jaja

Jag kör två dagens, ändå ball att visa upp lite av New York-fynden. BOYA!

SINNES

Nu är klockan lite över 8 på morgonen och jag ska snart in och käka runch med Pablo, helt sjukt när man tänker efter, inte träffat honom på nästan 7 månader!! Undra hur han ser ut? Ok, jag har sett bilder men hoppas han inte har blivit helt vuxen, INGEN RISK! Hahaha. Solen skiner så det är på med glajjorna som gäller. Ses ikväll dear readers!

HELLOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO

tvärtomkväll

Varför ska det bli som man tänkt sig? Det blir nästan aldrig som man tänkt sig här i livet så varför inte bara "go with the flow"? Thats what I did yesterday anyways. (Det känns som att "go with the flow" temat genomsyrar varenda mening skriven i denna virtuella dagbok, har jag lokaliserat mitt livstema kanske?)
Denna helgen har vi haft FF, Fransk Fritt, Vincent sover hos någon i stan och det slutar alltid i the happy dance och fett hög musik.

Igår var målet att vi skulle ha en riktigt hälsosam och calming for our senses-dag utan att spendera onödiga pengar. We'll see about that. Jag började dagen med att vakna runt noon och gled långsamt och graciöst ur sängen (mitt ben hade somnat så jag föll ihop som en säck potatis det första jag gjorde, jag kallar det wake up call). Melinda var i städ-mood och jag var inte sen att hoppa på det tåget eftersom jag ska ha inneboende i mer än två veckor om bara några dagar och mitt rum kvalificeras till soptipp. Mitt rum och badrum är nu spick 'n' span och redo för långväga gäster. Nu var det dags att gå och handla. Det var varmt, inte ett moln på himlen och jag och Melinda går längs Hudson River och tittar ut över New York Citys skyline som om det är allas vardag. Det är svårt att uppskatta hur jävla (ursäkta min franska) bra vi har det, och vilken sjuk vardag vi lever i.

Eftersom jag vägrar att bli sjuk igen så hade jag på mig tjocka strumpor, stickad tröja plus min fjällis uppknäppt till hakan. Jag tog nog i lite mycket eftersom när vi kom fram svettades jag så mycket att det kändes som att Nilen rann längs ryggen på mig, riktigt mysigt. Vi skulle bara ha lite småsaker men eftersom det var tvärtomdag (dagen var inte korad tvärtomdag än) så storhandlade vi utan dess like. Bästa studentfyndet vi gjorde var 36 paket kycklingnudlar för $4.50 (vilket är 75 svenska öre paketet, är vi i Thailand eller i New York?). Vi hade 8 säckar mat och bad att få det delivered to our door, GOD BLESS AMERICA (vadå? Det står så på dollarsedeln). Vi skrattade lite åt tanken att vi skulle bära maten den 45 minuter långa promenaden hem (ja, vi har varit så dumma en gång, det är inte lätt när man tror att man är superman).

Vi bestämde oss för att åka in till stan och träffa en vän in need of support men dealen var att åka hem tidigt, bara dricka te, absolut ingen alkohol och definitivt ingen mat eller något som kostar något över huvud taget. När vi kommer in till stan börjar vi byta mot reglerna direkt och innan vi hinner säga "studentfattigdom" väntar vi på att få bord på il Buco på Bond Street, restaurangen som Aaron är kock på. Restaurangen är proppfylld med fräcka människor från alla hörn av stilspektrat, personalen är trevlig, inredning sjunger "fyfan vad god mat vi har" och snart sitter vi vid baren med varsitt glas rött i handen, vinet var super och snart låg menyn på bordet. Vi beställde tre olika appetizers att dela på men det var inte allt, när vi ätit upp vår mat kom en tallrik till, bartendern sa "compliments from the chef", strax kom en tallrik till och bartendern sa "compliments from the chef". Som om detta inte var nog åt vi panacotta med en stänk av 10 år gammal balsamvinäger på, denna dish är kvalificerad för kampen om bästa efterätt någonsin förtärd av minus. Nu började jag svettas, varför? Det var dags för notan, den där skrämmande lilla pappersbiten som alltid ska förtöra ens kväll med att kräva pengar, thats just rude! Tack vare Aaron fick vi sjuk rabatt vilket stabbed me like a sword of relief. The explanation on the check was "Aarons wife", cheers Melinda!

Anywho, en snabb summering av vad som kom härnäst är; vi missade bussen på grund av flum i väntan på metron. Det finns inga lediga taxibilar en lördagkväll på Manhattan. Åk aldrig svarttaxi för $60 om det inte är kris och klockan börjar närma sig morgon. Amen, brother!

Ikväll/inatt kommer Pabi Chulo, den gamla räven. Ingen går säker i denna staden med J.D. and Turk, eller jag menar Minus och Papi roaming the streets.

Peace suckers (I mean that in a oh-so-cool way)!

Vi var helt säkra på att någon bodde i denna kartongen och att han/hon/den/det skulle hoppa upp som gubben i lådan när vi minst anade det, vi väntade och väntade men inget hände. Han/hon/Den/det i lådan kanske tyckte vi var okvalificerade, vad vet jag?

New York Philharmonic, check!

Bona dimineata (god morgon, som man säger på rumänska).
Jag måste helt enkelt inleda med att uttrycka min yttersta irritation över min bussresa in till den stora staden igår. Trippen som vanligtvis tar runt 15 minuter tog 1 timme och 15 minuter, you know why? RUSH HOUR, såklart. Att jag aldrig lär mig. Jag bad busschuffören att släppa mig mitt i gatan eftersom jag hade ungefär lika bråttom som en kissnödig racehorse. Men icke, det är olagligt och jag var helt enkelt tvungen att sitta på min rare end tills vi var framme (även fast vi bara cirkulerade vårt mål, jösses).

Anywho, igår kväll såg jag The New York Philharmonic Orchestra på Avery Fisher Hall at Lincoln Center (a mouthful, I know). Detta är en ståtlig mix av världens främsta musiker och jag lyckades få två platser på tredje raden för $12 each (don't know why). Jag tog med mig min vocal coach Ms. T (såklart) för en bit mat och sen detta, hon var minst sagt thrilled! Hon hade aldrig suttit så nära förut och berättade att de platserna vanligtvis kostar långt över $100. Tji fick dem bratsen!

Och hold my horses, fy tusan vad pampigt det var. Stycket de spelade och gjorde lite av en musikalisk teater av i första acten var Ein Heldenleben av Richard Strauss. I have to admit, kändes smått lyxigt att gå på en av världens bästa symfoniorkestrar mitt i New York med de åtråvärda platserna.

När det var över var jag halvt sussandes och rörde mig i takt med en zombie, ovanpå detta regnade det, men jag brydde mig inte, jag var i New York. Jag hoppade ner till metron och när jag väl var framme på busstationen upptäckte jag till my big dismay, I had no bloody keys! F THAT! Att vandra runt på Port Authority mållös är faktiskt inte så hemtrevligt. Denna gigantska station är ett "passing thru" ställe, ingen normal människa hänger här och jag hade NO intentions att göra det heller. Jag ringde Melinda, men inget svar. Jag ringde Vincent och han var tydligen på en bar nere i Soho och sa att jag kunde komma dit och låna hans nycklar. Jag hade absout ingen ork att hoppa på metron och sen gå i regnet så jag var ett steg in i taxin när Melinda skickade ett sms och skrev "vi tar bussen nu, var är du?". Jag torkade svetten i pannan och kutade upp till gate 301, där vår buss departs. Där stod Melinda och Aaron och kändes ungefär som mor och far och frågade om jag ville ha pizza. Thanks but no thanks. On that note we left the building and had a joyus ride home!

Idag ska jag sjunga all day och ikväll ska jag nog ut och svinga bägaren.

Hail to thee from the Garden State

Lagom trötta?

JOB-GIG

Hell yeah! Jag har fått ett litet jobb "gig" på en art event i west village den 27 mars! Quick money so to speak, and I sure need some. Min nyvärvda (jag ser jakten på vänner lite som ett mission i denna stan) vän Colin ringde och frågade om jag ville blanda drinkar med honom på detta eventet och få quick cash, jag svarade snabbt; YESSIR! Han berättade lite kort om eventet som hans vän håller i; massa kända människor inom konst/artist-världen, look good, pour people wine and make sure they are happy. Och så tänkte han på mig? GREAT!



Idag har jag både dansat och sjungit med Ms. T och hon har gått med på att spela på både min audition på tisdag och min audition på onsdag nästa vecka (varav hon har fixat båda, she rocks!) Min hals gav lite vika idag på sånglektionen men för övrigt så är den stark och ska snart vara tillbaka i toppform. Ms. T har världens mest busy schedule men ändå trycker hon in sånglektioner och även auditions för mig varje vecka, detta är helt otroligt och jag vill ge henne något i gengäld, har någon något bra förslag på vad man kan ge/göra för någon som redan har allt?



Om folk inte kunde vara nog grumpy på busstationen på vanliga tider, idag åkte jag hem runt klockan 6, det ska man helt enkelt inte göra. Rush hour på Port Authority Bus station är lika med mord i blicken och vässade armbågar. Utan överdrift är busskön några hundra meter lång och people show NO MERCY! Det finns två trappor upp, en för vanliga tider och en för tillfällen som idag när kön är som ett långt led med folk som väntar på att renas i gangesfloden (trust me, they need some cleaning). Jag var helt i min egna värld med "Vampire Weekend" i örat och tog fel trappa, jag kommer inte mer än till sista trappsteget innan någon hoppar fram och rycker ut mina hörlurar för att berätta för mig var kön börjar. När man väl är uppe på fel sida måste man walk the walk of shame förbi alla ner för trappan som man borde ha valt. Kul, riktigt kul!

Port Authority Bus Terminal Times Square

Mina pengar håller på att ta slut... Det är den bittra sanningen. "The truth hurts, so we lie".

By the way, imorgon ska jag på Strauss symfoni på Lincoln Center, front row seats, ph1!

WE ALL LIVE IN A YELLOW SUBMARINE

Amerikanska Samoa

Jag besöker Amerikanska Samoa varje dag, lyx? Vad vet jag, jag hinner aldrig uppleva det. Varje gång min inte så trogna buss 158 åker ner i Lincoln Tunnel får jag ett sms från 3 som välkommnar mig till Amerikanska Samoa. Visst, vi åker ju ner i en tunnel vilket är under ytan vilket i sin tur är "närmare" andra sidan jorden där Amerikanska Samoa ligger. Men att signalen är så känslig är ju nästan absurdt.

Well, well... Igår sa jag farväl till Sean än en gång men jag tvivlar inte på att vi ses snart igen. Han ska nämligen öppna ett "Chick-fil-a" i Malmö tillsammans med mig, sprudlande idé!

Jag fick tillbaka provsvaren från sjuhkhuset och de bevisade bara det läkarna redan sagt, att det var ett virus och att jag bara måste vänta ut det. Jag mår bättre varje dag och jag har redan satt igång med nödvändiga saker som dans och sång. Igår sjöng jag i ensemle vilket var en change från privatlektionerna med Ms. T, riktigt kul faktiskt. Ensemblesång är ett HELT annat kapitel i röstens tjocka bok nämligen. Idag är det Theatre Dance som gäller och sen är min kväll oplanerad (!).

Saker och ting börjar bli vardag här, don't get me wrong, fantastisk vardag :) Jag har lärt mig så löjligt mycket saker om musik och dans och hela musikalbranschen bara på dessa 5 veckor jag varit här. Jag känner mig som en bok med blanka sidor som varje dag fylls på av lärdomar. Det jag inte visste (hade tänkt på) och det som kanske är lite svårt för utomstående att förstå är den stenhårda konkurrensen. De jag dansar med och de jag sjunger med, dessa människor har gjort detta sedan de kunde gå och prata. Men konkurrensen skrämmer mig inte utan den taggar mig till att lära mig att bli lika duktig och jag tror inte att det finns något annat sätt att bli bäst än att vara omringad av just "perfection". Och bäst, det SKA jag bli! Samtidigt som konkurrensen är hård har jag turen att nästan alltid bli uppmuntrad till att göra bättre än att bli nedtryckt, det har altid varit så. Skulle någon försöka trycka ner mig så väljer jag att lägga på ett jätteleende istället för att bli kaxig, det funkar alltid! Det är så jag skapar vänner och inte fiender.

Ännu en sak med New York City som gör att hjänan slår några exta kullerbyttor innanför kraniet är alla möjligheter. Här kan man göra allt, precis allt du någonsin kunde tänka dig att arbeta med eller leva som. Jag och alla andra öppensinnade människor som glädjs åt mycket och kan därför tänka sig massa olika karrärer och banor i livet får lite lätt hjärnskakning av alla möjligheter och svårigheten att koncentrera sig på sin sak är aldrig långt borta. Men samtidigt kan det vara lättare att ge sitt allt på en sak eftersom man vet ett något annat kan knacka på dörren redan nästa dag.

Staden är som en myrstack, ständigt i rörelse och det är denna puls jag känner mig hemma i. Jag har lärt mig att se förbi all rörelse och se vad som verkligen händer i bakgrunden och jag är "hooked". Alla som känner mig vet att jag vill vara bäst på allt och att jag lätt blir irriterad om saker inte går "my way", men mycket av det har släppt sen jag kom hit. Det känns som att varje "way" blir "my way" om jag bara tar emot den nya utmaningen med en high five (och såklart det där jätteleendet, och kanske en wink with my right eye).

Nu har jag bråtttom men jag bara had to put it out there.

Peace

LEAN WITH IT

WOW

Innan jag åker in till stan för att sjunga så måste jag bara klargöra en sak. När jag vaknade imorse och tog mig en snabb titt i spegeln så slog det mig, för första gången sedan jag var typ 15 år gammal har jag INTE EN ENDA FINNE I HELA ANSIKTET! Och då lever jag i en av världens smutsigaste städer, strongt. För er som verkligen känner mig vet ni hur jäkla ovanligt detta är; ingen knut, ingen krysmynta, inte någon "saga om de två tornen" på hakan, inget djävulshorn i pannan. Vi får se hur länge detta håller, förhoppningsvis for ever. Time to rumble. Peace

de tre musketörerna

Jag, Sean och Justin smög oss ner genom staden som tre musketörer utan mål. Vi åkte ner till West Village, besökte Marc by Marc Jacobs, åt fantastisk lunch på Miracle, slingrade oss genom kullerstensgatorna ner till Greenwich Village och slutligen till Hudson River. Vi gick längs vattnet hela vägen ner till Ground Zero. På vägen passerade vi bland annat en public middle school som kastade frisbees på oss, spännande. Vi utbytte slagdängor i form av gamla minnen som man helst bara ska glömma varvat med lyssnande på ljudet från New Yorks puls. Jag hade kunnat skriva exakt om allt vi gjorde idag men det hade blivit för långt och monotont att läsa. En sammanfattning lyder iaf; mycket shopping, många gator utforskade, mycket välbehövlig mat och många skratt och nervslag. "Fantabolous" med andra ord! Men anekdoter då? Jo, när Sean provar thailändsk mat och försöker låtsas att han tycker att det är gott, när jag funderar på att äta på McDonalds på grund av att mina ben viker sig och definitivt besöket i detektivaffären för de riktigt paranioda, slagordet löd "Is your husband cheating on you?". Vi hängde lite med Samuel L. Jackson och på bokandeln signerade Tori Spelling sin nya bok "sTORI TELLING", I'm completely starstruck.

Till något annat, Ground Zero har varit en construction site i 7 år nu men äntligen har ett förslag på ombyggnad blivit godkänt och under 2008 ska det vara klart. Jag måste erkänna att jag tycker att förslaget faller mig precis i smaken (inte för att the american government bryr sig). Det blir en stor byggnad, the freedom tower, på detta gigantiska område, resten blir park och två memorials i form av två gigantiska kvadratiska vattenfall precis där twin towers en gång stod ståtligt sträckta mot skyn. Vackert blir det och området blir en hyllning till naturen där de bortgångna åter har anslutit sig.

Imorgon är det dans klockan 10.30 am och sång klockan 2 pm. På kvällen ska hela klanen Martelli komma ner och det blir ännu en familjemiddag på italienska Carmine's på Times Square. Kan nästan inte bli bättre.

Jag låter några bilder tala för sig själv.

Avslutningsvis vill jag lämna en hyllning till bandet Vampire Weekend, köp skivan och lyssna, det är musik right up my alley! Det är det enda som rullar på min ipod just nu, förutom Boys like Girls såklart. Tänker utveckla min fascination till detta band i nästa inlägg.

UNHELLO

jag lever

Haha, jag tycker att det är så härligt att state the obvious för oavsett så är det ett otroligt uppfyllande, mysigt och glädjande statement.

Men nu har jag ju upplevt the American Healthcare "first hand" också, då ligger det lite mer tyngd och mening i framställningen "jag lever". För att sätta er in i mina senaste 24 timmar rullar jag tillbaka bandet några varv.

Igår mådde jag bättre, nästan bra, och jag var överladdad för att åka in och möta grabbarna grus. Eftersom jag var i ett komplett tillstånd av eufori åkte jag in så fort tuppen gal och satte mig i De Witt Reading room på New York Public Library och läste i min bok, om jag inte har nämt det innan känns det som att sitta på en tron i en slottssal. Magnifikt!

Den alltid lika oplanerade men fantastiska Sean som alltid tycks vara i ett annat solsystem ringde och sa att de var på en Sushirestaurang på upper west side, en halv stad bort d.v.s. "Great, go figure" var min tanke men jag kunde inte annat än skratta och bestämde en mötesplats kvickt. Otroligt nog hann de dit före mig. Jag har inte träffat Sean på ett år och Justin och Heath har jag inte träffat på mer än två år, det var minst sagt en laddad upplevelse. Jisses, de är så inbitet amerikanska, iallafall till stilen, haha! Där kom jag i min stora stickade kofta, långa trenchen, min nya haircut, mina wayfares och en fet läderbag över axeln (freakin' european). Sean har fått hår ner till axlarna och Justin har fortfarande ring i örat och röda emo-highlights. Trots vår totala stilclash, varje gång jag träffar Sean känns det som vi aldrig varit ifrån varandra, vi börjar goofa direkt; we make fun of each other, in a mutually fun way, it's a love/hate thing! Dagen spenderas som japanska turister efter nykomlingarnas hårda demand.

Ni vet hur jag har påpekat den utspridda schizofrenin i denna stad förut? En timme in på vår vandring, utan uppmaning från mig, läggar Justin korten på bordet och undrar om detta är en "New York-thing", jag hittade inget annat svar än ett rakt "JA". Skämten blomstrade ju självklart vidare ur denna observation. Vi fantiserade om ett schizofreni-society mitt på manhattan, deras feta fester annonserar för 300 pers men är egentligen bara 14 pers bjudna (get it?). Hur en schizoman går in på en resturang och säger "a party of 4, please", det går bara on and on... Lika tråkiga men ack så mungipsryckande!

Självklart tog jag grabbarna till Joe's för kaffe och middag blev det i Little Italy. Heath är Seans kusin och bor ensam i en loftvåning på upper east side, hans uttalande när vi fick vår första nota för kvällen löd; "I don't want to be obnoxious but I'm a corporate lawyer and I make good money, let me pay" satte honom i sitsen att bjuda hela kvällen och vi fick under no circumstances betala för något. Han som håller i spakarna mellan min högra och vänstra hjärnhalva gjorde the happy dance vilket gav mig en mysig liten huvudvärk, men det var det värt.

Efter restaurangen bar det av till BÚN Bar och efter det till the notorious Bar 89, en av New Yorks hetaste, mest spaceade, omskrivna, hej-vi-sätter-inte-priser-på-drinkmenyn Bar, DET var kul, I'm not gonna lie. På detta stället träffade jag en 35årig svensk kvinna som tydligen höll på med musikalteater i Sverige, nummer och email noterades från båda parter och jag antar att det är en bra kontakt att ha. Efter en precis lagom mängd öl och raggande på asiater (it was all Justin, I swear) var det dags att åka hem. Min sista buss hade gått för länge sedan (notera, det var söndagkväll) så efter lite filmande på metron och några koppar te crashade jag med resten hos Heath. Nu började min kropp att skrika.

Världen är uppbyggd av motparter, plus/minus, elektron/proton, dag/natt, kyla/hetta o.s.v. Även jag är uppbyggd på detta sätt och det gjorde min kropp solklart för mig igår natt.

Efter att ha sovit en timme vaknar jag av att svetten rinner, febern gör mig dåsig, hostan skälver min kropp, huvudet slutar inte sprängas och halsen känns som någon vänt den ut och in och sedan sandpapprat för att sedan hälla salt i de öppna såren. (Sorry om det var brutalt men det var en god beskrivning på min distinkta smärta). Jag ringer mor och far och vi bestämmer att det är sjukhusdags som gäller morgonen efter. Efter den tidiga lunchen med gänget så tar jag taxi till Mount Sinai Hospital lång norrut på Madison Av. 7 timmar tog det allt som allt, 3 sjuksköterskor var nere i min hals samtidigt och ljud som "aoch", "aaah", "isch" och "oh my" utbyttes helt utan min inblanding. Slutsatsen var att jag har en massiv infektion i halsen. 3 odlingar samt tusen blodprov gjordes (sen när ser jag ut som en nåldocka). Med frasen "It's a virus, no can do" fick jag lämna sjukhuset med lite medicin under armen och ett telefonnummer som jag ska ringa imorgon för att få testresultaten. Kalaset gick på nästan $500 men som tur är, är jag trygg hos trygghansa.

Jag köpte en halv liter Ben&Jerry's, ditchade grabbarna för ikväll, satte på Cable Guy och njöt. Jag mår redan bättre. Enligt doktorn får jag både dansa och sjunga så jag ser det on the bright side, mañana, mañana baby!

Trots allt detta sitter euforin som sprider sig snabbare än murgröna genom min kropp i. Jag är i New York City, jag får dansa, sjunga och spela apa på broadway varje dag, jag har två nya jobbintervjuer denna veckan, Seaney är här, Pablo och Ålen kommer snart. Jag ska på symfoni och musikal i helgen, nästa helg ska vi ha påskfest här i lägenheten. Verdict; jag raggar stenhårt på den där new york city.

quick update

Jag sitter just nu med Sean, Justin och Heath och bestammer vart vi ska ata frukost. Igar gjorde vi stan och landade pa en italiensk restaurang foljt av en mangd barer i Soho, bilder kommer senare eftersom jag inte ar hemma. Vi ar hemma hos Heath som har en loftvaning uppdelat pa tva vaningar pa Upper East side dar vi crashade inatt. 

Till det trakiga nu: Jag har inte sovit en blund inatt, haft hog feber och knappt kunnat andas p.g.a. min f*cked up hals. Jag ska ata mat nu och sen aka till akuten for att fa nagon medicin,detta ar INTE roligt.

Aterkommer...

hello sunshine

Vädret var så dåligt igår att Seaney och grabbarnas flyg blev inställt, men klockan 5 imorse satt de på ett nytt plan så snart är det dags för mig att åka in och möta de vilsna fåren och valla in dem. Idag är det inte ett moln på himmeln men nollgradigt, but why? Kan det inte vara härligt vårväder i mer än en dag åt gången? Jag mår bättre idag men halsen verkar genomgå en depression (kanske p.g.a. vädret). Anywho, jag är laddad för att se världen utanför min lägenet igen, känna New Yorks gator mellan tårna (!). Nu ska jag äta en bagel med cow-fudge (J.D.'s benämning på cream cheese) och sylt.

McGoodbye

knäpp

Jag blir knäpp av att sitta inne och inte göra någonting, det händer sällan men när det händer så slår det slint på riktigt. Vädret i det stora äpplet idag lyder; "Rain, a thunderstorm; watch for flooding" vilket betyder att jag är pretty much stuck i min lägenhet. Ovanpå det så har lille vitklädde minus slagit mig för att jag gick ut i torsdags och gett mig en andra släng av förkylning, var det verkligen sjysst?
Ni som tror att en inaktiv minus är en lika ovanlig syn som en surikat med ryggskott skulle varit här idag. Den enda muskel i min kropp som fått sig en workout är mina ögonmuskler, jag har sett hela första och femte säsongen av Scrubs, den andra muskeln involverad har varit mitt pekfinger som har tryckt på musplattan för att ändra avsnitt. Min vänstra arm är numera brännmärkt av mitt vänstra öra och dräggelpölen har sjunkit hela vägen ner i sängstommen. Ni tror jag ljuger, jag vet, men sedan 10 imorse till 8 ikväll har jag bytt ställning EN gång, då gick jag och gjorde en macka.

Tanken på att mina buddies Sean, Justin och Jimmy kommer imorgon och att det ska vara soligt är ungefär som att se ljuset i slutet av en mörk tunnel. Vi kommer ha så jäkla kul, can't wait.
Som ni redan förstår av detta inlägget så är jag inte den vassaste kniven i lådan idag och tänker inte låtasas att jag är vilket jag i vanliga fall hade gjort. Jag är sjuk and for the first time in my life I deal with it!

Nu hör jag rörelse ute i köket och jag ska kolla om det är Gud som kommit på besök för att laga créme brulée till mig eller rent av blåsa livets vind genom mig. Vi får helt enkelt se, spännande är det iaf. Det kan ju också bara vara Vincent som värmer en kopp te och sjunger franska schlagersånger.
Sleep tight and don't let the bedbugs bite (fruktansvärt irriterande snuttit saying, bläh)

jag föll för frestelsen

Mitt i trädgården stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont...Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö...Minus såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och han tog av frukten och åt...Och Herren Gud förvisade Minus från Edens trädgård och lät honom bruka jorden varav han var tagen.

MEN KUL VAR DET!

"Vi vet"

"Would this haircolor look good on me?"

"I insist"

Än en gång trotsade jag den lille vitklädda minus på min högra axel och lyssnade på den lille hornprydde minus på min vänstra axel. Klockan var åtta och jag hoppade på bussen och begav mig till 2nd avenue och 32nd street där födelsedagsfesten var. Den utspelade sig på en bar som hette något med "whiskey" i namnet, orginellt! Det var mycket nära att jag inte kom in men då la jag på the heavy swedish accent och började prata om hockeyspelare och ABBA. Det visade sig att vakten kunde säga en synonym till det kvinnliga könsorganet på svenska, men bottom line; Jag kom in! Här kunde man spela beer-pong och köpa hinkar (!) med 6 PBR's för $15. Alltså 6 öl för 93 kronor på en bar, passar min ekonomi som handen i handsken. Idag är det endast övande på mina låtar som gäller och jag har ett tidig möte med "bedbugsen" inplanerat. Imorgon ska jag nämligen gala hela dagen med Ms. T. Finlir d.v.s.

GRYMT

Jag är rädd för att det börjar bli vår här i the city of dreams (my dreams). Som alla vet blir man lite klurig av våren, kroppen genomgår någon form av kemisk reaktion till den plötsliga överdosen av D-vitamin. Jag ser mig själv spendera sommaren här. Spelandes handball i Coney Island med homies (självklart vinner jag), arbetandes några dagar i veckan på en vinbar i Soho, gå på rehearsals nästan varje dag och slutligen ha en stor roll i en musikal on eller off broadway. Den spelar sommaren ut. Jag ser det. Jag ser mig gående upp och ner längs gatorna med en vacker tjej i handen som jag kan ge allt hon pekar på. Jag ser mig sittandes i Central Park i shorts, en randig t-shirt, loafers, hatt och några gamla farfarsbrillor läsandes en tjock filosofisk bok. Jag ser mig njutandes av en kall öl på Joe's pub i West Village efter kvällskursen i fotografi. Efter detta är det den 3 september och då börjar jag Pre Med i England och ett nytt liv där.

Jag tror att jag vet att det är så här jag vill ha det.

a new pair of spectacles

Höhöhö, kan inte slita mig från undran om hur många turister som tagit foto på denna gatskylt!? Fett roligt oavsett! Idag har jag fixat mina nya glasögon OCH fixat två nya jobbintervjuer, en på en vinbar inte så långt från just Gaystreet, haha. Lester och Julia på Cherry store har fixat detta till mig, så jävla coola! Jag hälsade på Colin på Margiela och det är där jag ska på jobbintervju i nästa vecka. Skönt att ha skaffat lite lokala vänner som fixar biffen, köttigt. Nu är jag hemma och ska sova eftersom jag är medbjuden på fest ikväll, antingen är jag frisk och går och har ball eller så är jag fortfarande sjuk och blir bra tills imorgon (the big questions in life).


Snart läst ut boken by the way, kan inte sluta att beundra den ("the unbearable lightness of being"). När jag ändå höll på att fixa mina vanliga bågar så tog jag steget och satte solglas i mina vintage Dior-brillz som bara legat gömda sedan förra sommaren. Till priserna då; mina vanliga bågar kostade $45 (279:-) och de slipade glaset kostade $80 (496:-) vilket blir 775:- sammanlagt, osannolikt billigt. Solglaset i de andra brillorna kostade $55 (341:-).

Snart kommer Pablo och Ålen och what comes before part B????? PART A!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Mina nya spectacles!

P.S. Tur att det finns en riktigt grym hemsida.

jag ser ljuset

Jag säger som Sunes pappa Rudolf i Sunes sommar; "GUUUUD? GUUUUUUUUUUUD!". Jag börjar nämligen känna mig bättre och det har varit mäkta efterlängtat. Idag gav jag mig ut igen, trots att den lilla vitklädde minus på min högra axel sa att jag skulle stanna inne, jag sa något i stil med "up yours" och drog på mig solbrillorna, plugga in iPoden och gav mig ut i ett 16-gradigt New York. Jag skulle träffa smyckedesignern på hans affär i Soho och inte i East Village, GREAT tänkte jag när jag hade tagit mig igenom ett mindre trevligt område med människor höga som höghus (jag är ju i NYC, gosh minus, du har billig humor) för att ta mig till East Village. Jag småsprang till LaFayette/Bleecker och kom tillslut rätt men en timme för sent (jag erkänner, jag använde karta och såg ut som en japansk turist). Han var precis lika cool som första gången jag träffade honom. Allt skulle fotograferas och jag skulle välja vilka "samples" som jag ska ta med mig till Malmö i April. Alla ni tjejer där hemma, you gonna love this! Återkommer med bilder så att ni kan göra beställningar om ni behagar.

Anywho, jag hade lite time to kill efter detta. I södra Manhattan finns det många "cages" där man kan spela basket eller "handball". Jag visste inte vad handball var så jag hoppade in i en cage och avbröt några spelare som spelade for fun för att få en förklaring. Vi kom fram till att det funkar ungefär som squash men istället för rack använder man sin hand (de lite mer avancerade spelarna har någon sorts handske med en liten platta). För övrigt ser det skitkul ut, och svettigt! De frågade om jag ville vara med och spela en runda men jag tackade artigt och lite coolt nej, skulle träffa Ms. T på andra sidan stan och var tvungen att ta metron. Jag frågade om vi kunde bestämma en tid då vi kunde spela och då sa de att de nästan alltid spelar i Coney Island och att jag var mer än välkommen att komma dit och spela anytime! And I sure will! RIKTIGT FETT!

Ms. T hade hållt lektion på en rough High School vid Union Square så jag mötte henne utanför, vi gick och käkade och bokade in sång för en frisk minus på lördag. "You better be well by then, cause were getting down to business with auditions now" Ms. T said. Yikes!

Förhoppningsvis ska jag vara back in business imorgon och allt ska få rulla på som vanligt med dans, acting och sång. Det är inte klokt hur mycket jag lärt mig om musik och teater-branschen under den korta tid jag varit här, unbelievable.

Jag avslutar med ett citat ur min välskrivna bok, denna meningen lästa jag om och om och om igen för att till slut komma fram till att det är destillerad sanning helt enkelt.

"The heavier the burden, the closer our lives come to the earth, the more real and truthful they become".

Vad menar han? Han kan ju inte ha erövrat så många kvinnor.

Om vi säger att han är 60 år så blir det 1,53 kvinnor i veckan

sedan han föddes.

Rough neighbourhood.

Det är något med NYC och färgade cyklar.

Dag nummer 4 av tubekulos-förkylning.

Trots mina ihållande besvär i form av mänsklig almsjuka var jag tvungen att lämna hyddan idag, jag skulle ju bli klippt för tusan! Det var sol och 16 grader vilket passade mig ch mitt humör utmärkt. När jag stod utanför Starbuck's på det nordvästra hörnet av Union Square ringde jag Garett och han kom ner och hämtade mig. Hans stylistskola är helt sjukt cool rent arkitektoniskt, precis sådär som ni kan tänka er att en stylistskola mitt I New York kan se ut. Högt i tak med stålbjälkarna kvar, gamla maffiga hissar, gammalt trägolv, gigantiska fönster ut mot gatan, allt detta blandat med modern inredning och hippa unga frisörer som hoppar runt, alla i vit klädsel! (Önskar mig själv ett långt svart hårstrå i maten för att jag glömde kameran hemma)(Jag eftersträvar att vara finvulgär). Garett är för övrigt en av de skönaste snubbarna jag träffat so far, totalt layed-back. Han var ytterst noga och förstod precis hur jag ville ha det och jag är skitnöjd! Han gjorde det gratis men jag "slipped him a 20-dollah bill", ungefär som drugdealing, riktigt fett. Jag FICK ett asbra vax också så bye bye Dax Wax (I won't forget you). När jag kom ut igen så kan ni ju hoppa upp och sätta er på att det ösregnade, varför inte? Jag kände hur min hals hade brottningsmatch, inte skönt. Jag hälsade på mina buddies på vintageaffären som inte låg så långt därifrån, de gjorde reklam för en ascool gammal ramones-tshirt och jag sa; Den tar jag! Tills jag fick reda på vad den kostade.... 185 dollar. Det är typ alla pengar jag har så I'm sorry...

Jag inhandlade en ny bok "the unbearable lightness of being" av Milan Kundera, detta är ännu en bok som jag tycker alla borde läsa, ytterst välskriven och inspirerande, just DO IT! (Ok, jag har bara läst typ en fjärdedel so far, på Joe's såklart) Joe's hade dessutom en jobböppning och självklart kastade jag in mitt CV for consideration direkt!

Yes, Ålen, jag har varit och köpt din kattnyckelring från Marc Jacobs också ;)! You'll like it! Jag har också handlat lite till mig själv, inom budget då såklart!

Det är mäkta segt att vara sjuk eftersom jag varken kan sjunga eller dansa, d.v.s. jag kan inte lära mig något som jag behöver och jag kan inte heller gå på auditions eftersom jag riskerar att snora ner golvt och kollapsa. Men jag ser faktisk jäkligt ljust på det ändå, jag blir ju frisk någon gång och det är bättre att ta folk med storm än att ta dem med en host.

Nej, jag anammar INTE "dagens outfit" eller "kolla vad jag har köpt idag", eller jo,kanske den sistnämnda, men för tusan, lite fynd får man ju dela med sig av! (Schizo)

FÄRGKLICK

Mössa - Marc Jacobs

Byxor - American Apparel

Jacka - American Apparel

T-shirt - Urban Outfitters

Stickade strumpor - Ralph Lauren

Imorgon: Hör och häpna, klockan 12 ska jag på business-meeting, jag ska träffa mr X, smyckedesignern. Vi ska diskutera hans smyckens framtid i Sverige där jag kommer vara grovt inblandad. Smycken är kanske inte min grej men ligger det pengar i det är det definitiv min grej, och det skulle självklart öppna dörrar. Det är den där lektionen i Import/Export på PACE Universirty som "got me hooked" kanske.

Efter det ska jag hänga med Joanne, en kompis från High School, hon har flyttat hit från North Carolina. Och på kvällen har jag Theatre Dance om jag är frisk.

Nu ropar husmor att maten är serverad, peace!

det är lätt att vara positiv...

...när man sitter och skriver ett blogginlägg på denna terassen med en känsla av att friskhet är nära och med vetskapen av att jag ska få en hipp haircut imorgon av en hårstylistkompis till Aaron på Union Square.

Nattlig intervju.

Dag nummer 3 av wannabe tuberkulosis.

Igår somnade jag klockan 1 på natten för att stiga upp klockan 3. Varför detta? Klockan 3.45 skulle Shelley Fitzgerald ringa ifrån The College of West Anglia i England för en telefonintervju. Det är Pre Med jag pratar om. Trots den korta förberedelsetiden hann jag förbereda mig som om jag skulle hålla valkampanj. När frågan "Why do you want to be a doctor, what makes you special?" kom upp så började jag ju predika och jag hade ett helt A4 med svar på denna frågan. Efter ett tag hörde jag att hon började fnissa och jag insåg att jag hade brett på lite mycket. Anywho, 3 minuter in i samtalet så berättade hon att jag var antagen!

JAG BLEV ANTAGEN!

Congrats is in order.

I slutet av april ska jag på intervju till Lancaster University så vi får se hur den går...
MEN, just nu kan jag inte säga om jag ska "frysa" min utbildning eller. När jag har varit här min tid (kommer hem 20 april) först då kan jag avgöra om jag vill fortsätta att visa New York och Broadway who's the star eller om jag vill ge mig på medicine, only time can tell.

Nu måste jag bli frisk, våren har kommit till the big apple och polissirenerna som man både vaknar och somnar till är fler, somethings stirring in the city of New York and I need to be there. Jag ger denna sjukan en dag till sen så är jag tillbaka på scenen and try to stop me!

P.S. Här på The Crown Plaza, mitt på Times Square, klockan 1 på natten,
bröt vi oss in i poolen. Fick vårt privacy tills en vakt kommer och
drar upp oss och pekar förtvivlat på övervakningskameran.
Ojdå, rum 2036 var inte detta tydligen, sorry! Med ett hånflin
går han därifrån. Filmögonblick? Well, it's New York, baby!