surikat med ryggskott skulle varit här idag. Den enda muskel i min kropp som fått sig en workout är mina ögonmuskler, jag har sett hela första och femte säsongen av Scrubs, den andra muskeln involverad har varit mitt pekfinger som har tryckt på musplattan för att ändra avsnitt. Min vänstra arm är numera brännmärkt av mitt vänstra öra och dräggelpölen har sjunkit hela vägen ner i sängstommen. Ni tror jag ljuger, jag vet, men sedan 10 imorse till 8 ikväll har jag bytt ställning EN gång, då gick jag och gjorde en macka.

Tanken på att mina buddies Sean, Justin och Jimmy kommer imorgon och att det ska vara soligt är ungefär som att se ljuset i slutet av en mörk tunnel. Vi kommer ha så jäkla kul, can't wait.
Som ni redan förstår av detta inlägget så är jag inte den vassaste kniven i lådan idag och tänker inte låtasas att jag är vilket jag i vanliga fall hade gjort. Jag är sjuk and for the first time in my life I deal with it!

Nu hör jag rörelse ute i köket och jag ska kolla om det är Gud som kommit på besök för att laga créme brulée till mig eller rent av blåsa livets vind genom mig. Vi får helt enkelt se, spännande är det iaf. Det kan ju också bara vara Vincent som värmer en kopp te och sjunger franska schlagersånger.
Sleep tight and don't let the bedbugs bite (fruktansvärt irriterande snuttit saying, bläh)

jag föll för frestelsen

2008-03-07T17:24:00.010+01:00

Mitt i trädgården stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont...Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö...Minus såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och han tog av frukten och åt...Och Herren Gud förvisade Minus från Edens trädgård och lät honom bruka jorden varav han var tagen.

MEN KUL VAR DET!

"Vi vet"

"Would this haircolor look good on me?"

"I insist"

Än en gång trotsade jag den lille vitklädda minus på min högra axel och lyssnade på den lille hornprydde minus på min vänstra axel. Klockan var åtta och jag hoppade på bussen och begav mig till 2nd avenue och 32nd street där födelsedagsfesten var. Den utspelade sig på en bar som hette något med "whiskey" i namnet, orginellt! Det var mycket nära att jag inte kom in men då la jag på the heavy swedish accent och började prata om hockeyspelare och ABBA. Det visade sig att vakten kunde säga en synonym till det kvinnliga könsorganet på svenska, men bottom line; Jag kom in! Här kunde man spela beer-pong och köpa hinkar (!) med 6 PBR's för $15. Alltså 6 öl för 93 kronor på en bar, passar min ekonomi som handen i handsken. Idag är det endast övande på mina låtar som gäller och jag har ett tidig möte med "bedbugsen" inplanerat. Imorgon ska jag nämligen gala hela dagen med Ms. T. Finlir d.v.s.

GRYMT

2008-03-07T00:03:00.002+01:00

Jag är rädd för att det börjar bli vår här i the city of dreams (my dreams). Som alla vet blir man lite klurig av våren, kroppen genomgår någon form av kemisk reaktion till den plötsliga överdosen av D-vitamin. Jag ser mig själv spendera sommaren här. Spelandes handball i Coney Island med homies (självklart vinner jag), arbetandes några dagar i veckan på en vinbar i Soho, gå på rehearsals nästan varje dag och slutligen ha en stor roll i en musikal on eller off broadway. Den spelar sommaren ut. Jag ser det. Jag ser mig gående upp och ner längs gatorna med en vacker tjej i handen som jag kan ge allt hon pekar på. Jag ser mig sittandes i Central Park i shorts, en randig t-shirt, loafers, hatt och några gamla farfarsbrillor läsandes en tjock filosofisk bok. Jag ser mig njutandes av en kall öl på Joe's pub i West Village efter kvällskursen i fotografi. Efter detta är det den 3 september och då börjar jag Pre Med i England och ett nytt liv där.

Jag tror att jag vet att det är så här jag vill ha det.

a new pair of spectacles

2008-03-06T22:09:00.004+01:00

Höhöhö, kan inte slita mig från undran om hur många turister som tagit foto på denna gatskylt!? Fett roligt oavsett! Idag har jag fixat mina nya glasögon OCH fixat två nya jobbintervjuer, en på en vinbar inte så långt från just Gaystreet, haha. Lester och Julia på Cherry store har fixat detta till mig, så jävla coola! Jag hälsade på Colin på Margiela och det är där jag ska på jobbintervju i nästa vecka. Skönt att ha skaffat lite lokala vänner som fixar biffen, köttigt. Nu är jag hemma och ska sova eftersom jag är medbjuden på fest ikväll, antingen är jag frisk och går och har ball eller så är jag fortfarande sjuk och blir bra tills imorgon (the big questions in life).

Snart läst ut boken by the way, kan inte sluta att beundra den ("the unbearable lightness of being"). När jag ändå höll på att fixa mina vanliga bågar så tog jag steget och satte solglas i mina vintage Dior-brillz som bara legat gömda sedan förra sommaren. Till priserna då; mina vanliga bågar kostade $45 (279:-) och de slipade glaset kostade $80 (496:-) vilket blir 775:- sammanlagt, osannolikt billigt. Solglaset i de andra brillorna kostade $55 (341:-).

Snart kommer Pablo och Ålen och what comes before part B????? PART A!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Mina nya spectacles!

P.S. Tur att det finns en riktigt grym hemsida.

jag ser ljuset

2008-03-06T00:56:00.006+01:00

Jag säger som Sunes pappa Rudolf i Sunes sommar; "GUUUUD? GUUUUUUUUUUUD!". Jag börjar nämligen känna mig bättre och det har varit mäkta efterlängtat. Idag gav jag mig ut igen, trots att den lilla vitklädde minus på min högra axel sa att jag skulle stanna inne, jag sa något i stil med "up yours" och drog på mig solbrillorna, plugga in iPoden och gav mig ut i ett 16-gradigt New York. Jag skulle träffa smyckedesignern på hans affär i Soho och inte i East Village, GREAT tänkte jag när jag hade tagit mig igenom ett mindre trevligt område med människor höga som höghus (jag är ju i NYC, gosh minus, du har billig humor) för att ta mig till East Village. Jag småsprang till LaFayette/Bleecker och kom tillslut rätt men en timme för sent (jag erkänner, jag använde karta och såg ut som en japansk turist). Han var precis lika cool som första gången jag träffade honom. Allt skulle fotograferas och jag skulle välja vilka "samples" som jag ska ta med mig till Malmö i April. Alla ni tjejer där hemma, you gonna love this! Återkommer med bilder så att ni kan göra beställningar om ni behagar.

Anywho, jag hade lite time to kill efter detta. I södra Manhattan finns det många "cages" där man kan spela basket eller "handball". Jag visste inte vad handball var så jag hoppade in i en cage och avbröt några spelare som spelade for fun för att få en förklaring. Vi kom fram till att det funkar ungefär som squash men istället för rack använder man sin hand (de lite mer avancerade spelarna har någon sorts handske med en liten platta). För övrigt ser det skitkul ut, och svettigt! De frågade om jag ville vara med och spela en runda men jag tackade artigt och lite coolt nej, skulle träffa Ms. T på andra sidan stan och var tvungen att ta metron. Jag frågade om vi kunde bestämma en tid då vi kunde spela och då sa de att de nästan alltid spelar i Coney Island och att jag var mer än välkommen att komma dit och spela anytime! And I sure will! RIKTIGT FETT!

Ms. T hade hållt lektion på en rough High School vid Union Square så jag mötte henne utanför, vi gick och käkade och bokade in sång för en frisk minus på lördag. "You better be well by then, cause were getting down to business with auditions now" Ms. T said. Yikes!

Förhoppningsvis ska jag vara back in business imorgon och allt ska få rulla på som vanligt med dans, acting och sång. Det är inte klokt hur mycket jag lärt mig om musik och teater-branschen under den korta tid jag varit här, unbelievable.

Jag avslutar med ett citat ur min välskrivna bok, denna meningen lästa jag om och om och om igen för att till slut komma fram till att det är destillerad sanning helt enkelt.

"The heavier the burden, the closer our lives come to the earth, the more real and truthful they become".

Vad menar han? Han kan ju inte ha erövrat så många kvinnor.

Om vi säger att han är 60 år så blir det 1,53 kvinnor i veckan

sedan han föddes.

Rough neighbourhood.

Det är något med NYC och färgade cyklar.

Dag nummer 4 av tubekulos-förkylning.

2008-03-04T23:55:00.004+01:00

Trots mina ihållande besvär i form av mänsklig almsjuka var jag tvungen att lämna hyddan idag, jag skulle ju bli klippt för tusan! Det var sol och 16 grader vilket passade mig ch mitt humör utmärkt. När jag stod utanför Starbuck's på det nordvästra hörnet av Union Square ringde jag Garett och han kom ner och hämtade mig. Hans stylistskola är helt sjukt cool rent arkitektoniskt, precis sådär som ni kan tänka er att en stylistskola mitt I New York kan se ut. Högt i tak med stålbjälkarna kvar, gamla maffiga hissar, gammalt trägolv, gigantiska fönster ut mot gatan, allt detta blandat med modern inredning och hippa unga frisörer som hoppar runt, alla i vit klädsel! (Önskar mig själv ett långt svart hårstrå i maten för att jag glömde kameran hemma)(Jag eftersträvar att vara finvulgär). Garett är för övrigt en av de skönaste snubbarna jag träffat so far, totalt layed-back. Han var ytterst noga och förstod precis hur jag ville ha det och jag är skitnöjd! Han gjorde det gratis men jag "slipped him a 20-dollah bill", ungefär som drugdealing, riktigt fett. Jag FICK ett asbra vax också så bye bye Dax Wax (I won't forget you). När jag kom ut igen så kan ni ju hoppa upp och sätta er på att det ösregnade, varför inte? Jag kände hur min hals hade brottningsmatch, inte skönt. Jag hälsade på mina buddies på vintageaffären som inte låg så långt därifrån, de gjorde reklam för en ascool gammal ramones-tshirt och jag sa; Den tar jag! Tills jag fick reda på vad den kostade.... 185 dollar. Det är typ alla pengar jag har så I'm sorry...

Jag inhandlade en ny bok "the unbearable lightness of being" av Milan Kundera, detta är ännu en bok som jag tycker alla borde läsa, ytterst välskriven och inspirerande, just DO IT! (Ok, jag har bara läst typ en fjärdedel so far, på Joe's såklart) Joe's hade dessutom en jobböppning och självklart kastade jag in mitt CV for consideration direkt!

Yes, Ålen, jag har varit och köpt din kattnyckelring från Marc Jacobs också ;)! You'll like it! Jag har också handlat lite till mig själv, inom budget då såklart!

Det är mäkta segt att vara sjuk eftersom jag varken kan sjunga eller dansa, d.v.s. jag kan inte lära mig något som jag behöver och jag kan inte heller gå på auditions eftersom jag riskerar att snora ner golvt och kollapsa. Men jag ser faktisk jäkligt ljust på det ändå, jag blir ju frisk någon gång och det är bättre att ta folk med storm än att ta dem med en host.

Nej, jag anammar INTE "dagens outfit" eller "kolla vad jag har köpt idag", eller jo,kanske den sistnämnda, men för tusan, lite fynd får man ju dela med sig av! (Schizo)

FÄRGKLICK

Mössa - Marc Jacobs

Byxor - American Apparel

Jacka - American Apparel

T-shirt - Urban Outfitters

Stickade strumpor - Ralph Lauren

Imorgon: Hör och häpna, klockan 12 ska jag på business-meeting, jag ska träffa mr X, smyckedesignern. Vi ska diskutera hans smyckens framtid i Sverige där jag kommer vara grovt inblandad. Smycken är kanske inte min grej men ligger det pengar i det är det definitiv min grej, och det skulle självklart öppna dörrar. Det är den där lektionen i Import/Export på PACE Universirty som "got me hooked" kanske.

Efter det ska jag hänga med Joanne, en kompis från High School, hon har flyttat hit från North Carolina. Och på kvällen har jag Theatre Dance om jag är frisk.

Nu ropar husmor att maten är serverad, peace!

det är lätt att vara positiv...

2008-03-04T03:30:00.003+01:00

...när man sitter och skriver ett blogginlägg på denna terassen med en känsla av att friskhet är nära och med vetskapen av att jag ska få en hipp haircut imorgon av en hårstylistkompis till Aaron på Union Square.

Nattlig intervju.

2008-03-03T18:04:00.003+01:00

Dag nummer 3 av wannabe tuberkulosis.

Igår somnade jag klockan 1 på natten för att stiga upp klockan 3. Varför detta? Klockan 3.45 skulle Shelley Fitzgerald ringa ifrån The College of West Anglia i England för en telefonintervju. Det är Pre Med jag pratar om. Trots den korta förberedelsetiden hann jag förbereda mig som om jag skulle hålla valkampanj. När frågan "Why do you want to be a doctor, what makes you special?" kom upp så började jag ju predika och jag hade ett helt A4 med svar på denna frågan. Efter ett tag hörde jag att hon började fnissa och jag insåg att jag hade brett på lite mycket. Anywho, 3 minuter in i samtalet så berättade hon att jag var antagen!

JAG BLEV ANTAGEN!

Congrats is in order.

I slutet av april ska jag på intervju till Lancaster University så vi får se hur den går...
MEN, just nu kan jag inte säga om jag ska "frysa" min utbildning eller. När jag har varit här min tid (kommer hem 20 april) först då kan jag avgöra om jag vill fortsätta att visa New York och Broadway who's the star eller om jag vill ge mig på medicine, only time can tell.

Nu måste jag bli frisk, våren har kommit till the big apple och polissirenerna som man både vaknar och somnar till är fler, somethings stirring in the city of New York and I need to be there. Jag ger denna sjukan en dag till sen så är jag tillbaka på scenen and try to stop me!

P.S. Här på The Crown Plaza, mitt på Times Square, klockan 1 på natten,
bröt vi oss in i poolen. Fick vårt privacy tills en vakt kommer och
drar upp oss och pekar förtvivlat på övervakningskameran.
Ojdå, rum 2036 var inte detta tydligen, sorry! Med ett hånflin
går han därifrån. Filmögonblick? Well, it's New York, baby!

Hail to vardagen!

2008-03-03T00:32:00.002+01:00

Hade den inte varit fantastiskt om någon supercelebritet hade börjat blogga på ett härligt vardagligt vis med en satirisk twist. Jag hade velat se Clive Owen skriva, det kanske hade blivit något liknade det här:

Jaha, då var det dags för ännu en Oscarsgala, segt! Vafan ska man ha på sig?
Kan de inte bara skicka hem statyetten i brevlådan så man slipper vänta tills dagen efter (bakfull med Courtney Loves andedräkt i nacken), för att få reda på om man var värd priset eller om man hade rätt färg på slipsen eller om håret var för långt?
Nu ska jag träffa mina privata modeslavar på The Ivy, man måste ha sånna för att få roller these days. Vi ska ha konferens om vilket material mina kalsonger ska vara gjorda av till galan for the midget namned Oscar.
Life's a bitch!
Love from Clive

den nya eran ska bli ännu nyare, eller?

2008-03-02T01:19:00.004+01:00

Som jag nämnt innan är jag just nu en sjuk minus och ovanpå det tog pengarna slut på min amerikanska mobil för sisådär 2 timmar sedan vilket betyder att jag inte kan nå någon och ingen kan nå mig.

Att sätta mig på bussen för att åka till times square, köpa pengar (ett uttryck i min smak, om pengarna är på rea då såklart) och sen sätta sig på bussen tillbaka direkt igen gör jag bara inte. Det får bli en uppgift för morgondagen. Melinda körde också, lite småinspirerad av mig, en hemmadag och i vanlig ordning blev det pannkakor med en liter sirap på till frulle.

Nu kom vi precis tillbaka efter promenaden till macken där vi köpte oreo's, swedish fish och en påse chips. När vi kom tillbaka hämtade Aaron Melinda för att åka ut till Brooklyn ett litet tag.

Min tanke; FAN, nu måste jag ju äta allt detta SJÄLV? Vojne vojne! Jaja, jag ställer väl upp för laget.

Så jag skippade middagen och har nu ätit en påse chips och en påse swedish fish. Inte det minsta näringsrikt men god, it was worth it!

Vad är det som ska bli nytt då? Jo, grubblare som jag är kombinerat med min fysiska understimulans för dagen har jag börjat fundera över om jag ska slopa min följeslagare sedan 9 år tilbaka. Vi har ju så mycket historia ihop, hon och jag. Hon har hållt upp mitt självförtroende i de mest pinsamma situationer och givit mig en känsla av ogenomtränglig säkerhet. Hon har varit mig trogen nästan alla 9 år om man bortser från vissa snedsteg i ösregn (inte så hett som det låter). Men samtidigt som hon känns som en del av mig så för hon med sig så mycket skada, inget har proffs varnat mig för så mycket som de varnat mig för henne. Jag är lite "on a roll" med förändringar just nu och tänkte kanske "go that extra mile"? Fågan är, vad säger ni?

Jag syftar så klart på min älskarinna i röd kortkort, Dax Wax.

jag visste att det skulle komma någon gång

2008-03-01T21:27:00.004+01:00

Japp, jag är sjuk. Jag är aldrig sjuk, jag är för hyper föratt vara sjuk, jag har för mycket att göra för att vara sjuk. Screw you förkylning!

Igår var det första dagen på nya jobbet och till min tillfredställelse gick det bra och verkar som att det kan vara en god inkomstkälla. Jag hade min "training" igår på 8 timmar (segt), nu anser jag att jag kan hela köret och nästa gång ska jag hova in så mycket dricks jag bara kan.

Ett party of 3 ladies erbjöd mig att sätta mig ner med dem igår men jag tacka vänligt nej med en enögas-blinkning (it's dangerous). De dricksade som en följd av detta riktigt bra, men igår var det som sagt bara training så jag fick bara $40 för hela kvällen när jag drog in nära $250 i dricks. Men det kändes bra att ha tjänat mina första dollar ändå.

Jag slutade lite efter midnatt och var tvungen att gå hem (till metron) genom en stad full av berusade fredagsfirare i ösregn och +1 grad. På metron satt ett par där den östrogenfyllde utav dem var betydligt djupare nere i glaset än partnern. Alltid lika roligt att se hur ett fyllo går från fnittrig till högljud, då börjar stuck up people störa sig och kasta arga blickar. Då går fyllot från högljud till hata-alla-mode och blir grov i mun medan partnern gör allt för att lugna henne vilket bara leder till fler f-words. Slutstadiet är när fyllot går från hata-alla-mode till total tystnad och ett totalt däckat tillstånd på partnerns axel/knä. För mig som absolut inte känner igen mig själv i detta är det extra roligt attvara åskådare.

Jag kom hem lite i 2 på natten eftersom jag missade bussen och summan av allt detta blev att jag blev sjuk. Så nu sitter jag här med feber, insjunken i min soffa med ett strålande Manhattan utanför fönstret men utan ork att resa mig, tragikomiskt? Dagens verklighet.

Något strange har hänt mig idag... När jag var runt i södra Manhattan och letade jobb för 2 veckor sedan gjorde jag tydligen att starkt intryck på en grabb som jobbade på "Maison Martin Margiela" vilket kan vara i närkampen om den coolaste butik jag någonsin satt min fot i. Han har nämligen skickat mig ett personligt vykort med "How's it going buddy?" och berättar om deras renovering och att jag måste komma och titta, ETT VYKORT MED FRIMÄRKE. Vilken normal människa skriver och postar ett vykort? Anywho, jag får väl gå dit och titta och hoppas på att han inte är gay och blivit blixtkär, kan bli en lite obekväm men smickrande sits kanske.

Ms. T kommer hem på tisdag och då blir det back on track med singing, finally!

Announcement; Marc Jacobs har fortfarande störd rea där du kan köpa plånböcker, feta t-shirtar, nyckelringar, ringar, halsband, coola läderarmband, nyckelpungar, coola bags (dessa är mest för killar) o.s.v. Alla pryttlar kostar mellan 30 och 60 svenska kronor och t-shirts och bags kostar 250 kronor. Säg bara till, ok?

One more thing. Hela 2 skolor i England vill att jag kommer på intervju vilket är ett oerhört gott tecken. Vad har gjort för att förtjäna allt detta?

en dagens wulffmorgenthaler bara

2008-02-29T19:13:00.002+01:00

DET ÄR FORTFARANDE KALLARE HÄR ÄN I SVERIGE OCH SVERIGE LIGGER INTE PÅ NORDPOLEN, INSE!

rise and shine

2008-02-29T15:12:00.003+01:00

Mörron (göteborgska)!

Klockan är 9:20 am och jag ska snart iväg och uggabugga på Broadway Dance Center. Sen ikväll är det första dagen på jobbet, hoppas this is the place! Är så jäkla nöjd med mina glasögonköp så måste lägga upp en bild, oh yessir! Solglasögonen $65 och de som ska bli mina vanliga $45. Ska dela med mig en annan sak innan jag ska ta bussen; Aarons polare är hårklippare och han ska klippa mig i dagarna, han har precis klippt både Aaron och Melinda so I'm next, sjukt sjysst! Jag vill ha tuppkam, vad sägs?

Om jag ska orka att uggabugga behöver jag antingen en ordentlig tequilashot eller en trippel espresso, I have neither. Life's like a retarded seamonkey, just aint easy!

en möjlig inkomst?

2008-02-29T01:47:00.007+01:00

Det där med att inte ha någon inkomst är livsfarligt när man van att ha en. I'm a spender and I can't deny it. Jag hade kollat totalt fel i kalendern om när auditionen var, den är på lördag, skönt att torka svetten ufrån pannan! Så hur den gick kan jag inte meddela än, blir lite som att ropa hej liksom.

Arbetsintervjun på Miracle Bar & Grill på Bleecker Street i West Village idag gick utomordentligt. Jag var straight up ärlig med mitt frånvarande arbetsvisum och om att jag måste lämna landet om cirka 2 månader (för att förhoppningsvis komma tillbaka snabbt). Managern var störtcool och rakt på sak, det är viktigt enligt mig. Jag ska jobba varje torsdag- och fredagkväll, så länge jag vill eller tills de avskedar mig. Jag tjänar ENDAST på dricksen så om jag nu inte får ihop stålar så slutar jag helt enkelt, as simple as that. Eftersom den ligger på den hetaste gatan i det hetaste området i New York och en gata från Carrie Bradshaws lya tror jag inte att det är några problem att smila till sig en ordentlig dricks. Om ni inte visste det så MÅSTE man lämna minst 15% dricks när man är ute och äter, 20% om man är nöjd och 25% och uppåt om man är jättenöjd, sick va? Men bra för mig antar jag ;).

Tog en kaffe på Joe is Art igen och snackade med en isländsk författare som skriver på isländska men är bosatt i the village, coolt. Hittade två ascoola vintagebutiker som både Ellen och Pablo ska få njuta av när de kommer hit (en är för de rika och en är för oss). På den som är för oss köpte jag ett par pilotbrillor från 60-talet och ett par vanliga också från 60-talet, både helt oanvända. De vanliga ska jag sätta i glas med min styrka i vilket kostar mellan $65 och $80 vilket jag tycker verkar snorbilligt, right?

När jag gick förbi Carries lya stod det en kö med minst 60 dreglande tjejer på andra sidan gatan i alla åldrar och väntade på sin tur att sätta sig på trappan och bli fotograferade, jag nöjde mig med ett foto utan mig i bilden, då skrattade alla töser åt mig och jag log tillbaka.

(Anywho, Mor och Far, när ni läser detta, could you please göra mig en tjänst? Besöka Synsam på Djäknegatan och be dem skriva ut ett recept på min styrka och sen scanna och maila det till mig? Hade varit ett hjältedåd från er sida!) Som alla redan vet, har jag världens bästa och mest hjälpsamma paranteser.

Eftermiddagslunch (?) blev det med Melinda på Jack's Coffee och Yogan kunde jag skippa eftersom när jag väl kom dit upptäckte jag att jag glömt yogabrallor. Man får inte lov att bara ha kalsonger men yogabrallorna ser exakt ut som ett par, jaja, what to do... Och ja, ni förstår själv varför man endast har ett par små shorts på sig (40 grader och 100% luftfuktighet).

Lite kreativa bilder togs även idag;

Perry Street, West Village.

Carries place.

9/11 Memorial samt reklam.

Triumfbågen vid botten av 5th avenue

Kalla mig mes.

De trevliga biträdena på vintagestället för "oss".

productive

2008-02-27T15:42:00.010+01:00

Igår var en av de mest produktiva dagarna so far, jag betade av sysslor som en svettig arbetsmyra. Hade "the last supper" (lunch) med grabbarna från Malmö på T.G.I Fridays, för att hålla det så amerikanskt som möjligt in i det sista. "Cheesy Bacon Cheeseburger blev det för mig, yum. Davve hade varit och köpt iPod Touch och B&O hörlurar till det och mitt prylcentrum kände sig genast understimulerat och "vill-ha" begäret sattes in.

Efter ett tårdrypande farväl promenerade jag genom staden till Broadway Dance Center för att utöva Jazz Basics (det ingår i Theatre Dance-programmet). Instruktören var sträng som tusan och "POINT YOUR TOES" var ett ständigt skällsord riktat mot mig. Jag antar är det är så man lär sig så jag bet ihop trots mina ofrånkomliga "authority issues". Efter 1,5 timmars dans sprang jag 10 gator norrut för att hinna med Bikram Yogan, jag svettdes som aldrig förr och mina benmuskler skakade som om någon hade slagit på dem med ett basballträ men jag klarade det och var så jäkla stolt över mig jälv när jag var klar! Efter 30 minuter eftersvett (jag slutade helt enkelt inte att svettas, sick, haha) så hoppade jag på metron och åkte ner till 8th avenue mellan 17th och 18th street, i Chelsea, det var dinnertime. Aarons kompis Melis har en lägenhet här och jag hade blivit bjuden på middag tillsammans med Aaron och Melinda.

Lägenheten var breathtaking och jag har fortfarande inte smält hur häftig den var och hur häftig hon var. Efter en arbetsam dag kommer jag in i denna beroendeframkallande lägenheten och innan jag vet ordet av har jag ett glas fint rött vin i handen, Melinda målar menyn på en canvas, Aaron står i köket och lagar maten och Melis skuttar runt med vin i högra och en cigarett i vänstra och är allmänt stylish. Vi var 10 pers totalt och som vanligt är jag minst 7 år yngre än resten. Aarons matlagning är som tidigare nämnt oslagbar. Han GJORDE Gnocchi med ricotta, marinerade och lagade octopus med små rödlökar och kidneybönor, tomater med mozarella, prosciutto, sallad med kanderade och krossade mandlar o.s.v. En annan gäst går på French Culinary Institute och hade bakat baguetter och olivbröd. Till efterrätt hade vi sorbet av päron, fänkål och svartpeppar, ovanpå detta hade Aaron hällt vodka och honung. Allt var säkert mer avancerat än vad jag kan förstå men Aaron får det att se så enkelt ut, han bara vipsar ihop det och så blir det en festmåltid, fantastiskt!

Alla dessa människorna är väldigt artsy, pålästa, vet mycket om mycket, kan konst och litteratur, rest mycket och upplevt mycket och som sagt, mycket äldre. De är otroliga inspirationskällor och jag agerar svamp och suger upp all info som lämnar deras läppar.

Melis pojkvän Giacomo jobbar på ett världomspännande skivbolag som heter.....*trumvirvel* MINUS RECORDS! Så jäkla coolt. Han lovade att han skulle skicka en t-shirt och lite annat merchandise som stickers, pennor och liknande, sjukt coolt! Otroligt nöjd med gårdagens prestationer och vaknade minstsagt met ett leende imorse när Melinda erbjöd sig att laga pannkakor.

Klockan 2 har jag en timmes VocalTech, klockan 4 har jag Bikram Yoga och klockan 7:30 har jag Theatre Dance (den avancerade sorten, jösses). Imorgon har jag en Audition för en musikal som spelar på en cruiseline som reser runt i the Carribean, hur fett hade inte det varit, LYX!

Pictorials

2008-02-26T04:55:00.007+01:00

Jag har börjat få mersmak för foto, kan det vara för att det är så mycket att fotografera?

Jag gillar hur detta fotot togs idag men om man inte studerar

det allt för noga hade det kunnat vara taget för 30 år sedan.

Wallstreet och jag.

Davve.

Davve vet hur man klappar jättemus (!)

MoMA

2008-02-26T01:58:00.005+01:00

Dagen började med pannkakor a lá minus klockan 7 imorse. Sjukt lyxigt för Melinda som bara satt och väntade med gaffeln i vänstra och kniven i högra. Inte långt därefter befann vi oss på Bikram Yoga i Midtown. Melinda hade berättat att det var 40 grader varmt i rummet men inte att det var 100% luftfuktighet men det var inte så svårt att märka eftersom andningen i princip upphörde när man äntarde rummet. MEN, i det stora hela var det riktigt gött, man svettades kanske några liter och man kände hur kroppen fick jobba ordentligt. Jag höll på att svimma två gånger, allt bara snurrade. Detta var normalt enligt instruktören, "just sit down for a couple of seconds" and I did.

Efter detta skrev jag ut min headshot och gav den till min agent på Actors' Rep, nu är det bara att vänta på ett samtal som säger, "du har jobb!!" Nu har jag allt redo förresten (resume, headshot, dance o.s.v.) och det är bara för mig att börja gå på auditions vilket jag ska, denna veckan, FINALLY!

Solen strålade över manhattan idag. Jag hade feta sneakers, coola byxor, white T och en spacead hoodie så jag kunde inte låta bli att köpa en Yankeekeps GANGSTA-style. jag berättade för den mörkhyade (with an enormous butt) tjejen på Yankee affären att jag var en "preppy boy" from Sweden that needs som gangsta bein' done to me. Hon tog det på fullaste allvar och urvalet kepsar var många och sätten att bära dem var ännu fler. Det slutade med att jag fick ha en egen liten fashionshow i butiken för alla butiksbiträdena så att alla fick säga sin åsikt. Det slutade med en classic yankeecap och stilen jag bar den på var såklart the real New York Style och med den breda kepsen på sidan var min streetstil härmed fullbordad. YESSIR!

Klockan var 1 och jag sitter på MoMA (Museum of Modern Art) när Davve och Necking kommer och hämtar upp mig, målet var lunch först sen MoMA. Davve fick ge upp hoppet om indisk buffé och det blev klassisk caecar salad med burrito (va? klassisk? Ja, för New York). MoMa var riktigt häftigt. Davve var helt uppe i varv bland designutsällningarna och Necking var uppe i varv bland de stora grabbarna som Monet tillexempel. Jag var oerhört openminded och lärade mig lite om mycket.

Nobody puts Necking in a corner, so he's in the midde!

Jag VILL vara Elvis (bara ibland... sällan. Va? I'm KING!)

Davve ÄR ART!

Klockan äro 8:27 och jag ska in till baren "Eatery" och röja med those young fellas, de åker nämligen tillbaka till Schweden imorgon!

Be well!

Holy Guacamole!

2008-02-25T03:31:00.004+01:00

Nu är jag hemma igen och det känns gött! I torsdags spenderade jag en natt på 29:onde våningen på The Crown Plaza på Times Square i the city that NEVER sleeps (it doesn't even take naps so neither did we), vi bröt oss in på takpoolen mitt på natten vilket kanske inte var det smartaste jag gjort, men jag var helt enkelt inte den krispigaste flingan i cornflakes-paketet vid den tidpunkten. Heck, it was fun!

Dagen efter spenderades som jag redan beskrivit på soffan och igårmorse var det upp och hoppa igen! Gårkvällen och dagen idag har jag dansat och ätit mig igenom tillsammans med familjen Martell/Classey en och en halv timme norrut där i princip hela denna släkt bor inom en radie av en mil (We're talking BIG time sammanhållning). Kändes lite konstigt att varken Sean eller Jim var där men jag gjorde det bästa av situationen och åt lite till, och lite till, och lite till... Jag siktar oavkortat på ballongsize.

Igår var det 80-årskalas och idag var det 78-årskalas, det var de två högsta hönsen av denna klan som skulle hyllas, Grandma och Grandpa. Himla inte med ögonen bara för att det var gamlingar som fyllde år, aldrig förr har jag beskådat en 80-åring som juckar mot sin gåstol och berättar för servitrisen att han precis har köpt en ny säng och frågar "you wanna try it?".

Aaron och Melinda har rekat Bikram Yoga vilket är ett ställe där man utövar yoga i 40 graders heat, insane. Imorgon klockan 9 ska jag och Melinda ge oss på det, ska bli riktigt intressant faktiskt. Om jag inte trillar av min oerhörda brist på flexibilitet som jag gjorde sist så trillar jag säkert i min pöl av svett istället, can't wait!

Efter detta ska jag äta lunch med Davve och Necking för att sedan besöka MoMA (The Museum of Modern Art) in midtown. Kvällen ska ägnas åt sång och på tisdagmorgon (om jag känner mig redo) har jag en audition klockan 9 på morgonen (!), om inte, har jag röstteknik klockan 10, dans klockan 2 och svettyoga klockan halv 6. Sen ska jag, lagom svettig, lägga in stöten på värdinnan på Vinyl Bar (a.k.a. introducera mig normalt denna gången).

Om inte allt för lång tid kommer Papi Pablo hit och strax efter det kommer Ålen. GOSH, jag ska släpa runt dem tills deras fötter brinner!

Wish me luck tomorrow morning, I might need it!

melankolist eller filosofisk?

2008-02-23T05:38:00.002+01:00

Det är fredagkväll, klockan är 11 och jag har precis tagit en promenad längs hudson river i snön, ensam. Jag är bakis, för första gången på länge, har glömt hur oerhört otrevligt det är att vara bakis. Hade mycket roligt igår men hade haft minst lika kul om vatten hade runnit ner för min strupe istället för öl. Och ovanpå det hade jag kunnat få så mycket mer gjort idag. Det är mänskligt att fundera och "reconsider" beslut. Melinda kom precis hem och efter varsin kopp te är det dags för bingen. Ikväll var vattennivån otroligt hög, vår rondell som ligger precis nere vid vattnet var hälften river och hälften rondell, coolt.

A lethal dose of Sweden

2008-02-22T22:39:00.007+01:00

Jag sitter på nyutnämnda favoriten "Thai Basil" på 9th avenue inte långt ifrån Central Park och läser Metro, jag väntar nämligen. Som om de hade stått utanför med tidtagarur anländer Davve och Oscar prick klockan 2, härligt med punktliga grabbar. Vi äter fancy thaimat med förrätt som ingår, 7 dollar vilket är 44 kronor, INTE ILLA! Vi sitter mest och pratar i mun på varandra och oroar oss över om servitrisen går på kvällskurser i svenska (det hade varit ungefär som att smeta för mycket bamse-tandkräm på tandborsten, för mycket av det goda helt enkelt). Vi styr skutan mot downtown och Soho-shopping. Minus guideförmåga nådde sina gränser och eftersom jag är så van vid att gå ensam så förstår jag inte det där med att man faktiskt vill nå sitt mål i någorlunda tid, så vi tar en taxi down broadway för att besöka det urbilliga Century 21 outletvaruhuset som ligger vid Ground Zero. Nu kommer det roliga, för det första så visar det sig att vi är urusla på att få tag på taxi men till slut så lägger en gul bil märke till oss och stannar mitt i gatan och ber oss springa in. Det blev lite velande och som trogen svenk hoppar Necking in i FRAMSÄTET! Hahahaha, jag och Davve hade extremt roligt åt detta i baksätet och Necking förstår hans snedsteg, hela inhoppandet gick för fort helt enket. Cabdrivern är tyst och tror nog att Necking ska råna/våldta/skjuta honom om han gör en wrong turn. Necking mös med driverns kissflaska (de stannar ju aldrig och uträttar sina mänskliga behov) och de var nog ungefär lika obekväma båda två. (Bilden berättar; HELP ME OUT OF HERE)

Vi utövar lite foosballspelande på Ben Sherman store på Prince St. som förde tankarna till sommaren. Dagen var ordentligt kryddad med goda skrattanfall, hell of a day so to say.

Klockan är 5.30 pm, jag är i downtown, klockan 6 pm ska jag träffa Mama Martell och äta middag med henne och henns väninna samt döttrar (me and the ladies, that's just how I roll). Metron är on time och jag infinner mig på the Crown Plaza right on time! Jag är återförenad med Mama Martell och jag snackar både med Seaney, Pattyboy och Mr. Les i tele under fördrinken innan den oslagbara middagen där vi 5 åt för en koloni knölvalar (inga plankton dock). Mums! Gratis var allt också när Mama var in town. I taxin till Vinyl Bar frågar taxin var vi är ifrån, NC säger alla och det första han frågar på oförståelig indisk-amerikanska är "How do you make mashed potatoes?" 1. Som om det är en prestation i klass med kärnfysik. 2. Som om North Carolina är känt för sina potäter? Jag lär Mama Martell hur man gör "veven" och berättar för en servitris att hon är det vackraste jag sett (fet lögn, you know it!).

Det blev sent, mycket sent, och idag mår jag som jag förtjänar, som en säck potatis. Jag ska bara ta det lugnt och öva på dans och låtar all night long! Tänkte köpa chirre på macken också, yessir! Imorgon ska jag norrut till Klanen Martells håla och fira :)

So long!

Resultat

2008-02-21T17:13:00.003+01:00

Efter min och Melindas lilla photosession, ok, Vincent var med på ett hörn, blev detta resultat som ska ge mig fame and fortune, hö hö!

det snurrar

2008-02-21T03:46:00.003+01:00

Kom precis hem ifrån min första Theatre Dance class. Jag menar, jag har alltid tyckt att jag haft en ganska god repertoar av moves på dansgolvet, eller? Kan någon rätta mig om jag har fel. I jämförelse med resten i min dance class så kan man likna mina så kallade "bra" moves med en elefant på speed.

Jag kan inte dansterminologi till exempel så jag fattar inte vad jag ska göra när jag blir tillsagd och jag är hemskt ledsen att jag inte kan lära mig 14 danssteg på raken efter EN enda genomgång. Jim Cooney, vår lärare, är en världskänd muikalartist och has "done it all" och vad gäller resten i min klass, antingen är de där för att "perfect their alreday pefect skills" inför en show eller så går de på dansakademi. Snälla, kära läsare. Föreställ er mig i MAI-mjukisbyxor, vit t-shirt, glasögon(eftersom linserna är slut) försöka att koordinera ben, fötter, armar, huvud, händer, höfter och bröstkorg (ja, bröstkorg). Runt om mig rör sig alla som om de kom dansande ur livmodern. Stäng ögonen och riktigt föreställ er. Gör ni detta lovar jag att ni får er ett gott skratt.

Anywho, jag ska keep fighting! Dans är en stor del av musikallivet och många auditions kräver att man dansar. istället för 2 så har jag bestämt mig för dans 3 ggr i veckan (om jag hinner), it seems like I need it...

Vicky, om du läser detta, HELP ME!

Auditionen igår gick hem! Det var en "jobb audition" för betalda jobb i commercials, feature movies, music videos, extras o.s.v. Han bad mig ta en bra bild på mig och sen komma förbi hans office MITT på times square innan veckan är över. Jag och Melinda ska ha photoshoot imorgonbitti. Egentligen bad han mig gå till ett pro och ta en "headshot" men det kostar $200, som billigast, VAR ska jag få de pengarna ifrån? Så nu har jag skaffat mig photoshop och ska pula med det innan helgen.

Imorgon ska jag träffa Davve och Necking på lunch och sen ska vi (inte jag) shoppa! NICEPRICE!

Klockan är 10 och jag har ätit en bagel med cream cheese och sylt, det är det ENDA jag ter nuförtiden men don't worry, då snackar vi kanske 10 om dagen (!). (WORRY!!)

NU kom Melinda inspringande genom dörren och skrek; LUNAR ECLIPSE, LUNAR ECLIPSE! Vi sprang ut på terassen och beskådade detta fenomen som Melinda med nästan elektrisk entusiasm berättade om. Hon hade nämligen haft astronomiprov idag (vilket sammanträffande). Det är när solen, jorden och månen är i en rät linje. Jorden skuggar alltså månen.

Intervju? Nä, audition!

2008-02-20T00:18:00.006+01:00

Dagen började långsamt med en bagel och gröt, jag hade en bra att-göra-lista framför mig och eftersom solen sken såg jag fram emot det. Jag läste ut "Teusdays with Morrie" (by the way, it's a must-read) igår och hade därför inget att läsa på bussen, men det hade ändå varit en prestation förtjänt av ett nobelpris. Två kanadensare satt på varsin sida av bussen (why?) och skrek deras konversation istället för att spara den tills de var framme (but why?).

Jag passeade Madison Square Garden och dagdrömde om att jag gjorde ett historiskt hoop-shot(det var mäktigt, alla var där), jag passerade också United States Post Office som är nästan lika stort som Stockholm slott som jag självklart besökte. På 30th street mellan 6th och 5th avenue passerade jag en hål-i-väggenbutik med gamla grammofonspelare i skyltfönstret, affären såg riktigt cool ut och jag ville utforska. Dörren var låst men jag knackade på, en äldre herre med ett frågande leende öppnade dörren.

- I like your store, can I check it out?

- Sure thing, that's what it's here for!

Affären var två våningar stor och liknade mest ett lager, den här mannen, Bruce, hade under merparten av hans liv samlat på sig tvapparater, radios, telefoner, grammofonspelare, köksmaskiner o.s.v. Eftersom han började för länge sedan var allt antikviteter nu och kunde säljas dyrt. Grattis! får man väl säga.

Sedan svängde jag ner på 5th avenue och landade på Marble Church där jag bokade in en audition för deras kör som sägs vara den bästa in town! Efter detta kunde jag inte bestämma mig om jag skulle ta metron de 35 gatorna och 3 avenyrna till Barnes&Noble vid Columbus Circle eller gå.... Jag gick.

Dags för mer böcker, jag har förvandlats till en riktig bokmal. Jag köpte Henry David Thoreaus Walden samt Civil Disobedience, läst bitar ur båda och har nu bestämt mig för att gräva mig igenom dem på riktigt, The Complete Works of Nathaniel Hawthorne, han var filosof och transcendentalist och The Playmakers, an inside look at Broadway's golden age. Melinda gav mig en månad, it's on, baby!

Arbetsintervjun för statistjobb var inte riktigt vad jag trodde den skulle vara. Jag trodde vi skulle sitta ner som cviliserade människor och prata om hur lämpad jag var för yrket eller ej, men tji fick jag. "Ooohhh thank you" Säger jag med läpparna i en dragkamp mellan ett leende och en haktappning, som en annan byfåne när jag får en monolog i handen och 5 minuter att öva in den. Paniksvett och hjätklappning uppkommer och jag vill mest därifrån. Jag slår mig i huvudet, tar mig i kragen (hade ingen, blev nackskinnet, mycket mer effektivt) och kommer snabbt fram till att det oftast blir bäst när man inte är överförberedd, let's do it!

Monologon handlade antingen om en man som pratade om gamla minnen till en old pal ELLER om en stad som hade fått en ont-i-ryggen-epidemi som spred sig som pesten. I couldn't really tell (no joke). Jag körde på oavsett handlingen och enligt mig så gick det ganska bra, jag fick i updrag att ringa tilbaka imorgon kockan 12.15 för att prata med huvudet på stället (och för att visa att jag kan vara punktlig, okej).

McGoodbye

My pal Sean "Diddy" Combs.

2008-02-19T03:59:00.003+01:00

Som jag sagt förut, alla jag pratar med är mina pals. Idag, men bara idag, har jag sträckt mig lite längre; alla (Diddy och Letterman) som jag ser snacka och vinkar häftigt åt, är mina pals. Jag skänker mig denna tillfredställelse utan att blinka.

Idag var det Late Show time och vad vi inte visste innan vi kom dit var att det var fredagsshowen som de spelade in på denna måndagskväll, cool! Komikern Al Lubel och mångsysslaren P diddy var där.

Inside info:

- David Letterman verkar vara precis så skön som han är på tv.

- Studion är otroligt mycket mindre än vad det ser ut som på tv.

- Diddy är sjukt töntig och kunde inte sluta göra reklam för hans stuff. Pengar och fame var två andra ämnen som låg honom varmt om hjärtat, det blev t.o.m. lite pinsamt. Snutte!

- Al Lubel har rätt.

- Alla som jobbar behind the scenes är minst lika gamla som David själv... men BETYDLIGT mer klotformade.

- Oh yes, det finns en "Applause"-sign som blinkar när det är dags.

Utanför studion, innan vi gick in så var det pep-talk. En kille var anställd för att få igång publiken, redan innan vi gick in. Jag gick igång direkt och började vråla samt filma honom när han skämtade om bl.a. att dra linor (!). Vad jag inte visste var att det var strängt förbjudet att filma och fick en bitsk avhyvling av en dam med headset (hon hade lätt vaknat på fel sida imorse... eller med fel man eller något). Pep-snackandet var extremt och det tog inte lång tid innan alla vrålade i kör. När han skrek "Do we have any foreigners here?", vrålade jag ju för full hals, endast för att uppfatta att jag var ganska ensam om det, (Melinda, do something).

Ms. Eileen Martell (Seaneys mor) ringde och berättade att hon och hennes väninna samt dotter kommer upp på torsdag och då ska vi äta middag på Carmines på times square. Det var mer en order än en förfrågan, men ordern mottogs av ett leende. Martell's är som min amerikanska familj #2. Hon sa dessutom att de skulle till hennes mammas 80-års kalas på lördagkväll en bit norrut (Jag har bott hos grandama Martell några dagar för två år sedan). Jag ska nog följa med och träffa hela maffia-klanen än en gång!

I lied, this wasn't it for today!

2008-02-18T02:49:00.004+01:00

Jag har just ätit den andra godaste soppan i hela mitt liv. Aaron är som jag nämt innan kock och jobbar på en restaurang på Manhattan. Ikväll serverades rödbetssoppa och bröd med smält Racletteost på och it completely blew me away. Jag och Melinda blev helt tysta och bara åt medan Aaron försökte beskriva hur han hade burit sig åt och allmänt om hur man gör soppor. Men vi har gjort en deal, han och jag. Om han lär mig att laga mat som han så bjuder jag honom på biljetter på mina framtida shower, bra deal tycker jag. And, by the way, the chicks dig it! ;)

IT HAPPENED AGAIN!

2008-02-18T01:13:00.003+01:00

Vad? Vad hände igen? Jo, JAG! JAG hände igen.

Småstruttande ner längs broadway efter en helt oklanderlig sångsession och en helt oförglömlig fondue med Ms. T, inbakat i allt detta var tusen goda nyheter, glada miner o.s.v. Till poängen; Jag passerar Ed Sullivan Thetre, där Late Show with David Letterman spelas in, en skylt säger: "BOX OFFICE, sign up for ticketlottery". Yessir, jag sögs in på teatern och började snacka med gänget snubbar som satt nersjunkna i varsin sammetsfåtölj modell äldre. De sa bl.a. "You're not swedish, where's your accent?" Man tackar! (När Pablo läser detta skriker han högljudt "LEEEEEK INTE") JO! Haha.

I alla fall, jag fyller i värsta ansökan samtidigt som de berättar att det är ett lotteri och att de meddelar vinnaren redan ikväll. Tack tack säger jag till mina nya pals (jag anser alla jag pratar med vara mina pals, annars har jag ju inga, haha)! Inte mindre än 5 minuter senare ringer han och säger "CONGRATS YOU SWEDE, YOU WON TWO TICKETS FOR TOMORROW NIGHT"! Mange tak! Imorgon ska jag och Melinda se David Letterman och vilken kändis ska han intervjua då?? va? va? va? Nähä, det kunde han inte säga, it's a surprise!

Nästa lotteri jag ska sign up for är Saturday Night Live, without a doubt, vinner jag den också ska vi fortfarande kalla det nybörjartur då?

Ok, nog med narcissism, jag är bara allmänt överlycklig här i min datorstol med ett surrande av en blender i bakgrunden, Aaron kokar ihop något för kvällen och jag ska på jobintervju imorgonbitti (sjungande statist, why not?).

Veckan spenderas med VocalTech, Theatre Dance och resume perfection så att jag redo när alla auditions sätter igång i början av Mars.

På onsdag kommer Necking och Davve till den stora staden, ska bli underhållande att se dessa goofy grabbar igen, det var inte igår nämligen.

Jag har snart läst ut min fjärde bok på 2 veckor, nytt rekord. Nu läser jag "Tuesdays with Morrie" och av den har jag lärt mig bland MYCKET annat att poeten Wystan Hugh Auden sade en gång att "you better love each other or you will perish"! Sanning i en mening är min respons. Thats it for today!

Live long and prosper!

Kan man få vara 19 eller?

2008-02-16T19:08:00.001+01:00

- Nå, ska vi veva då??!! Säger jag med en hand och arm i en extremt snabbroterande rörelse.

- Vafan håller du på med??" Säger den I'm-too-old-for-that 28-åringen.

- Min arm hade somnat. Säger jag.

New York, New York hade Frank sagt

2008-02-16T04:13:00.002+01:00

Minus says hello!

Marc Jacobs-folket är för jäkla trevliga, nya kompisar rent av kanske? Kan man snylta rabatt? Tydligen inte, de får ingen... ofett!
Idag var jag vass, sylvass rent av. Jag syftar på sånglektionen imorse, Ms T var nöjd, jag var nöjd och jag börjar känna mig mer och mer bekväm i min röst (hej "mister skrik" som om du inte alltid varit bekväm i din röst? Om inte måste du vara prinsen på ärten eller något, tänker ni). Men sångrösten produceras på ett helt annat ställe i kroppen, now you know!
Jag har lämnat mitt CV på alla ställen som skulle ha förutom ett, tänkte ta det imorgon med ett extra smile. Ännu ett lyckat besök i west village idag då, hamnde på ett gömt litet galleri i ett town house, hela huset var i vitt invändigt med gigantska fotografier på väggarna, men ungefär bara ett fotografi per rum. Lite creepy eftersom jag var den enda som besökte utställningen men jag var nöjd då jag fck beskåda insidan av ett äkta, klassiskt town house i west village (aka. mitt kommande hem). 5 våningar högt, varje rum hade minst en kakelugn/fireplace, spegeldörrar, gammalt trägolv, högt i tak och framförallt den karaktäristiska rent av barocka trappan upp till huvudentrén i form av en valvdörr. Japp!
Dagens sorgespel var provjobbet på "Smörgåschef", jag trivdes helt enkelt inte. Många anledningar fanns men den största anledningen kan jag inte sätta fingret på. Köket var skitsmutsigt och ohygieniskt, ingen var svensk på denna svenska restaurang (inga amerikaner heller för den delen), chefen var inte rakt-på-sak, lönen var HEMSK o.s.v. Antingen är jag bara en liten bortskämd skitunge från Sverige eller så tog magkänslan micken och sa; "Detta känns inte som ett säkert kort, du kommer inte att trivas och det är det som är viktigast. Om du inte trivs kommer det att påverka resten av dina sysslor på halvön manhattan." Bra sagt magkänslan tycker jag, vad tycker ni? Provjobbade från 5 till 7 och de vill att jag kommer tillbaka på söndag, well...

Snackade med Jimbo (Jimmyboy), han är abroad och kommer hem om typ 2 veckor och DÅ ska det festas collegestyle, he promised. Choklad inhandlades från affären "Eat more Chocolate" och efter endast en tallrik gröt till mat idag vinglade jag av sockerrus ner till tunnelbanan. Detta övergick snabbt i sömnighet och jag var tvungen att bli petad på för att vakna vid Times Square, jeeeze.
Väl hemma lagade jag ihop ett skrovmål av kyckling, soltorkade tomater och tomatsås. Ben&Jerry's satisfied my sweet-tooth and Scrubs was the comic relief for tonight.
Vi har två wide-screen TV-apparater i vår lägenhet men inga kanaler, allt för att spara pengar... Men man borde ju kanske tacka gud för www.quicksilverscreen.com!
Någon som är sugen på the word of the day? I AM!

STERNUTATION - the act of sneezing or a sneeze.

I gotta sternutate, 2 times to be more specific, what kind of wierdo sternutate only once?

Minus says unhello!

From downpour to sunshine

2008-02-15T16:31:00.005+01:00

Monets tavla fångar känslan av "Grå".

Varför detta bloggavbrott? Let me tell you a story about a day dedicated to the color grey (I don't think grey deserves to be called a color). I onsdags vaknade jag av ösregnets dundrande läte, klockan var lite över 7, jag gick upp, tittade ut genom fönstret. Hela min kropp var i detta nu i symbios, alla kroppsdelar och sinnen visste exakt vad de ville göra; inte lämna sängen på hela dagen, it was just for me to obey so I said "Yes, master" and joined the bed bugs once more.

INGET produktivt gjordes denna dag och senast jag hade en sån dag måste ha varit när jag endast kunde gagga och ligga i vaggan. Jag vet att jag inte är ensam om att ha känslan;

Åh, vad jag har mycket jag borde göra.... Bäst jag gör ingenting!

Aaron kom på kvällen och tillagade ribs med BBQ-sauce, det var det enda som fick mig att lämna sängen. En öl, en kulinariskt upplevelse och en film, dagen var fulländad. Tänk vad nöjd man kan bli för så lite. (PUNKT)

Nästa dag vaknar man till en himmel utan moln och dessutom en behaglig temperatur, det var ju Valentine's Day så gubben där uppe hade väl detta planerat, stormen före lugnet, kanske?

Dagen har ju fått en speciell liten fluga att surra i mitt öra och även jag worked my magic denna dag.

Bussen gick tidigt för mig och Vincent och jag befann mig i West Village redan klockan tolv. Detta var mitt första besök här och jag tror att jag har en crush! Arkitekturen, butikerna, böckerna, de gamla gubbarna som sitter och smuttar på sina cigarrer, de störtsköna snubbarna på Joe's Café och de drop-dead-gorgeous-brudarna som hoppar runt med en Marc Jacobs-påse i handen och ett leende på läpparna like there's no worries in the whole world. Nämnde jag att det var strålande sol också? Oh, that's right, I already did!

Jag var på job hunt, fika-jobbet verkar inte vara tummen upp och jag klarar mig inte längre utan jobb så mitt mål var solklart. Jag sökte jobb på klädesbutikerna Steven Alan, Magiela och Marc Jacobs, alla dessa ställen ville att jag skulle komma in idag och lämna min resume and that I will do. Ni som inte varit i West village förstår nog inte hur sjuka affärerna är, det är svindyrt blandat med snorbilligt och inredningen i affärerna är som Picassos konstverk. På Margiela gick personalen runt med läkarrockar med nametags (no joke). Självklart sökte jag där, haha. Restaurangerna Miracle Bar och Smörgåschef var jag också inne på och Smörgåschef vill att jag kommer in idag med svarta kläder, provjobb? Verkar så.

Marc Jacobs hade vad de kallade för "HUGE SALE" och hrm... I have to admit, IT WAS! Köpte herr-regnstövlar, en mössa i 100% Cashmere, en ny plånka och en t-shirt med en naken Victoria Beckham på, it was too cool to pass. Mor och far, be cool, som sagt, det var megarea!

Efter detta gick jag in i en cool bokaffär men en gigantisk hund i. Jag köpte "Persepolis 2" och "Tuesdays with Morrie". Tack vare Joe's Café (Art is Joe, Joe is Art) och deras oklanderliga kaffe så är nästan hela Persepolis 2 utläst. Läs boken innan ni ser filmen, ett gammalt kinesiskt ordspråk.

På Vojne Chocolate i Soho träffade jag Melinda för tidig "valentinesmiddag" i form av choklad och choklad. Brandy, tjejen som jobbar där och berättat för Melinda att hon har en "thing" för mig bjöd oss på hela rubbet som säkert hade gått på $30 totalt, mange tak sa jag!

Senare följde jag med till Pace University och gick en class i Import/Export vilket var väldigt intressant. Kvällen slutade med varsin öl på Thomas Hotel, fancy smancy! Eller nä, jag ljög, den slutande inte där. Den slutade med varsin noodle soup och varsin corona hemma i lägenheten. True that!

Jag ska sjunga kl. 2, dela ut mina resume's efter det och vara på smörgåschef klockan 5 so;

- BEAT IT MINUS!

- OK, chill out...

I'm aware

2008-02-13T04:50:00.003+01:00

Jag är fullt medveten om att jag pratar med mig själv när det inte finns någon annan att prata med men här i New York är det jag ju ett skämt i jämförelse. Idag kunde jag räkna ihop 9 olika tokar som går runt/sitter/står/lutar sig/ligger/springer och pratar med sig själva, det är helt otroligt! Men de har mycket mer fulländade konversationer med sig själva när jag mest kastar ur mig en mening eller två ibland.

En man med långt grått hår (totalt nersnöad):
- So, when I bought cigs and stuff yesterday the cashier thought I was stealing, I JUST TOOK A CANDYBAR, that aint stealing.

En man med långt grått hår (totalt nersnöad):
- A candybar is stealing! A peanut aint, OK?

En man med långt grått hår (totalt nersnöad):
- OK, I guess you're right, but how would I know?

Ja, jag stod med hakan på marken och ögon stora som jordglobar (the real deal då alltså). Kunde inte slita mig från denna "street-showen". Liksom "how would I know", öhhhh, du är väl du gubbe lille?!

Jag skakade på huvudet sådär kvickt som de gör i tecknade filmer och gick raskt därifrån.

And so the training begins...

2008-02-13T03:18:00.003+01:00

Från och med nästa måndag är det Theatre Dance class at Broadway Dance Center som gäller varje måndag och onsdag at 7 pm.

Efter lunchen med Ms. T kom vi fram till att det är mycket bättre att gå och lära sig att dansa, sjunga och act här på plats med individuella kurser. Då har jag tid att gå på auditons samtidigt och är inte "held back" av en skola som kostar en halv mille per år. Thank god for Ms. Tammy Holder! V har även siktat in oss på 6 lika auditons där den första är redan nästa vecka. Vissa av dessa kan jag bara "show up" till och vissa måste jag ansöka om att få gå på. Till varje audition måste du ha en headshot tagen av en proffesionell fotograf, Ms. T skulle försöka hooka up mig med hennes fotografkompis, om inte så kör vi en rktig luring och låtsas själva eftersom det kostar runt 400 dollar att göra det hos ett pro (löjligt). Jag har gjort min första draft av min resume som för övrigt har lite ätstörningar, inget kött på benen där inte. Men som Ms. T sa, du är 19 och kommer från Sverige vilket betyder att du är ung och att du kan "bend the truth a bit, it's not like they're gonna call Sweden and check".

Viktigast just nu är att få in min ansökan till "2008 Strawhat Auditions", ansökan ska vara inne på lördag. Detta eventet är en jättelik audition med massor av aspiring performers. Musical Directors, regissörer och andra betydelsefulla teaterpepps från hela landet kommer och headhuntar! Det kostar $32 att ansöka och $42 till om du kommer med men det är värt every penny. Auditions hålls 20-22 Mars så jag har verkligen tid att get prepared.

Ännu en dag av snöstorm... så att kila runt på manhattan och söka jobb blev rescheduled... till imorgon, haha. Imorgon är också dagen så jag får reda på om jag får jobba på FIKA eller inte, yikes!

Trots ovädret blev suget efter glass alldeles för mycket, det kändes ungefär som en vulkan som vaknade efter 100 års vila (fast det var ingefär 49,5 timmar sedan jag åt glass sist). Jag och Melinda gav oss ut i snön för att köpa Ben&Jerrys på macken några hundra meter bort. Ben&Jerry's halvliters-glass slank ner på ungefär 10 minuter efter det att vi kom hem, en var då alltså. Et sådant paket kostar $3,99 vilket är 25,75 kronor, tänk på det när ni går till videomix och handlar ett för 59 KRONOR! BOYA BABY!

New York Public Library Inspiration

2008-02-12T01:22:00.000+01:00

Scooby dooby doo hade Scooby sagt utan att blinka. I skydd mot de bokstavligen bitande minusgraderna sprang jag uppför de många trapporna till New York Public Library, kände mig lite som Rocky faktiskt, om man tar bort sista-trappsteget-scenen, då var jag nästan ihjälfrusen och kutade in genom portarna. Ordet "enormt" passar så bra in på denna byggnad i alla mänskligt möjliga synvinklar. "Freakin' huge", hade en annan sagt. Salarna, takmålningarna, pelarna och de slottslika möblerna var många, likaså böckerna. Efter en utställning om Jack Kerouac som ärligt talat inte var så inspirerande gick jag in i ett annat museumliknande rum som var ungefär lika stort som S:t Petris aula, rummet var fullt av gigantiska oljemålningar men på golvet stod bara en monter, i den fanns en stor bok. Vid närmare undersökning såg jag vad det var, det var Gutenbergbibeln. Den första trycka bibeln i Johannes Gutenbergs tryckpressar som utgavs år 1454 i Mainz. Tre exemplar finns bevarade i perfekt kondition, en i London, en i Paris och den sista vet ni ju redan var den finns.

Jag har sett den i Paris redan så nu är det bara Londons exemplar som måste ses och upp på Att-göra-innan-jag-kolar-vippen-listan hamnar detta uppdraget.

Men varför ordet "inspiration" i titeln av inlägget då? Jo, jag slog mig ner i en av lässalarna och läste ut min andra bok för resan sen gick jag och lästa igenom gamla och nya musikal-manuskript. Allt detta läsande och atmosfären av ett bibliotek förde tankarna oavkortat till studier, och New York har ett stort urval av Universities som inrikar sig på Musical Theatre. Att frysa min kommande utbildning i England och stanna ett år för att studera musikalteater på låt säga Marymount Manhattan College eller Juillard hade inte varit så fel. Detta öppna alla dörrar och det är miljoner gånger lättare att få roller i stora produktioner. Ett sådant år inriktar sig på bl.a. Vocal technique, Dance skills, Improvisation, Acting samt Audition technique. Just nu är detta bara drömmar, vem vet, jag får kanske en major roll utan detta och om inte, så har jag a hell of a story to tell and I wont stop there! Ju mer jag reflekterar över min snara framtid så vet jag mer och mer att det är detta jag vill syssla med, att inte få stå på scen och skoja, sjunga och inspirera mer is NOT an option. As simple as that!

Imorgon ska jag äta lunch med Ms. T och det blir mycket framtidsdiskussioner, vi ska välja ut vilka auditons jag ska solla bort och vilka som jag ska satsa på, vi ska boka in en actingclass som jag ska göra i början av Mars samt boka in en vocal technique class i nästa vecka. Från och med nu går jag varje fredag klockan 2 pm på vocal coaching med Ms. T som coach.

Yes, jag var inne på fiket "FIKA" idag igen, på onsdag har de lovat att de ska komma med ett beslut. They want me, don't get me wrong, but they're not sure there is an opening. De är rädda för att det kan röra sig om kanske 3 ggr i månaden annars och om det är slutsatsen så måste jag leta annat vilket jag ska göra paralellt innan onsdag.

På torsdag är det Valentine's Day och hjärtan finns det gott om på Times Square, det vill jag lova. Att ta ut that special one på date med avslutning i form av en broadwaymusikal hade varit my bet.

- Girl, you have to stand in line like everyone else! Minus says with a purky smile.

Vad är scientologi?

2008-02-10T23:51:00.000+01:00

Jag går genom times square och får ett reklamblad slipped into my hands, där står det gratis filmvisning, 15 minuter lång, "Why you choose scientology?". Med närmare eftertanke så vet jag ingenting om denna religion/sekt, bara att Tom Cruise är en högt uppsatt medlem och att många har starka känslor om ämnet oavsett om de är mot eller för.
Sure thing, nu får jag väl lära mig lite om detta tänkte jag. Church of Scientology New York ligger precis vid times square så det var 2 minuters promenad från platsen jag fick reklambladet, när jag svänger in på gatan ser jag ett HAV av människor med V for Vendetta-masker över ansiktet och skyltar i händerna. På skyltarna står det bl.a. "Scientology is a cult of murder and brainwashing!" och demonstranterna skriker högt. Visst, där var väl några dussin poliser men jag tänkte ändå inte reta upp alla demonstranter med att gå rakt igenom folkhavet och in i kyrkan, ehh nej! OM jag ens hade kommit så långt utan att bli nedtrampad. Off I go!

Inte visste jag att ekorrar kunde prata, eller att katter trivdes PÅ husses huvud, but now I do. En lugn dag (förutom demonstrationen) genom the city och central park gjorde mig gott, de är ju trots allt söndag. Jag satt på en kulle i södra delen av parken och försökte läsa min nya bok "Persepolis" men parkens ekorrar avbröt mig hela tiden. Tack vare Walt Disney trodde jag att ekorrar pep (lönt att förvränga piff och puff), men icke, de låter ungefär som en gammal moped som står och tuggar när de snackar och OM de kan snacka. Parkens ekorrar hade kafferep med eftermiddagsnötter på bänken brevid mig. Irriterande men stundtals förvånansvärt mysigt.

Besökte även American Apparel uppe vid columbus circle. Affären var en mindre färgexplosion and I liked it alot. Priserna är mer än överkomliga och plaggen är trés cool. På tal om klädmärken, de nya Armani Exchange affischerna som hängs upp överallt är löjligt heta. De för tankarna genast till den lättklädda sommaren som nalkas (man kan ju hoppas).

Jag har sagt det innan och jag säger det igen, vafan har jag aldrig lärt mig åka skateboard för? När man tittar ut över columbus circle och alla skateare som glassar runt bildas något sorts sug i fötterna, det ser så jäkla kul ut och I gotta say it, kan dem kan väl jag! Jag ska nog gå fram en dag och be någon lära mig.

- Hey! That looks like fun, wanna teach me?
- Sure minus, let's start today and you'll be a pro by tomorrow, sounds good?
First; loose the glasses, get careless hair and buy a bigger t-shirt!
- Sure thing! Let's get started.

Världen blir precis så enkel som man gör den, end of discussion.

Jag har kommit fram till det faktum som så många andra före mig redan har kommit fram till; Starbuck's kan inte göra kaffe! Efter att ha studerat deras maskiner och deras tillvägagångssätt så märker jag att de faktiskt inte har resurserna för att göra riktigt kaffe. Sorglig att nästan en halv värld tror att detta är "riktigt" kaffe. Om jag börjar jobba på fiket blir det andra bullar och hela New York kommer köa för stadens bästa kaffe.

Medan jag sitter på fiket på Time Warner Center och tittar ut genom de gigantiska fönstren börjar det helt plötsligt snöa, strax efter börjar det blåsa kraftigt och snöstorm på manhattan uppstår (var är kameran när jag behöver den? På laddning). Folk springer till höger och vänster och taxibilarna håller hastighetsbegränsningen för en gångs skull. Cool tänker jag och kastar på mig jackan och ger mig ut i ovädret.

Imorgon är det ännu ett besök på fiket (GE MIG JOBBET) och mycket övande på mina låtar.

2008-02-10T17:31:00.000+01:00

Melinda finslipar semlorna.

Svensk enkrona från Minus Export/Import AB.

"Bread"

Me, Aaron and the ladies.

Ofantlig nöjda med våra skapelser.

Mandelmssan var inte så dum ändå.

Vassare ögonbryn och rundare hamsterkinder får man leta efter.

Sofia, ännu en göteborgare, jag måste sluta skratta åt deras dialekt, det blir

otrevligt i längden.

DANGER!!

Varför fettisdag när man kan ha fetlördag?

2008-02-10T16:43:00.000+01:00

The day has come... Semlor skulle bakas och sedan ätas som om de vore det sista ätbara innan domedagen! And we did, would I ever disappoint you?

Dagen började lika härligt segt som dagen innan slutade, med en bok i sängen. Jag gick upp, gjorde i ordning gröt och övade lite på mina sånger. Runt 11-tiden träffade jag Melinda i stan, vi hade ett antal uppdrag att sluföra, bland annat att köpa ingredienser till semlorna. Allt var nerlagt i korgen när vi skulle hitta kardemumma, ett detaljerat och schemalagt letande påbörjades i kryddhyllorna och slutligen hittar vi det. Melindas happy-dance över att de spelade Ace of Base i högtalarna övergick genast i en melankoliskt tystnad. Kardemumman kostade 14 DOLLAR för en liten glasburk. Vi var i chocktillstånd och jag var väldigt nära att öppna och hälla i lite i fickan men vi viftade genast bort denna kriminella (och lite äckliga) idé. Mot the cashregister!

Chock nummer två kom när vi öppnade burken med, vad som skulle vara, mandelmassa, Melinda sätter sig på golvet i gapskratt, det ser ut som gröt (spya)!! Jaja, det smakade iaf som mandelmassa så let's do it!

Efter att vi satt degen för att jäsa så sprang jag en ordentlig runda längs Hudson River och Mulle gick till gymmet. Vi gjorde klart bullarna när vi kom tillbaka och

resultatet blev; The best freakin' semla I've ever had!!

Efter sisådär 6 semlor (no joke) var det dags att göra något mindre produktivt, sätta sig på en bar och chilla med en öl eller två.

Vi åkte in och träffade Aaron i Soho, där gick vi till en bar som heter "Bread", ett riktigt coolt ställe med extremt trevlig personal (det höjer verkligen stämningen)! Det var jag, Melinda, Aaron, Helena och Sofia, så ja, en jäkla massa svenskar, except for Aaron that is. Det var skitkul och tanken var att vi nu skulle till en klubb som hade roof-top uteservering, vi kom dit men vände snabbt om eftersom kön var kanske en timme lång och Aaron's väns "calls" verkade inte fungera. Hem, ta en semla till och gå och lägg dig, minus. Ok!

Nu har jag vaknat och det är söndag med trålande sol. Bara efter en vecka har jag "måsten" igen, inte i forma av jobb än men jag måste skriva min resumé som jag ska ha med mig på auditions samt öva satn på mina sånger/scener. Känner på mig att Vincent och Melinda kommer bli ganska trötta på mig och mitt vrålande snart, haha.

Kom även på att mars månad kommer bli mer hektisk än en höna på speed. Jag har auditions och sånglektioner att gå på, Sean och Justin kommer 9:onde, Pablo kommer 16:onde, Ellen kommer 18:onde, min amerikanska familj kommer typ den 28:onde, jeeze louizze!

Ska bli riktigt kul med besök!

Nu är det dags att åka in till Central Park och njuta av vädret! Hell yeah!

2008-02-09T03:36:00.000+01:00

Jag har uppesittarkväll men vi har ingen tv, BUMMER! Meeeeeeeeeeeen....
Ni som känner mig har med ALL säkerhet hört denna vits förut men jag bara måste, jag är på det humöret...
Det var en gång en myra och en elefant som var ute och gick. Helt plöstligt behövde elefanten utöva sina behov, han behövde bajsa helt enkelt. När han var klar hittade han inte sin kompis myra så han fortsatte att gå. Det visade sig att han hade bajsat PÅ myran.
2 månader senare kommer myran up ur högen med avföring och kläcker ur sig på bred skånska;
Äh, fan vad taskigt, rätt i ögat!
HAHAHAHHAHAHAHAHAAAAAHAHAHAAA!

I had to!

I still got it!

2008-02-08T23:59:00.000+01:00

Oh yes, I still got it! Min vocal coaching idag gick långt över förväntan, låångt! Jag var fruktansvärt nervös, har ju egentligen inte sjungit ordentligt på ett år men efter uppvärmnningen så var jag right back on track och det kändes så skönt att stå där och vråla framför ett proffs som ler! Hon hade tagit fram 5 sånger/scener ur olika musikaler som jag ska lära mig utan och innan, dessa ska jag sedan använda när jag går på auditions! Det gick mycket bra och min range sattes på prov, till och med min sightreading (få noter till en låt, få första noten och sedan läsa sig till vilka noter man ska sjunga genom låten) sattes på prov men det var precis som att allt släppte. Det kändes som att jag var back in North Carolina och hade en vanlig every-day-chorus class. När jag berättade för Ms. T att jag var nervös sa hon; "it's like riding a bike, you never forget you just have to ease into it", och hon hade rätt!

Denna bilden beskriver mina kommande veckor, noter och annonser för auditions. Eller ok, jag hoppas ju på att jag har ett jobb snart också. Ska tillbaka till det svenska fiket imorgon och säga "Hej, glöm mig inte" med ett brett leende, that usually does it!

Dags att planera lite inför kvällen, lutar åt extremt chill, har haft en händelserik vecka med extremt mycket gång och kan behöva lite rest.

Första veckan i NYC= extremt lyckad, känns som jag varit här mycket längre än 1 vecka men icke. Jack Johnson strömmar ur högtalarna och stämningen är bra.

Tack alla trogna läsare för denna veckan, but don't go anywhere, hopefully there's more to come!

Vad gör man på NY fashion week? Man går på visning!

2008-02-08T16:11:00.000+01:00

Gooood morning everyone! (Eller vänta, det är ju inte morgon för er, kan ni låtsas?)

Med te i handen försöker jag långsamt vakna och göra mig redo för min första sånglektion som börjar klockan 2 idag, lite nervöst.

Igår utforskade jag nedre manhattan med the financial district, chinatown, battery park och ground zero. Melindas och Vincents skola ligger inte alls långt från ground zero så jag väntade på att Melinda skulle få "lunch", mellan 4 och 6. I väntan gick jag på The New York Stock Exchange Musem samt tittde på frihetsgudinnan, från ett rejält avstånd that is. Väl klockan 4 gick vi till ett litet mexikanskt ställe där vi mötte upp Aaron. Jag gillar stark mat, I do, men Aaron lurade i mig något av det starkaste, och jag vågade inte erkänna att min mun was on fire och mina läppar kändes som om de redan förkolnat och skulle trilla av. Melinda såg inte ut att vara in pain så jag var tvungen att bita ihop. Jag är ju cool (en tönt).

Jag var ruskigt mätt och hade inga smaklökar som var vid livet men ändå skulle vi till Eileens's Special Cheesecake som var ett litet hål-i-väggen-ställe med sjukaste cheesecaken. Jag tog rocky road cheesecaken och vi var båda överens om att mitt val var godast.

Nu skulle Melinda tillbaka till skolan och Aaron skulle hem, han mådde dåligt, vips så var jag ensam igen! Men är det något dessa dagar har lärt mig så är det att jag är sjukt grym på att vara ensam, believe it or not. Mitt mission var att hitta en bar som jag och Melinda skulle inta när hon slutade (kl.8). Helst i Chinatown eftersom igår var det kinesisk nyårsafton. Efter att jag snackat med säkert 10 kineser (jag kände mig lång för en gång skull, hallelujah) så visade det sig att de inte firar det ikväll utan de väntar med firandet till i helgen, "det blir lättare så" var förklaringen, "ok".

Happ, tänkte jag och vandrade vidare. Träffa ytterligare två kineser (tjejer), jag frågade om de kände till en häftig bar i närheten och det gjorde de. "Bun Ó" hette baren; asiatisk, flådig, modern och med mycket trevlig personal. Jag försökte ragga lite med ett "jaha, ska inte ni ut ikväll då?". Svaret var "jo, kanske" med en jäkla massa fnitter, jag kommer aldrig förstå mig på det där könet från venus.

Nästa bar som jag kollade upp var en bar som jag hört talas om på egen hand, "Bar 89", i Soho, jag visste att den skulle vara väldigt fancy och kanske till och med bara köra med gästlista men jag ville gå förbi ändå. Väl framme vid baren i trendiga Soho står det en vakt och lite annat folk utanför de stora glasdörrarna, jag hade två val, antingen tveka och då skulle vakten förstå att jag inte hade där att göra och kasta ut mig eller bara gå rakt in som om jag gjort det 100 gånger förut, jag gjorde det sistnämnda, väl inne tappade jag hakan, det var riktigt coolt (ja, coolt är rätt ord). Man fick inte gå till baren/bordet själv, utan man var tvungen att vänta på någon som visade en, men baren var så nära och jag fick ögonkontakt med en bartender så jag stegade fram. Han hette Mike och var hur skön som helst, han tyckte att jag skulle ta med mig lite swedish ladies och komma tillbaka. Jag skrattade lite och sa "sure thing, mike!". Jag frågade om drinkmenyn och, I knew it, det fanns inga priser. Slutsats; sluta lek minus, you aint got that kind of money. Jag fick Mike att tro att jag skulle komma tillbaka senare med Melinda (swedish lady) och han lovade att han skulle fixa ett riktigt bra bord åt oss. Kanske i framtiden, tänkte jag.

Jag hade fortfarande en timme to kill och planen var att utforska mer barer men jag kom bara 10 meter utanför Bar 89 när jag ser en pytteliten skylt som satt på en dörr "Issy Salomon Trunk Show". Det stod en herre och en tjej i deras finstasser framför dörren med skylten och jag frågade vänligt vad det var för något. De berättade att deras kompis Issy hade smyckevisning ( it's Fashion Week) i en stor lägenhet rakt ovanför oss och den inte direkt är för allmänheten men de frågade om jag ville följa med. Why not, tänkte jag. Visst, smycken kanske inte direkt är min grej, men det var NYC och jag var inbjuden. När jag kom upp i den fantastiska lägenheten med panoramafönster ut mot gatan och innergården möttes jag av designern Issy (det var en herre vid detta namn) och ett antal andra designers och sånt folk. Det bjöds på Dom Pérignon och jag minglade som aldrig förr, blev nästan svettig. Check it out http://www.issysalomondesigns.com/! Detta kan vara något av det coolaste jag gjort i NYC so far, efter "Wicked" såklart. De gav mig alla lyckönskningar och hoppas att vi ses igen. Man kan ju alltid hoppas på att man får ett litet mail och en inbjudan till något fett, MUMMA!

Melinda slutar och "Bun Ó" it is, vi drack kinesiskt öl och snackade om allt möjligt, eftersom vi snackade på svenska och gjorde mycket gester kan resten av barbesökarna ha tolkat vårt samtal på PRECIS viket sätt de vill och det hade vi roligt åt.

Tips: Put it out there! Jag har väl aldrig varit särskilt bra på att vara ensam, jag trivs bäst med några dussin peeps runt mig att all times men om man sätter sig i den situationen att man helt enkelt måste vara ensam så åker alla antenner ut till höger och vänster och man upptäcker saker och ting (och folk) som man annars aldrig hade upptäckt. It's cool, try it!

Applause? Check!

2008-02-07T15:33:00.000+01:00

Creepy nummer 1: Klockan var 5 och jag insåg hur lat jag hade varit denna dag, men nu hade jag lyft my behind och stod och väntade jag på bussen. Till min stora förvåning var det varmt i luften, det var första gången jag stod och väntade på bussen utan att vara en mänsklig block of ice när jag steg på. Något måste vara fel, tänkte jag, det var fuktigt så jag var helt säker på att om cirka 1 timme skulle det vara blixt, dunder och sånt där sci-fi regn som egentligen bara finns i filmer. Spännande, tänkte en äventyrslysten minus. Jag skulle träffa Ms. T om 2 timmar och hade lite time to kill innan dess. När jag väl kom på bussen så var den.... *trumvirvel*.... TOM! Nu började det bli creepy på riktigt, var "the big flood" på väg och jag var den sista att få veta, men busschuffören hade inte heller fått veta i så fall, SUCKERR! Det kändes ungefär som när man går i stan och det tar mer än en blinkning mellan två Starbuck's, nästan så man blir dåsig alltså.

Jag hade rätt, det började regna, jag var gåendes så det tog inte lång tid innan jag var genomblöt och då hände det, det klassiska filmmomentet som aldrig händer en själv, en jävel i en svart chevy kör rakt brevid mig och ner i en mastodontpöl och splashar ner mig från topp till tå, jag kunde inte annat än skratta. Det var skratt eller gråt som gällde. In på Macy's med mig för att bli omhändertagen av någon trevlig parfymsäljande expedit.

Creepy nummer 2: Det första jag ser när jag kommer av bussen är en kvinna med svart smuts i pannan. "Hallå, torka bort det" tänker jag. Med närmare eftertanke kom jag fram till att det var ett ofördelaktigt födelsemärke hon hade, stackars kvinna tänkte jag nu.

Lite senare ser jag en herre, precis i ögonvrån, också med smuts i pannan. När jag vänder mig om för att konfirmera så har han nacken mot mig. Nu börjar mitt hjärta att racea och jag tror att folk håller på att bli aliens eller något. Droppen som fick bägaren att rinna över var när ett äldre par kommer ut ur dörrarna på Macy's, båda med svart kladd i pannan, sen vänder jag mig om och ser typ 10 stycken i alla åldrar. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Lord, come save me!! Jag springer in på Macy'ssom jag skrev innan och så frågar jag min expedit som inte var alienified; - What's up with the black gew in peoples foreheads?'

- Dah, it's "Ash Wednesday", all catholics go to mass and the reverend draws a cross in ash on everyones foreheads! sa hon som om detta var något jag borde läst om i skolan.

Jag kunde vara lugn, det vara bara något konstigt amerikanskt.

Väl inne på Macy's ringer telefonen (händer INTE ofta kan jag säga). Det var Seaneyboy! Han skulle kolla hur läget var och informera att han köpt flygbiljetter tillsammans med vår egendomliga vän Justin till den 9:onde mars, heeeeeeeeeeeell yeah!

Vi snackar säkert i 20 min och inte långt efter att vi lagt på ringer telefonen igen, WOW! Det var Joanne, en annan High School kompis, det visar sig att hon just nu är i NC men bor i NYC, riktigt kul att ha någon som man känner sedan innan att hänga med, hon kommer tillbaka om en vecka. Hon är en up and coming actress här i stan, hon kanske har en och annan kontakt som jag kan ha nytta av (just nu gnider jag händerna mot varann med ett mysigt flin på läpparna).

Klockan var kvart över 7 och jag träffade Ms. T, Brian och Brian utanför New York City Centre där musikalen "Applause" skulle spela om 15 minuter. Den var riktigt bra, inte lika bra som Wicked med fortfarande, dessa människor är så oerhört duktiga! Gay-kompisen från Sex and The City hade en stor roll, Grey's mamma i Grey's Anatomy hade en supporting role och huvudrollsinnehavaren som hette Christine var tydligen Broadways största diva just nu, enligt Ms. T. För mig var hon bara ett namn på en otroligt duktig musikalartist, so far...

Klockan är 10 och solen tittar fram, dags för the City!

Peace!

I BELONG THERE?? WHERE?? ON BROADWAY, SILLY!

2008-02-06T15:29:00.000+01:00

Jeeeeeeeze! Kom hem sent igår och kunde helt enkelt inte sätta mig ner och skriva men är desto mer laddad nu för att uppdatera er!

Jag trotsade vädret igår och tog tunnelbanan till Columbia University, campus var helt otroligt, ser ungefär ut som en del av vatikanen. Jag gick in på Admissions Office och låtsades som att jag funderade på att gå på skolan (vilket jag inte har eftersom det kostar ungefär 2 miljoner kronor för ett helt program), de var mycket trevliga och gav mig all sorts information men sen kom dödsstöten (som inte gjorde så ont), om man har haft "more than 1 year interruption of your studies you can't attend a program att Columbia University, you need to study General Studies for at least a year to get back on track)". Helt otroligt, när vi svenskar ser ett sabbatsår som ett år då man lär sig att arbeta, tjäna pengar och bli vuxen ser USA det som ett "interruption", jösses. Jaja, jag spatserade glatt vidare nöjd med att de hade varit så otroligt trevliga (konstigt, de trodde jag hade 2 mille på fickan typ).

Jag SKA till Harlem idag, moget att det ösregnar men trotsig som jag är och har varit sen barnsben så gjorde jag det. När jag hade nått 122nd street ansåg jag att jag var i centrala Harlem och det var obeskrivligt urbant! Gck in i en affär som heter "Bebenoir" där jag träffade Tara, det heta butiksbiträdet, det var väldigt viktigt att man lade emphasis på det första A:et, hon var av karibiskt ursprung nämligen. Stället hade nytänkande och fräscha t-shirtar och hoodies, alla designade av ägaren av butiken, I like! Jag fick hennes nummer och lovade att komma tillbaka.

Än en gång underskattade jag avstånden i the Big Apple, det ser ju så kort ut på kartan, MHMM! IN YOUR FACE, säger kartan och skrattar!

Jag går, hör och häpna (snälla), från 122nd street genom hela Harlem, där jag för övrigt fick hjärtklappning en gång när 11 gangsta-guys stod utanför en semiöppen butik och rökte (inte cigaretter), samidigt synade de mig och min stora blåa jacka som om vi var GANSCHKA MAL PLACÉ!! Det tyckte inte jag, haha. För att ni ska förstå bättre, detta är ett sådant ställe, då man hör polissirener så springer ALLA åt varsitt håll, see what I mean??
Efter detta kommer jag till norra Central park och bestämmer mig för att gå rakt igenom hela, från norr till syd och vad jag kom fram till var att det borde heta Central Woods och inte Central Park, eftersom parken är ungefär lika stor som bokskogen hemma i Skåne och har säkert minst lika många träd och sjöar, SICK!
Nu skriker magen och jag närmar mig södra delen där jag viker av mot väst, här hittar jag en liten, lite för trendig thairestaurang för min plånbok men what the heck. Ruskigt gott var det iaf och nöjd som ett barn som får lördagsgodis var jag med min långa promenad.

Nästa mission var det svenska fiket jöö, let's go! Stället hade för tusan Ahlgens bilar, I just gotta work here! Daniel, bossen, var mycket trevlig, han snusade till och med, fantastiskt! Han var mäkta imponerad av mina kaffe-skills och det verkar som att jag passade som handen i handsken, han skulle ringa i veckan så man kan ju bara hålla tummarna. Men om han inte ringer inom två dagar så går jag dit, bara så de inte glömmer mig liksom, det kan vi ju inte ha? ellerhur?

Nu....... HOLD YOUR HORSES EVERYONE!... Det jag berättar nu är ett once-in-a-lifetime experience! Nöjd som tusan med "the job interview" ska jag gå till bussen, vägen går genom the theatre district och broadway by the way. En musikal som jag har velat se ett tag är "Wicked", det är den största musikalen på broadway just nu dessutom. När jag går förbi den magnifika Gerschwin Theatre där denna musikal spelas ser jag säkert 150 pers utanför och jag går dit för att se vad tumultet is all about, det kanske var nån kändis tänkte jag. Men icke, det är ett lotteri, alla som stod där hade lagt sitt namn i en stor hatt och jag gjorde likaså, det var gratis. Listen to this, priset var FRONT ROW SEATS TONIGHT (alltså igår då), dessa kostar 150 dollar egentligen och vann du så fick du köpa för 25 dollar, typ 170 spänn, löjligt billigt.

Gissa vad som händer? Bara gissa!! 5 minuter senare när dragningen äger rum, drar de MITT NAMN! Ja, då var det bara att göra sig iordning för front row seats till Broadways största musikal just nu då. Jag kan fortfarande inte förstå att jag satt där igår med gåshud i 2 och en halv timme i sträck, men det gjorde jag. Hon som spelade Glinda var så sjukt duktig och vacker, rolig, liten, petit och blond, precis min smak, var får jag tag på henne nummer tro?
Under lotteriet träffade jag några brasilianare som jag hängde med fram till showen och dessa hade tydligen seats typ brevid mig också, så jag var inte helt ensam.
Wicked, kan vara den bästa musikal jag sett och the cast, bättre musikalatister är svårfunna. Jag var långt uppe i skyn och tänkte mer än någonsin förut; JAG SKA UPP PÅ SCEN IGEN!!!

Ikväll ska jag se två low-budget musikaler med Ms. T och på fredag har jag min första sånglektion, är jag på rätt spår? Sure hope so!

The big question!

2008-02-05T16:15:00.000+01:00

Idag är min första helt oplanerade dag och vädret är minst sagt jävligt, dimma, 2 grader, och småregn. Imorse vaknade jag klockan 6 igen, väntan var lång på att Melinda skulle vakna, vi skulle på yoga klockan 9. Vincent hade redan åkt till skolan.

Sjukt amerikanskt, jag lattjade i mig en bagel med cream cheese och gick till the nearby gym och utövade yoga, "NÁMASTE" (eller hur det nu stavas)!

Aaron snackade om hur mycket han gillade yoga och om hans 30-day challange, i en hel månad utövade han yoga varje dag och han var minst sagt nöjd med resutatet (mer lyrisk).

Väl på yogamattan var jag som bambi på is och instruktören var tvungen att hjälpa mig om och om igen, Melinda däremot var ett småproffs. Men som ni alla vet så är sånt harmoniskt och långsamt halv-sovandes-trams inget för mig ;). (En bortförklaring för att jag trillade kanske?).

Ok, vad ska dagen föra med sig?

Jag har två saker jag borde/ska/vill göra; Besöka den svenska restaurangen Aqvavit (som jag inte vet vart den ligger) och det svenska fiket som ligger på 59th street mellan 5th och 6th avenue, jag ska fråga om jobb. Anledningen att jag går till dessa svenska ställen är för att som svenskar kan de förstå att jag inte har ett arbetsvisum bättre, tror jag.

Sen vill jag röra mig upp mot Harlem, gå på the metropolitan musem och se Columbia University. Vad talar emot? VÄDRET!

Vädret säger "stanna inne, drick te och ladda inför imorgon" men screw you vädret! Jag ska duscha och göra mina tasks for today!

A small step for mankind, a giant leap for minus.

2008-02-05T01:54:00.000+01:00

Dagen började frustrerat och slutade med något FETT BRA!

Klockan 6 börjar min tupp kuckelikuu:a som den har gjort varje morgon hittils (snart kommer jag väl in i en vanlig dyngsrytm), genom fönstret ser jag snöflingor blandat med ösregn och tänker "GREAT", jag som måste köpa groceries idag eftersom det inte blev av igår.

Klockan slår 9 och jag slänger på mig stora blå, en mössa och ger mig ut, nu hade det slutat regna och vädret var bara rått och kallt, det räcker, jag lovar. Bussen tar mig till A&P Fresh Grocery store i äkta amerikansk storlek, HUGE! Jag samlar på mig det mesta eftersom jag inte tänker handla på minst 3 veckor igen eftersom det är ett projekt utan dess like. Väl framme i kassan ser jag priset stiga högre och högre, 20, 45, 69, 73, 89 DOLLAR slutar det på, jisses tänker jag men tänker på hur mycket jag sparar i jämförelse med att äta ute varje dag. Dessutom har jag ett A&P Bonus Card och totalen slutade på $70.35. Tjock som jag är begär jag att få det delieverd to my doorstep, haha! Isn't it great? ;)

Mellan 40 min och 1 timme ska det ta så jag bestämmer mig för att gå hem vilket tar ungefär så lång tid, när jag kommer hem väntar jag och Vincent i hela 3 timmar och 15 minuter innan mina varor kommer, då har jag hunnit ringa affären 4 gånger och skällt ut dem, så det misstaget gör de nog aldrig om. Jag var mildt uttryckt förtörnad. Hrmm, känner hur hornen börjar växa fram bara genom att skriva om det så snabbt till ett annat ämne!

Även denna dag hade ju ett mission, jag skulle ju äta middag med Ms. Holder och detta på 9th avenue upp mot 52:a gatan. Detta är bara tre avenues från glamourens centrum men känns och ser ut som en helt annan värld, en värld där folk är trevligare, inte lika trötta på turister och otroligt artistiska på alla sätt. New York är staden för den vill uttrycka sin egen personliga konst om det så är genom rösten, en pensel, dansen eller enbart händerna. I'm telling you!

Jag hittar fram till Renaissance Restaurant och slår mig ner i väntan, i NC fick jag lära mig att att vara i tid är att vara 10 minuter för tidig and I was! Soon enough kommer Ms. Holder genom dörren med ett brett leende på läpparna, jag kastar mig upp och kramar om henne och middagen kunde inte ha gått bättre. På onsdag ska vi på en musikal som heter "Applause"tillsammans som hon fixar gratis biljetter till (ja tack!) och på fredag ska jag ha min första lektion med henne, SKITNERVÖST men ASKUL! Hon sa åt mig att läsa tidningen "Backstage" varje dag, det är en gratis tidning som finns att plocka upp lite här och var i The Theatre District, i den ska jag leta efter annonser på öppna auditions vilket de finns minst 10 stycken varje dag enligt Ms. Holder och sen ska jag helt enkelt gå dit och säga "Hej, jag ska sjunga för er nu, ok?" Haha, awesome!

Mycket annat bestämdes och jag kan inte annat än se fram emot mina månader med ett brett leende. By the way mamma, hon betalade för maten, PJUUUH! Det var lite svettigt där ett tag.

Oj, glömde nästan, på vägen från bussen till restaurangen ser jag en folkhop+tusen fotografer utanför backstage-ingången till David Lettermans showställe, det var Matthew McConaughey som var på besök. Han tuggade tuggumi och såg sådär lagom nonchalant ut när han skrev autografer, jag nöjde mig med en bild och ett "Hey", ja han svarade kort och gott "Hey".

En annan kul grej är att en gammal vän från Malmö bor tydligen utanför the city och kan fixa in mig gratis och utan falskleg på vissa klubbar i stan, ja tack, det vill jag gärna!

Keep it real!

Jag hittade 3d på Time Warner

2008-02-04T03:24:00.000+01:00

The complicated art of strolling.

2008-02-04T02:01:00.000+01:00

Min dag idag har varit dedikerad vilodagen samt konsten att strosa. Kort och gott! Men för er som känner mig så har jag inte låtit den gå till spillo, icke! Efter en klockren frukost med scrambled eggs och bagels hoppade jag in i duschen och vips så var jag New Yorkified.

Inte ett moln fanns på himlen när jag slutligen tog steget utanför dörren, "YES!" tänkte jag och kastade på mig solbrillorna som om de vore revolvrar i en duell. ("Yeset" var mer för solbrillorna än för solen, jösses). Bussen hade bestämt sig för att inte komma i tid men jag väntade troget och passade på att läsa lite. När bussen inte kommit på 45 minuter tänkte jag gå hem men då kom två amerikaner och sa att den skulle komma nu, "yeah right", tänkte jag. När vi kom till stadiet då jag berättade att jag var svensk så kom kommentaren "Oh, then you're used to the cold, right?", vilket ORGINAL killen var. Ja, detta var ironi, det är dags att slakta myten om att Sverige är nordpolen, stycka myten hade suttit på sin plats! Varför inte göra en banner över 5th Avenue;

"Tired of the snow? Go to Skåne!"

Målet idag var att se Central Park, ärligt talat var det att spela storschack/Checkers med gamla herrar i Central Park. Men jag kom bara cirka 23 steg in i parken när jag ser en folkmassa, självklart drar jag mig dit, det var början på en gratis guidad tur genom parken, hade jag tur eller var det helt enkelt skrivet i stjärnorna? Vår entusiastiska och småläspande guide med 6 års erfarenhet visade hela södra delen av parken och stoppen var många, hon tog oss tillbaka till 1853 då parken inrättades och tog oss igenom alla parkens olika skeden. Dessa träd har sett ett och annat tänkte jag, no kidding. Första gapskrattet för dagen kom då vi stod under en bro, taket var täckt av vacker mosaik som skulle reflektera dagsljuset, det var it's purpose liksom. Brevid står en asiat med mörka solglasögon, storlek större. Hon räcker upp handen, får all uppmärksamhet och säger "I don't get it, when are they gonna turn on the lights?" HAHA! I samma sekund som hon säger det tar hon av sig solglasögonen och blir knallröd i ansiktet. Resultat, ALLA får sig ett gott skratt, tack du ärliga asiat!

Sista anhalten var statyn och fontänen The Angel of Waters. Wow, denna sund kommer jag sent glömma, jag sitter i den, till min fördel (jobbigt annars), vattentömda fontänen mitt i Central Park, runtom mig har jag barn och hundar som turas om att klättra upp på statyn och trilla ner på mig (läget liksom, se efter var ni ska trilla), träd, monument, oändliga gräsmattor och dammar. I öronen har jag musiken från en gammal dam och hennes harpa som ser ut som den varit med de senaste 100 åren, i ögonen har jag eftermiddagssolens värmande strålar och i händerna har jag en god bok.

Nu är jag trött och det är dags att åka hem, men först ska jag gå grocery shopping, men VAR? Efter ett kort besök i übertrendiga Applebutiken som ligger underground mittemot "The Plaza" svingar jag in på Staples och frågar vänligt men förvirrat; "Where do you buy grocerys in this city?" Expediten bara skrattar och säger högt och tydligt; "YOU DON'T!! That's why you can buy already made food on evey corner on every street". Med svansen mellan benen går jag mot Port Authority vid Times Square för att ta bussen hem.

Utanför "Saint Thomas Church Fifth Avenue" som är en gigantisk katedral mitt i stan ser jag den här skylten. Är det så att jag har en förkärlek för körmusik och är det så att klockan är två minuter i 4? Ja så är det! Det var 1 timmes gåshud, rent av! Yngsta killen kan inte ha varit mer än 10 år gammal och han var ASGRYM! Lite Sisters Act 2-känsla, för er som är bekanta med denna film.

Ännu en fulländad dag och imorgon är det dinner med Ms. Broadway samt jobbsökande (bl.a. på svenska restaurangen).

Seaneyboy (Sean) kommer och hälsar på mig precis i början av mars, YEAH!

Fred UT!

Det är strängt förbjudet att ta bilder inne i butiker... Även solen har fläckar.

2008-02-03T05:45:00.000+01:00

Holy Cow!!

2008-02-03T04:38:00.000+01:00

Kom precis hem efter en timmes promenad längs Hudson River, det var bara jag, Huson River och Manhattans skyline...

Dagen började med härliga pancakes, bacon och scrambled eggs på en klassisk diner precis nedanför lägenheten, yum tjockemat igen. Jag var nöjd till tusen som bilden beskriver på ett verklighetstroget sätt. Och jag kan inte glömma att nämna den distinkta smaken av amerikanskt isvatten som jag så troget känner igen (isen har legat i flera dagar i ismaskinen innan man får den, smaken går inte att förklara, måste upplevas).

Sen försvann jag och Melinda in till den stora staden och jag hade fjärliar (mer som drakar, det är mer manligt och gör mer ont) i magen som aldrig förr. Vi gjorde stan, kan man kort och gott säga. Den första störda anhalten var ett Popcorn-ställe mitt på Times Square, "Här måste vi bara in" säger Melinda. Ok, så fort vi komme in skriker kassörskan "DO YOU WANT A SAMPLE?". Sure, tänkte vi och pekade på Caramel Dream-popcornen, Vi hann i princip bara blinka så hade vi 6 små skålar med olika smaker på popcorn samt två expediter framför oss, vi smakade choklad-, mint-, marshmallow-, cookies 'n' creampopcorn med mera. Vi kastade i oss dem och tittade på varan och började gapskratta eftersom vi kom på att nu måste vi ju helt enkelt köpa någon sort, två expediter stod med hagelgevärs-ögon och stirrade på oss, lydsamt sa vi "one SMALL bag of Kettlecorn, please". 4 dollar, javisst!

Efter detta besökte vi en wide range av affärer, Adidas, Prada, Ben Sherman, Saks Fifth Avenue o.s.v. Självklart köpte jag inget (lögn, jag köpte ett par nya löpskor)!!

Vi tog metron ner mot Soho och Greenwich Village där alla riktigt coola affärer ligger, där träffade vi också Melindas boyfriend, Aaron. Han var mycket entusiastisk och we hit it off direkt! Första anhalten för kvällen var "Arthuro's Pizza". Vi beställde en family-style pizza och den uppfyllde alla förväntningar jag hade efter Melindas tjat om hur god den var, den var gudomlig. Efter mycket snack och lite verkstad (men dock mycket pizza) var det dags för efterrätt och detta i Aarons regi. Vi gick några kvarter till en jäkligt Chic (det är det ordet de använder i NYC) chokladaffär. Här inhandlade vi vars 5 praliner i olika smaker och för mig och Aaron tog det ungefär 3 minuter att äta varenda en, vi hade ett lite smakmaraton kan man säga. Grabben ville fortsätta att visa oss/mig alla hans favoriter så vi hamnade på ett pyttelitet asiatiskt café/restaurang/lounge där vi drack frukt-te, Alltså hett vatten med en otrolig blandning av färsk frukt, gudomligt gott men priset var därefter, bitterljuvt!

Såhär var planen; vi skulle hem till Aaron i Brooklyn och sen gå på Jazzklubb i Soho, då började min jetlag att slå till och jag kände mer för att vara en tråksvensk och låta turturuvorna få en kväll för sig själva, varsågod, sa jag!

Tänk såhär, vi var ungfär på 14th street, alltså långt ner på Manhattan och vår busstation ligger på 8th avenue and 42nd street, alltså nästan 30 gator norrut, de följde mig till 6th avenue och där bestämde jag mig för att gå hela vägen till Times Square, uppleva staden by night för tusan! Jag fick deras välsingnelse och började min vandring, efter ungefär 20 minuter hittar jag Urban Outfitters som visar sig ha öppet till klockan 10 på kvällen, coolt sa jag och gick in och det visar sig att det KAN vara den bästa butiken jag varit i, ehrmmm, jo fan, jag korar den, it's the best freakin' store ever! Där finns allt mellan himmel och jord och allt är i minussmak, FANTABULOUS! Jag tittade ut allt jag skulle köpa när jag har pengar till det, bra va? Hoppas det blir imorgon! ;)

1 timme tog det, småsvettig trots kylan var jag och times square var i sikte. Väl utanför Virgin Store råkar jag hamna bakom 4 ascoola snubbar som kallar sig "Fresh Funky Crew", och det var precis vad de var, de var som Will Smith i Fresh Prince, allihop! Med en retro skivspelare förgyllde de min trottoar med härlig 80-tals funk, jag snackade lite med dem, försökte leka gangsta och sen kom ett ofrånkomligt kodak-moment!

Som 3d hade sagt, de var POPPIN' FRESH! (3d, de var de ultimata)

Jag hann med bussen, kom hem safe, trots att jag hoppade av den för tidigt och fick gå 1 timme till, vill helst inte prata om det, haha (goddag yxskaft). Är hur jäkla nöjd som helst med my first day in what I call paradise.

Får inte glömma, jag ska träffa min broadway director för middag på måndag, HALLELUJAH hade Kishti sagt!

Minus rapporterar från ett tidigt men alldeles magnifikt New York City.

2008-02-02T15:18:00.000+01:00

Flygresan igår var den bekvämaste jag någonsin varit på, go Lufthansa! Jag sysselsatte mig med att läsa en halv bok på det första planet som gick mellan Köpenhamn och Frankfurt för att sedan fortsätta på nästa plan men icke, där avvek jag från planen! På planet mellan Frankfurt och New York hade alla varsin TV, med spel, 10 olika aktuella filmer, amerikansk TV med mera. Så här blev det inget omodernt läsande inte.

Nåja, väl framme ösregnade det men jag kunde inget annat än le när jag gick av planet och visste att jag var tillbaka i mitt älskade USA, jag gick bokstavligen och småflinade för mig själv, konstigt att de inte kastade ut mig direkt.
Nu var det dags för ”customs”, där de auktoritära männen frågar vad fan man ska göra i deras land (pretty much). De höjde ju ett och annat ögonbryn när de insåg att jag ska vara här i 3 månader ”utan att jobba”, antingen trodde de att jag hade skumt uppsåt eller att jag var miljonär, jag tror på det sistnämnda (anser mig mer vara en miljönär). Men den tanken tog jag död på så fort de frågade var jag jobbade med hemma i Sverige, ”Espresso House” var allt jag kunde klämma fram och dang, I could feel my heartbeat racing!

När jag stod i valet och kvalet om jag skulle ta taxi för 70 dollar eller ta buss för 12.50, fattade ja ett kvickt beslut….. vilket ledde till att jag stod i ösregn med två gigantiska väskor och en ryggsäck, jag lovar, jag var blöt ända in på skinnet när bussen kom. Var femtonde minut my ass! 37 MINUTER väntade jag, det hade min kära Hässleholms-Monica räknat ut. Hon var en störtskön dam på 70 år som skulle hälsa på hennes systerson. Hon hade en klocka som visade svensk tid på vänsterarmen och en klocka som visade NYC-tid på högerarmen, det var lika bra tyckte hon, haha! 45-minuters-bussresan var inte tråkig precis, Hässleholms-Monica berättade om hennes äventyr i Ryssland, Kina, Japan, Indien och såklart Tyringe. Vem vet, jag kanske stöter på henne och hennes klockor i Central Park någon dag.

Nu kommer the most bitter-sweet part of my story. Bussen släppte mig vid ”Port Authority” men eftersom det var hav på gatorna så kunde han inte släppa mig exakt rätt så han släppte mig ungefär 50 meter fel vilket var av stor betydelse för mig. Jag skulle träffa Melinda vid entrén på Port Authority (som jag för övrigt inte hade någon aning om vad det var). Där stod jag plaskvåt på den breda trottoaren med ett berg av sopor på, bakom mig hade jag en ”Adult Video”-store och framför mig hade jag The New York Times huvudredaktion, en gigantisk byggnad. I was all alone in the awesome city of New York!
Trots ösregnet hittade jag en och annan amerikan som kunde hjälpa mig så till slut hittade jag Melinda, när jag såg henne var det som att se Jesus, my saviour, jag hade inte orkat bära mina väskor en meter till nämligen.

Med buss åkte jag, Melinda, Vincent och deras kompis Helena hem till ”oss”, haha, (I like saying that) och de är störtsköna hela gänget! Väl framme var jag sjukligt nyfiken på lägenheten och jag blev inte besviken direkt, OMG! (I detta fallet får jag lov att säga ”OMG”). Jag går in i denna gigantiska 4-rummare med stort kök, med köksö och bar, sammanhängande matsal och vardagsrum, terrass ut mot Manhattans skyline, två walk-in –closets o.s.v.!
Har jag tur ibland eller VAD? Efter att vi hade ätit hemmalagade tacos och druckit två glas vin , kunde jag inte hålla mig vaken längre. Och i sann NYC-anda går jag och lägger mig till ljudet av sirener, couldn’t be better!

Nu är det tidig morgon och jag har precis sett solen gå upp bakom Empire State building, och alla andra buildings också för den delen. En bagel, en dusch och ett par solglasögon så är jag redo för min första dag i The Big Apple.

att diska...

2007-10-09T23:20:00.000+02:00

Vojne, vojne...

Livet efter (inte före) diskmaskinen

är också mitt liv...