New York Public Library Inspiration

Scooby dooby doo hade Scooby sagt utan att blinka. I skydd mot de bokstavligen bitande minusgraderna sprang jag uppför de många trapporna till New York Public Library, kände mig lite som Rocky faktiskt, om man tar bort sista-trappsteget-scenen, då var jag nästan ihjälfrusen och kutade in genom portarna. Ordet "enormt" passar så bra in på denna byggnad i alla mänskligt möjliga synvinklar. "Freakin' huge", hade en annan sagt. Salarna, takmålningarna, pelarna och de slottslika möblerna var många, likaså böckerna. Efter en utställning om Jack Kerouac som ärligt talat inte var så inspirerande gick jag in i ett annat museumliknande rum som var ungefär lika stort som S:t Petris aula, rummet var fullt av gigantiska oljemålningar men på golvet stod bara en monter, i den fanns en stor bok. Vid närmare undersökning såg jag vad det var, det var Gutenbergbibeln. Den första trycka bibeln i Johannes Gutenbergs tryckpressar som utgavs år 1454 i Mainz. Tre exemplar finns bevarade i perfekt kondition, en i London, en i Paris och den sista vet ni ju redan var den finns.

Jag har sett den i Paris redan så nu är det bara Londons exemplar som måste ses och upp på Att-göra-innan-jag-kolar-vippen-listan hamnar detta uppdraget.

Men varför ordet "inspiration" i titeln av inlägget då? Jo, jag slog mig ner i en av lässalarna och läste ut min andra bok för resan sen gick jag och lästa igenom gamla och nya musikal-manuskript. Allt detta läsande och atmosfären av ett bibliotek förde tankarna oavkortat till studier, och New York har ett stort urval av Universities som inrikar sig på Musical Theatre. Att frysa min kommande utbildning i England och stanna ett år för att studera musikalteater på låt säga Marymount Manhattan College eller Juillard hade inte varit så fel. Detta öppna alla dörrar och det är miljoner gånger lättare att få roller i stora produktioner. Ett sådant år inriktar sig på bl.a. Vocal technique, Dance skills, Improvisation, Acting samt Audition technique. Just nu är detta bara drömmar, vem vet, jag får kanske en major roll utan detta och om inte, så har jag a hell of a story to tell and I wont stop there! Ju mer jag reflekterar över min snara framtid så vet jag mer och mer att det är detta jag vill syssla med, att inte få stå på scen och skoja, sjunga och inspirera mer is NOT an option. As simple as that!

Imorgon ska jag äta lunch med Ms. T och det blir mycket framtidsdiskussioner, vi ska välja ut vilka auditons jag ska solla bort och vilka som jag ska satsa på, vi ska boka in en actingclass som jag ska göra i början av Mars samt boka in en vocal technique class i nästa vecka. Från och med nu går jag varje fredag klockan 2 pm på vocal coaching med Ms. T som coach.

Yes, jag var inne på fiket "FIKA" idag igen, på onsdag har de lovat att de ska komma med ett beslut. They want me, don't get me wrong, but they're not sure there is an opening. De är rädda för att det kan röra sig om kanske 3 ggr i månaden annars och om det är slutsatsen så måste jag leta annat vilket jag ska göra paralellt innan onsdag.

På torsdag är det Valentine's Day och hjärtan finns det gott om på Times Square, det vill jag lova. Att ta ut that special one på date med avslutning i form av en broadwaymusikal hade varit my bet.

- Girl, you have to stand in line like everyone else! Minus says with a purky smile.

Vad är scientologi?

Jag går genom times square och får ett reklamblad slipped into my hands, där står det gratis filmvisning, 15 minuter lång, "Why you choose scientology?". Med närmare eftertanke så vet jag ingenting om denna religion/sekt, bara att Tom Cruise är en högt uppsatt medlem och att många har starka känslor om ämnet oavsett om de är mot eller för.
Sure thing, nu får jag väl lära mig lite om detta tänkte jag. Church of Scientology New York ligger precis vid times square så det var 2 minuters promenad från platsen jag fick reklambladet, när jag svänger in på gatan ser jag ett HAV av människor med V for Vendetta-masker över ansiktet och skyltar i händerna. På skyltarna står det bl.a. "Scientology is a cult of murder and brainwashing!" och demonstranterna skriker högt. Visst, där var väl några dussin poliser men jag tänkte ändå inte reta upp alla demonstranter med att gå rakt igenom folkhavet och in i kyrkan, ehh nej! OM jag ens hade kommit så långt utan att bli nedtrampad. Off I go!

Inte visste jag att ekorrar kunde prata, eller att katter trivdes PÅ husses huvud, but now I do. En lugn dag (förutom demonstrationen) genom the city och central park gjorde mig gott, de är ju trots allt söndag. Jag satt på en kulle i södra delen av parken och försökte läsa min nya bok "Persepolis" men parkens ekorrar avbröt mig hela tiden. Tack vare Walt Disney trodde jag att ekorrar pep (lönt att förvränga piff och puff), men icke, de låter ungefär som en gammal moped som står och tuggar när de snackar och OM de kan snacka. Parkens ekorrar hade kafferep med eftermiddagsnötter på bänken brevid mig. Irriterande men stundtals förvånansvärt mysigt.

Besökte även American Apparel uppe vid columbus circle. Affären var en mindre färgexplosion and I liked it alot. Priserna är mer än överkomliga och plaggen är trés cool. På tal om klädmärken, de nya Armani Exchange affischerna som hängs upp överallt är löjligt heta. De för tankarna genast till den lättklädda sommaren som nalkas (man kan ju hoppas).

Jag har sagt det innan och jag säger det igen, vafan har jag aldrig lärt mig åka skateboard för? När man tittar ut över columbus circle och alla skateare som glassar runt bildas något sorts sug i fötterna, det ser så jäkla kul ut och I gotta say it, kan dem kan väl jag! Jag ska nog gå fram en dag och be någon lära mig.

- Hey! That looks like fun, wanna teach me?
- Sure minus, let's start today and you'll be a pro by tomorrow, sounds good?
First; loose the glasses, get careless hair and buy a bigger t-shirt!
- Sure thing! Let's get started.

Världen blir precis så enkel som man gör den, end of discussion.

Jag har kommit fram till det faktum som så många andra före mig redan har kommit fram till; Starbuck's kan inte göra kaffe! Efter att ha studerat deras maskiner och deras tillvägagångssätt så märker jag att de faktiskt inte har resurserna för att göra riktigt kaffe. Sorglig att nästan en halv värld tror att detta är "riktigt" kaffe. Om jag börjar jobba på fiket blir det andra bullar och hela New York kommer köa för stadens bästa kaffe.

Medan jag sitter på fiket på Time Warner Center och tittar ut genom de gigantiska fönstren börjar det helt plötsligt snöa, strax efter börjar det blåsa kraftigt och snöstorm på manhattan uppstår (var är kameran när jag behöver den? På laddning). Folk springer till höger och vänster och taxibilarna håller hastighetsbegränsningen för en gångs skull. Cool tänker jag och kastar på mig jackan och ger mig ut i ovädret.

Imorgon är det ännu ett besök på fiket (GE MIG JOBBET) och mycket övande på mina låtar.

Melinda finslipar semlorna.

Svensk enkrona från Minus Export/Import AB.

"Bread"

Me, Aaron and the ladies.

Ofantlig nöjda med våra skapelser.

Mandelmssan var inte så dum ändå.

Vassare ögonbryn och rundare hamsterkinder får man leta efter.

Sofia, ännu en göteborgare, jag måste sluta skratta åt deras dialekt, det blir

otrevligt i längden.

DANGER!!

Varför fettisdag när man kan ha fetlördag?

The day has come... Semlor skulle bakas och sedan ätas som om de vore det sista ätbara innan domedagen! And we did, would I ever disappoint you?

Dagen började lika härligt segt som dagen innan slutade, med en bok i sängen. Jag gick upp, gjorde i ordning gröt och övade lite på mina sånger. Runt 11-tiden träffade jag Melinda i stan, vi hade ett antal uppdrag att sluföra, bland annat att köpa ingredienser till semlorna. Allt var nerlagt i korgen när vi skulle hitta kardemumma, ett detaljerat och schemalagt letande påbörjades i kryddhyllorna och slutligen hittar vi det. Melindas happy-dance över att de spelade Ace of Base i högtalarna övergick genast i en melankoliskt tystnad. Kardemumman kostade 14 DOLLAR för en liten glasburk. Vi var i chocktillstånd och jag var väldigt nära att öppna och hälla i lite i fickan men vi viftade genast bort denna kriminella (och lite äckliga) idé. Mot the cashregister!

Chock nummer två kom när vi öppnade burken med, vad som skulle vara, mandelmassa, Melinda sätter sig på golvet i gapskratt, det ser ut som gröt (spya)!! Jaja, det smakade iaf som mandelmassa så let's do it!

Efter att vi satt degen för att jäsa så sprang jag en ordentlig runda längs Hudson River och Mulle gick till gymmet. Vi gjorde klart bullarna när vi kom tillbaka och

resultatet blev; The best freakin' semla I've ever had!!

Efter sisådär 6 semlor (no joke) var det dags att göra något mindre produktivt, sätta sig på en bar och chilla med en öl eller två.

Vi åkte in och träffade Aaron i Soho, där gick vi till en bar som heter "Bread", ett riktigt coolt ställe med extremt trevlig personal (det höjer verkligen stämningen)! Det var jag, Melinda, Aaron, Helena och Sofia, så ja, en jäkla massa svenskar, except for Aaron that is. Det var skitkul och tanken var att vi nu skulle till en klubb som hade roof-top uteservering, vi kom dit men vände snabbt om eftersom kön var kanske en timme lång och Aaron's väns "calls" verkade inte fungera. Hem, ta en semla till och gå och lägg dig, minus. Ok!

Nu har jag vaknat och det är söndag med trålande sol. Bara efter en vecka har jag "måsten" igen, inte i forma av jobb än men jag måste skriva min resumé som jag ska ha med mig på auditions samt öva satn på mina sånger/scener. Känner på mig att Vincent och Melinda kommer bli ganska trötta på mig och mitt vrålande snart, haha.

Kom även på att mars månad kommer bli mer hektisk än en höna på speed. Jag har auditions och sånglektioner att gå på, Sean och Justin kommer 9:onde, Pablo kommer 16:onde, Ellen kommer 18:onde, min amerikanska familj kommer typ den 28:onde, jeeze louizze!

Ska bli riktigt kul med besök!

Nu är det dags att åka in till Central Park och njuta av vädret! Hell yeah!

Jag har uppesittarkväll men vi har ingen tv, BUMMER! Meeeeeeeeeeeen....
Ni som känner mig har med ALL säkerhet hört denna vits förut men jag bara måste, jag är på det humöret...
Det var en gång en myra och en elefant som var ute och gick. Helt plöstligt behövde elefanten utöva sina behov, han behövde bajsa helt enkelt. När han var klar hittade han inte sin kompis myra så han fortsatte att gå. Det visade sig att han hade bajsat PÅ myran.
2 månader senare kommer myran up ur högen med avföring och kläcker ur sig på bred skånska;
Äh, fan vad taskigt, rätt i ögat!
HAHAHAHHAHAHAHAHAAAAAHAHAHAAA!

I had to!

I still got it!

Oh yes, I still got it! Min vocal coaching idag gick långt över förväntan, låångt! Jag var fruktansvärt nervös, har ju egentligen inte sjungit ordentligt på ett år men efter uppvärmnningen så var jag right back on track och det kändes så skönt att stå där och vråla framför ett proffs som ler! Hon hade tagit fram 5 sånger/scener ur olika musikaler som jag ska lära mig utan och innan, dessa ska jag sedan använda när jag går på auditions! Det gick mycket bra och min range sattes på prov, till och med min sightreading (få noter till en låt, få första noten och sedan läsa sig till vilka noter man ska sjunga genom låten) sattes på prov men det var precis som att allt släppte. Det kändes som att jag var back in North Carolina och hade en vanlig every-day-chorus class. När jag berättade för Ms. T att jag var nervös sa hon; "it's like riding a bike, you never forget you just have to ease into it", och hon hade rätt!

Denna bilden beskriver mina kommande veckor, noter och annonser för auditions. Eller ok, jag hoppas ju på att jag har ett jobb snart också. Ska tillbaka till det svenska fiket imorgon och säga "Hej, glöm mig inte" med ett brett leende, that usually does it!

Dags att planera lite inför kvällen, lutar åt extremt chill, har haft en händelserik vecka med extremt mycket gång och kan behöva lite rest.

Första veckan i NYC= extremt lyckad, känns som jag varit här mycket längre än 1 vecka men icke. Jack Johnson strömmar ur högtalarna och stämningen är bra.

Tack alla trogna läsare för denna veckan, but don't go anywhere, hopefully there's more to come!

Vad gör man på NY fashion week? Man går på visning!

Gooood morning everyone! (Eller vänta, det är ju inte morgon för er, kan ni låtsas?)

Med te i handen försöker jag långsamt vakna och göra mig redo för min första sånglektion som börjar klockan 2 idag, lite nervöst.

Igår utforskade jag nedre manhattan med the financial district, chinatown, battery park och ground zero. Melindas och Vincents skola ligger inte alls långt från ground zero så jag väntade på att Melinda skulle få "lunch", mellan 4 och 6. I väntan gick jag på The New York Stock Exchange Musem samt tittde på frihetsgudinnan, från ett rejält avstånd that is. Väl klockan 4 gick vi till ett litet mexikanskt ställe där vi mötte upp Aaron. Jag gillar stark mat, I do, men Aaron lurade i mig något av det starkaste, och jag vågade inte erkänna att min mun was on fire och mina läppar kändes som om de redan förkolnat och skulle trilla av. Melinda såg inte ut att vara in pain så jag var tvungen att bita ihop. Jag är ju cool (en tönt).

Jag var ruskigt mätt och hade inga smaklökar som var vid livet men ändå skulle vi till Eileens's Special Cheesecake som var ett litet hål-i-väggen-ställe med sjukaste cheesecaken. Jag tog rocky road cheesecaken och vi var båda överens om att mitt val var godast.

Nu skulle Melinda tillbaka till skolan och Aaron skulle hem, han mådde dåligt, vips så var jag ensam igen! Men är det något dessa dagar har lärt mig så är det att jag är sjukt grym på att vara ensam, believe it or not. Mitt mission var att hitta en bar som jag och Melinda skulle inta när hon slutade (kl.8). Helst i Chinatown eftersom igår var det kinesisk nyårsafton. Efter att jag snackat med säkert 10 kineser (jag kände mig lång för en gång skull, hallelujah) så visade det sig att de inte firar det ikväll utan de väntar med firandet till i helgen, "det blir lättare så" var förklaringen, "ok".

Happ, tänkte jag och vandrade vidare. Träffa ytterligare två kineser (tjejer), jag frågade om de kände till en häftig bar i närheten och det gjorde de. "Bun Ó" hette baren; asiatisk, flådig, modern och med mycket trevlig personal. Jag försökte ragga lite med ett "jaha, ska inte ni ut ikväll då?". Svaret var "jo, kanske" med en jäkla massa fnitter, jag kommer aldrig förstå mig på det där könet från venus.

Nästa bar som jag kollade upp var en bar som jag hört talas om på egen hand, "Bar 89", i Soho, jag visste att den skulle vara väldigt fancy och kanske till och med bara köra med gästlista men jag ville gå förbi ändå. Väl framme vid baren i trendiga Soho står det en vakt och lite annat folk utanför de stora glasdörrarna, jag hade två val, antingen tveka och då skulle vakten förstå att jag inte hade där att göra och kasta ut mig eller bara gå rakt in som om jag gjort det 100 gånger förut, jag gjorde det sistnämnda, väl inne tappade jag hakan, det var riktigt coolt (ja, coolt är rätt ord). Man fick inte gå till baren/bordet själv, utan man var tvungen att vänta på någon som visade en, men baren var så nära och jag fick ögonkontakt med en bartender så jag stegade fram. Han hette Mike och var hur skön som helst, han tyckte att jag skulle ta med mig lite swedish ladies och komma tillbaka. Jag skrattade lite och sa "sure thing, mike!". Jag frågade om drinkmenyn och, I knew it, det fanns inga priser. Slutsats; sluta lek minus, you aint got that kind of money. Jag fick Mike att tro att jag skulle komma tillbaka senare med Melinda (swedish lady) och han lovade att han skulle fixa ett riktigt bra bord åt oss. Kanske i framtiden, tänkte jag.

Jag hade fortfarande en timme to kill och planen var att utforska mer barer men jag kom bara 10 meter utanför Bar 89 när jag ser en pytteliten skylt som satt på en dörr "Issy Salomon Trunk Show". Det stod en herre och en tjej i deras finstasser framför dörren med skylten och jag frågade vänligt vad det var för något. De berättade att deras kompis Issy hade smyckevisning ( it's Fashion Week) i en stor lägenhet rakt ovanför oss och den inte direkt är för allmänheten men de frågade om jag ville följa med. Why not, tänkte jag. Visst, smycken kanske inte direkt är min grej, men det var NYC och jag var inbjuden. När jag kom upp i den fantastiska lägenheten med panoramafönster ut mot gatan och innergården möttes jag av designern Issy (det var en herre vid detta namn) och ett antal andra designers och sånt folk. Det bjöds på Dom Pérignon och jag minglade som aldrig förr, blev nästan svettig. Check it out http://www.issysalomondesigns.com/! Detta kan vara något av det coolaste jag gjort i NYC so far, efter "Wicked" såklart. De gav mig alla lyckönskningar och hoppas att vi ses igen. Man kan ju alltid hoppas på att man får ett litet mail och en inbjudan till något fett, MUMMA!

Melinda slutar och "Bun Ó" it is, vi drack kinesiskt öl och snackade om allt möjligt, eftersom vi snackade på svenska och gjorde mycket gester kan resten av barbesökarna ha tolkat vårt samtal på PRECIS viket sätt de vill och det hade vi roligt åt.

Tips: Put it out there! Jag har väl aldrig varit särskilt bra på att vara ensam, jag trivs bäst med några dussin peeps runt mig att all times men om man sätter sig i den situationen att man helt enkelt måste vara ensam så åker alla antenner ut till höger och vänster och man upptäcker saker och ting (och folk) som man annars aldrig hade upptäckt. It's cool, try it!

Applause? Check!

Creepy nummer 1: Klockan var 5 och jag insåg hur lat jag hade varit denna dag, men nu hade jag lyft my behind och stod och väntade jag på bussen. Till min stora förvåning var det varmt i luften, det var första gången jag stod och väntade på bussen utan att vara en mänsklig block of ice när jag steg på. Något måste vara fel, tänkte jag, det var fuktigt så jag var helt säker på att om cirka 1 timme skulle det vara blixt, dunder och sånt där sci-fi regn som egentligen bara finns i filmer. Spännande, tänkte en äventyrslysten minus. Jag skulle träffa Ms. T om 2 timmar och hade lite time to kill innan dess. När jag väl kom på bussen så var den.... *trumvirvel*.... TOM! Nu började det bli creepy på riktigt, var "the big flood" på väg och jag var den sista att få veta, men busschuffören hade inte heller fått veta i så fall, SUCKERR! Det kändes ungefär som när man går i stan och det tar mer än en blinkning mellan två Starbuck's, nästan så man blir dåsig alltså.

Jag hade rätt, det började regna, jag var gåendes så det tog inte lång tid innan jag var genomblöt och då hände det, det klassiska filmmomentet som aldrig händer en själv, en jävel i en svart chevy kör rakt brevid mig och ner i en mastodontpöl och splashar ner mig från topp till tå, jag kunde inte annat än skratta. Det var skratt eller gråt som gällde. In på Macy's med mig för att bli omhändertagen av någon trevlig parfymsäljande expedit.

Creepy nummer 2: Det första jag ser när jag kommer av bussen är en kvinna med svart smuts i pannan. "Hallå, torka bort det" tänker jag. Med närmare eftertanke kom jag fram till att det var ett ofördelaktigt födelsemärke hon hade, stackars kvinna tänkte jag nu.

Lite senare ser jag en herre, precis i ögonvrån, också med smuts i pannan. När jag vänder mig om för att konfirmera så har han nacken mot mig. Nu börjar mitt hjärta att racea och jag tror att folk håller på att bli aliens eller något. Droppen som fick bägaren att rinna över var när ett äldre par kommer ut ur dörrarna på Macy's, båda med svart kladd i pannan, sen vänder jag mig om och ser typ 10 stycken i alla åldrar. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Lord, come save me!! Jag springer in på Macy'ssom jag skrev innan och så frågar jag min expedit som inte var alienified; - What's up with the black gew in peoples foreheads?'

- Dah, it's "Ash Wednesday", all catholics go to mass and the reverend draws a cross in ash on everyones foreheads! sa hon som om detta var något jag borde läst om i skolan.

Jag kunde vara lugn, det vara bara något konstigt amerikanskt.

Väl inne på Macy's ringer telefonen (händer INTE ofta kan jag säga). Det var Seaneyboy! Han skulle kolla hur läget var och informera att han köpt flygbiljetter tillsammans med vår egendomliga vän Justin till den 9:onde mars, heeeeeeeeeeeell yeah!

Vi snackar säkert i 20 min och inte långt efter att vi lagt på ringer telefonen igen, WOW! Det var Joanne, en annan High School kompis, det visar sig att hon just nu är i NC men bor i NYC, riktigt kul att ha någon som man känner sedan innan att hänga med, hon kommer tillbaka om en vecka. Hon är en up and coming actress här i stan, hon kanske har en och annan kontakt som jag kan ha nytta av (just nu gnider jag händerna mot varann med ett mysigt flin på läpparna).

Klockan var kvart över 7 och jag träffade Ms. T, Brian och Brian utanför New York City Centre där musikalen "Applause" skulle spela om 15 minuter. Den var riktigt bra, inte lika bra som Wicked med fortfarande, dessa människor är så oerhört duktiga! Gay-kompisen från Sex and The City hade en stor roll, Grey's mamma i Grey's Anatomy hade en supporting role och huvudrollsinnehavaren som hette Christine var tydligen Broadways största diva just nu, enligt Ms. T. För mig var hon bara ett namn på en otroligt duktig musikalartist, so far...

Klockan är 10 och solen tittar fram, dags för the City!

Peace!

I BELONG THERE?? WHERE?? ON BROADWAY, SILLY!

Jeeeeeeeze! Kom hem sent igår och kunde helt enkelt inte sätta mig ner och skriva men är desto mer laddad nu för att uppdatera er!

Jag trotsade vädret igår och tog tunnelbanan till Columbia University, campus var helt otroligt, ser ungefär ut som en del av vatikanen. Jag gick in på Admissions Office och låtsades som att jag funderade på att gå på skolan (vilket jag inte har eftersom det kostar ungefär 2 miljoner kronor för ett helt program), de var mycket trevliga och gav mig all sorts information men sen kom dödsstöten (som inte gjorde så ont), om man har haft "more than 1 year interruption of your studies you can't attend a program att Columbia University, you need to study General Studies for at least a year to get back on track)". Helt otroligt, när vi svenskar ser ett sabbatsår som ett år då man lär sig att arbeta, tjäna pengar och bli vuxen ser USA det som ett "interruption", jösses. Jaja, jag spatserade glatt vidare nöjd med att de hade varit så otroligt trevliga (konstigt, de trodde jag hade 2 mille på fickan typ).

Jag SKA till Harlem idag, moget att det ösregnar men trotsig som jag är och har varit sen barnsben så gjorde jag det. När jag hade nått 122nd street ansåg jag att jag var i centrala Harlem och det var obeskrivligt urbant! Gck in i en affär som heter "Bebenoir" där jag träffade Tara, det heta butiksbiträdet, det var väldigt viktigt att man lade emphasis på det första A:et, hon var av karibiskt ursprung nämligen. Stället hade nytänkande och fräscha t-shirtar och hoodies, alla designade av ägaren av butiken, I like! Jag fick hennes nummer och lovade att komma tillbaka.

Än en gång underskattade jag avstånden i the Big Apple, det ser ju så kort ut på kartan, MHMM! IN YOUR FACE, säger kartan och skrattar!

Jag går, hör och häpna (snälla), från 122nd street genom hela Harlem, där jag för övrigt fick hjärtklappning en gång när 11 gangsta-guys stod utanför en semiöppen butik och rökte (inte cigaretter), samidigt synade de mig och min stora blåa jacka som om vi var GANSCHKA MAL PLACÉ!! Det tyckte inte jag, haha. För att ni ska förstå bättre, detta är ett sådant ställe, då man hör polissirener så springer ALLA åt varsitt håll, see what I mean??
Efter detta kommer jag till norra Central park och bestämmer mig för att gå rakt igenom hela, från norr till syd och vad jag kom fram till var att det borde heta Central Woods och inte Central Park, eftersom parken är ungefär lika stor som bokskogen hemma i Skåne och har säkert minst lika många träd och sjöar, SICK!
Nu skriker magen och jag närmar mig södra delen där jag viker av mot väst, här hittar jag en liten, lite för trendig thairestaurang för min plånbok men what the heck. Ruskigt gott var det iaf och nöjd som ett barn som får lördagsgodis var jag med min långa promenad.

Nästa mission var det svenska fiket jöö, let's go! Stället hade för tusan Ahlgens bilar, I just gotta work here! Daniel, bossen, var mycket trevlig, han snusade till och med, fantastiskt! Han var mäkta imponerad av mina kaffe-skills och det verkar som att jag passade som handen i handsken, han skulle ringa i veckan så man kan ju bara hålla tummarna. Men om han inte ringer inom två dagar så går jag dit, bara så de inte glömmer mig liksom, det kan vi ju inte ha? ellerhur?

Nu....... HOLD YOUR HORSES EVERYONE!... Det jag berättar nu är ett once-in-a-lifetime experience! Nöjd som tusan med "the job interview" ska jag gå till bussen, vägen går genom the theatre district och broadway by the way. En musikal som jag har velat se ett tag är "Wicked", det är den största musikalen på broadway just nu dessutom. När jag går förbi den magnifika Gerschwin Theatre där denna musikal spelas ser jag säkert 150 pers utanför och jag går dit för att se vad tumultet is all about, det kanske var nån kändis tänkte jag. Men icke, det är ett lotteri, alla som stod där hade lagt sitt namn i en stor hatt och jag gjorde likaså, det var gratis. Listen to this, priset var FRONT ROW SEATS TONIGHT (alltså igår då), dessa kostar 150 dollar egentligen och vann du så fick du köpa för 25 dollar, typ 170 spänn, löjligt billigt.

Gissa vad som händer? Bara gissa!! 5 minuter senare när dragningen äger rum, drar de MITT NAMN! Ja, då var det bara att göra sig iordning för front row seats till Broadways största musikal just nu då. Jag kan fortfarande inte förstå att jag satt där igår med gåshud i 2 och en halv timme i sträck, men det gjorde jag. Hon som spelade Glinda var så sjukt duktig och vacker, rolig, liten, petit och blond, precis min smak, var får jag tag på henne nummer tro?
Under lotteriet träffade jag några brasilianare som jag hängde med fram till showen och dessa hade tydligen seats typ brevid mig också, så jag var inte helt ensam.
Wicked, kan vara den bästa musikal jag sett och the cast, bättre musikalatister är svårfunna. Jag var långt uppe i skyn och tänkte mer än någonsin förut; JAG SKA UPP PÅ SCEN IGEN!!!

Ikväll ska jag se två low-budget musikaler med Ms. T och på fredag har jag min första sånglektion, är jag på rätt spår? Sure hope so!

The big question!

Idag är min första helt oplanerade dag och vädret är minst sagt jävligt, dimma, 2 grader, och småregn. Imorse vaknade jag klockan 6 igen, väntan var lång på att Melinda skulle vakna, vi skulle på yoga klockan 9. Vincent hade redan åkt till skolan.

Sjukt amerikanskt, jag lattjade i mig en bagel med cream cheese och gick till the nearby gym och utövade yoga, "NÁMASTE" (eller hur det nu stavas)!

Aaron snackade om hur mycket han gillade yoga och om hans 30-day challange, i en hel månad utövade han yoga varje dag och han var minst sagt nöjd med resutatet (mer lyrisk).

Väl på yogamattan var jag som bambi på is och instruktören var tvungen att hjälpa mig om och om igen, Melinda däremot var ett småproffs. Men som ni alla vet så är sånt harmoniskt och långsamt halv-sovandes-trams inget för mig ;). (En bortförklaring för att jag trillade kanske?).

Ok, vad ska dagen föra med sig?

Jag har två saker jag borde/ska/vill göra; Besöka den svenska restaurangen Aqvavit (som jag inte vet vart den ligger) och det svenska fiket som ligger på 59th street mellan 5th och 6th avenue, jag ska fråga om jobb. Anledningen att jag går till dessa svenska ställen är för att som svenskar kan de förstå att jag inte har ett arbetsvisum bättre, tror jag.

Sen vill jag röra mig upp mot Harlem, gå på the metropolitan musem och se Columbia University. Vad talar emot? VÄDRET!

Vädret säger "stanna inne, drick te och ladda inför imorgon" men screw you vädret! Jag ska duscha och göra mina tasks for today!

A small step for mankind, a giant leap for minus.

Dagen började frustrerat och slutade med något FETT BRA!

Klockan 6 börjar min tupp kuckelikuu:a som den har gjort varje morgon hittils (snart kommer jag väl in i en vanlig dyngsrytm), genom fönstret ser jag snöflingor blandat med ösregn och tänker "GREAT", jag som måste köpa groceries idag eftersom det inte blev av igår.

Klockan slår 9 och jag slänger på mig stora blå, en mössa och ger mig ut, nu hade det slutat regna och vädret var bara rått och kallt, det räcker, jag lovar. Bussen tar mig till A&P Fresh Grocery store i äkta amerikansk storlek, HUGE! Jag samlar på mig det mesta eftersom jag inte tänker handla på minst 3 veckor igen eftersom det är ett projekt utan dess like. Väl framme i kassan ser jag priset stiga högre och högre, 20, 45, 69, 73, 89 DOLLAR slutar det på, jisses tänker jag men tänker på hur mycket jag sparar i jämförelse med att äta ute varje dag. Dessutom har jag ett A&P Bonus Card och totalen slutade på $70.35. Tjock som jag är begär jag att få det delieverd to my doorstep, haha! Isn't it great? ;)

Mellan 40 min och 1 timme ska det ta så jag bestämmer mig för att gå hem vilket tar ungefär så lång tid, när jag kommer hem väntar jag och Vincent i hela 3 timmar och 15 minuter innan mina varor kommer, då har jag hunnit ringa affären 4 gånger och skällt ut dem, så det misstaget gör de nog aldrig om. Jag var mildt uttryckt förtörnad. Hrmm, känner hur hornen börjar växa fram bara genom att skriva om det så snabbt till ett annat ämne!

Även denna dag hade ju ett mission, jag skulle ju äta middag med Ms. Holder och detta på 9th avenue upp mot 52:a gatan. Detta är bara tre avenues från glamourens centrum men känns och ser ut som en helt annan värld, en värld där folk är trevligare, inte lika trötta på turister och otroligt artistiska på alla sätt. New York är staden för den vill uttrycka sin egen personliga konst om det så är genom rösten, en pensel, dansen eller enbart händerna. I'm telling you!

Jag hittar fram till Renaissance Restaurant och slår mig ner i väntan, i NC fick jag lära mig att att vara i tid är att vara 10 minuter för tidig and I was! Soon enough kommer Ms. Holder genom dörren med ett brett leende på läpparna, jag kastar mig upp och kramar om henne och middagen kunde inte ha gått bättre. På onsdag ska vi på en musikal som heter "Applause"tillsammans som hon fixar gratis biljetter till (ja tack!) och på fredag ska jag ha min första lektion med henne, SKITNERVÖST men ASKUL! Hon sa åt mig att läsa tidningen "Backstage" varje dag, det är en gratis tidning som finns att plocka upp lite här och var i The Theatre District, i den ska jag leta efter annonser på öppna auditions vilket de finns minst 10 stycken varje dag enligt Ms. Holder och sen ska jag helt enkelt gå dit och säga "Hej, jag ska sjunga för er nu, ok?" Haha, awesome!

Mycket annat bestämdes och jag kan inte annat än se fram emot mina månader med ett brett leende. By the way mamma, hon betalade för maten, PJUUUH! Det var lite svettigt där ett tag.

Oj, glömde nästan, på vägen från bussen till restaurangen ser jag en folkhop+tusen fotografer utanför backstage-ingången till David Lettermans showställe, det var Matthew McConaughey som var på besök. Han tuggade tuggumi och såg sådär lagom nonchalant ut när han skrev autografer, jag nöjde mig med en bild och ett "Hey", ja han svarade kort och gott "Hey".

En annan kul grej är att en gammal vän från Malmö bor tydligen utanför the city och kan fixa in mig gratis och utan falskleg på vissa klubbar i stan, ja tack, det vill jag gärna!

Keep it real!

Jag hittade 3d på Time Warner

The complicated art of strolling.

Min dag idag har varit dedikerad vilodagen samt konsten att strosa. Kort och gott! Men för er som känner mig så har jag inte låtit den gå till spillo, icke! Efter en klockren frukost med scrambled eggs och bagels hoppade jag in i duschen och vips så var jag New Yorkified.

Inte ett moln fanns på himlen när jag slutligen tog steget utanför dörren, "YES!" tänkte jag och kastade på mig solbrillorna som om de vore revolvrar i en duell. ("Yeset" var mer för solbrillorna än för solen, jösses). Bussen hade bestämt sig för att inte komma i tid men jag väntade troget och passade på att läsa lite. När bussen inte kommit på 45 minuter tänkte jag gå hem men då kom två amerikaner och sa att den skulle komma nu, "yeah right", tänkte jag. När vi kom till stadiet då jag berättade att jag var svensk så kom kommentaren "Oh, then you're used to the cold, right?", vilket ORGINAL killen var. Ja, detta var ironi, det är dags att slakta myten om att Sverige är nordpolen, stycka myten hade suttit på sin plats! Varför inte göra en banner över 5th Avenue;

"Tired of the snow? Go to Skåne!"

Målet idag var att se Central Park, ärligt talat var det att spela storschack/Checkers med gamla herrar i Central Park. Men jag kom bara cirka 23 steg in i parken när jag ser en folkmassa, självklart drar jag mig dit, det var början på en gratis guidad tur genom parken, hade jag tur eller var det helt enkelt skrivet i stjärnorna? Vår entusiastiska och småläspande guide med 6 års erfarenhet visade hela södra delen av parken och stoppen var många, hon tog oss tillbaka till 1853 då parken inrättades och tog oss igenom alla parkens olika skeden. Dessa träd har sett ett och annat tänkte jag, no kidding. Första gapskrattet för dagen kom då vi stod under en bro, taket var täckt av vacker mosaik som skulle reflektera dagsljuset, det var it's purpose liksom. Brevid står en asiat med mörka solglasögon, storlek större. Hon räcker upp handen, får all uppmärksamhet och säger "I don't get it, when are they gonna turn on the lights?" HAHA! I samma sekund som hon säger det tar hon av sig solglasögonen och blir knallröd i ansiktet. Resultat, ALLA får sig ett gott skratt, tack du ärliga asiat!

Sista anhalten var statyn och fontänen The Angel of Waters. Wow, denna sund kommer jag sent glömma, jag sitter i den, till min fördel (jobbigt annars), vattentömda fontänen mitt i Central Park, runtom mig har jag barn och hundar som turas om att klättra upp på statyn och trilla ner på mig (läget liksom, se efter var ni ska trilla), träd, monument, oändliga gräsmattor och dammar. I öronen har jag musiken från en gammal dam och hennes harpa som ser ut som den varit med de senaste 100 åren, i ögonen har jag eftermiddagssolens värmande strålar och i händerna har jag en god bok.

Nu är jag trött och det är dags att åka hem, men först ska jag gå grocery shopping, men VAR? Efter ett kort besök i übertrendiga Applebutiken som ligger underground mittemot "The Plaza" svingar jag in på Staples och frågar vänligt men förvirrat; "Where do you buy grocerys in this city?" Expediten bara skrattar och säger högt och tydligt; "YOU DON'T!! That's why you can buy already made food on evey corner on every street". Med svansen mellan benen går jag mot Port Authority vid Times Square för att ta bussen hem.

Utanför "Saint Thomas Church Fifth Avenue" som är en gigantisk katedral mitt i stan ser jag den här skylten. Är det så att jag har en förkärlek för körmusik och är det så att klockan är två minuter i 4? Ja så är det! Det var 1 timmes gåshud, rent av! Yngsta killen kan inte ha varit mer än 10 år gammal och han var ASGRYM! Lite Sisters Act 2-känsla, för er som är bekanta med denna film.

Ännu en fulländad dag och imorgon är det dinner med Ms. Broadway samt jobbsökande (bl.a. på svenska restaurangen).

Seaneyboy (Sean) kommer och hälsar på mig precis i början av mars, YEAH!

Fred UT!

Det är strängt förbjudet att ta bilder inne i butiker... Även solen har fläckar.

Holy Cow!!

Kom precis hem efter en timmes promenad längs Hudson River, det var bara jag, Huson River och Manhattans skyline...

Dagen började med härliga pancakes, bacon och scrambled eggs på en klassisk diner precis nedanför lägenheten, yum tjockemat igen. Jag var nöjd till tusen som bilden beskriver på ett verklighetstroget sätt. Och jag kan inte glömma att nämna den distinkta smaken av amerikanskt isvatten som jag så troget känner igen (isen har legat i flera dagar i ismaskinen innan man får den, smaken går inte att förklara, måste upplevas).

Sen försvann jag och Melinda in till den stora staden och jag hade fjärliar (mer som drakar, det är mer manligt och gör mer ont) i magen som aldrig förr. Vi gjorde stan, kan man kort och gott säga. Den första störda anhalten var ett Popcorn-ställe mitt på Times Square, "Här måste vi bara in" säger Melinda. Ok, så fort vi komme in skriker kassörskan "DO YOU WANT A SAMPLE?". Sure, tänkte vi och pekade på Caramel Dream-popcornen, Vi hann i princip bara blinka så hade vi 6 små skålar med olika smaker på popcorn samt två expediter framför oss, vi smakade choklad-, mint-, marshmallow-, cookies 'n' creampopcorn med mera. Vi kastade i oss dem och tittade på varan och började gapskratta eftersom vi kom på att nu måste vi ju helt enkelt köpa någon sort, två expediter stod med hagelgevärs-ögon och stirrade på oss, lydsamt sa vi "one SMALL bag of Kettlecorn, please". 4 dollar, javisst!

Efter detta besökte vi en wide range av affärer, Adidas, Prada, Ben Sherman, Saks Fifth Avenue o.s.v. Självklart köpte jag inget (lögn, jag köpte ett par nya löpskor)!!

Vi tog metron ner mot Soho och Greenwich Village där alla riktigt coola affärer ligger, där träffade vi också Melindas boyfriend, Aaron. Han var mycket entusiastisk och we hit it off direkt! Första anhalten för kvällen var "Arthuro's Pizza". Vi beställde en family-style pizza och den uppfyllde alla förväntningar jag hade efter Melindas tjat om hur god den var, den var gudomlig. Efter mycket snack och lite verkstad (men dock mycket pizza) var det dags för efterrätt och detta i Aarons regi. Vi gick några kvarter till en jäkligt Chic (det är det ordet de använder i NYC) chokladaffär. Här inhandlade vi vars 5 praliner i olika smaker och för mig och Aaron tog det ungefär 3 minuter att äta varenda en, vi hade ett lite smakmaraton kan man säga. Grabben ville fortsätta att visa oss/mig alla hans favoriter så vi hamnade på ett pyttelitet asiatiskt café/restaurang/lounge där vi drack frukt-te, Alltså hett vatten med en otrolig blandning av färsk frukt, gudomligt gott men priset var därefter, bitterljuvt!

Såhär var planen; vi skulle hem till Aaron i Brooklyn och sen gå på Jazzklubb i Soho, då började min jetlag att slå till och jag kände mer för att vara en tråksvensk och låta turturuvorna få en kväll för sig själva, varsågod, sa jag!

Tänk såhär, vi var ungfär på 14th street, alltså långt ner på Manhattan och vår busstation ligger på 8th avenue and 42nd street, alltså nästan 30 gator norrut, de följde mig till 6th avenue och där bestämde jag mig för att gå hela vägen till Times Square, uppleva staden by night för tusan! Jag fick deras välsingnelse och började min vandring, efter ungefär 20 minuter hittar jag Urban Outfitters som visar sig ha öppet till klockan 10 på kvällen, coolt sa jag och gick in och det visar sig att det KAN vara den bästa butiken jag varit i, ehrmmm, jo fan, jag korar den, it's the best freakin' store ever! Där finns allt mellan himmel och jord och allt är i minussmak, FANTABULOUS! Jag tittade ut allt jag skulle köpa när jag har pengar till det, bra va? Hoppas det blir imorgon! ;)

1 timme tog det, småsvettig trots kylan var jag och times square var i sikte. Väl utanför Virgin Store råkar jag hamna bakom 4 ascoola snubbar som kallar sig "Fresh Funky Crew", och det var precis vad de var, de var som Will Smith i Fresh Prince, allihop! Med en retro skivspelare förgyllde de min trottoar med härlig 80-tals funk, jag snackade lite med dem, försökte leka gangsta och sen kom ett ofrånkomligt kodak-moment!

Som 3d hade sagt, de var POPPIN' FRESH! (3d, de var de ultimata)

Jag hann med bussen, kom hem safe, trots att jag hoppade av den för tidigt och fick gå 1 timme till, vill helst inte prata om det, haha (goddag yxskaft). Är hur jäkla nöjd som helst med my first day in what I call paradise.

Får inte glömma, jag ska träffa min broadway director för middag på måndag, HALLELUJAH hade Kishti sagt!

Minus rapporterar från ett tidigt men alldeles magnifikt New York City.

Flygresan igår var den bekvämaste jag någonsin varit på, go Lufthansa! Jag sysselsatte mig med att läsa en halv bok på det första planet som gick mellan Köpenhamn och Frankfurt för att sedan fortsätta på nästa plan men icke, där avvek jag från planen! På planet mellan Frankfurt och New York hade alla varsin TV, med spel, 10 olika aktuella filmer, amerikansk TV med mera. Så här blev det inget omodernt läsande inte.

Nåja, väl framme ösregnade det men jag kunde inget annat än le när jag gick av planet och visste att jag var tillbaka i mitt älskade USA, jag gick bokstavligen och småflinade för mig själv, konstigt att de inte kastade ut mig direkt.
Nu var det dags för ”customs”, där de auktoritära männen frågar vad fan man ska göra i deras land (pretty much). De höjde ju ett och annat ögonbryn när de insåg att jag ska vara här i 3 månader ”utan att jobba”, antingen trodde de att jag hade skumt uppsåt eller att jag var miljonär, jag tror på det sistnämnda (anser mig mer vara en miljönär). Men den tanken tog jag död på så fort de frågade var jag jobbade med hemma i Sverige, ”Espresso House” var allt jag kunde klämma fram och dang, I could feel my heartbeat racing!

När jag stod i valet och kvalet om jag skulle ta taxi för 70 dollar eller ta buss för 12.50, fattade ja ett kvickt beslut….. vilket ledde till att jag stod i ösregn med två gigantiska väskor och en ryggsäck, jag lovar, jag var blöt ända in på skinnet när bussen kom. Var femtonde minut my ass! 37 MINUTER väntade jag, det hade min kära Hässleholms-Monica räknat ut. Hon var en störtskön dam på 70 år som skulle hälsa på hennes systerson. Hon hade en klocka som visade svensk tid på vänsterarmen och en klocka som visade NYC-tid på högerarmen, det var lika bra tyckte hon, haha! 45-minuters-bussresan var inte tråkig precis, Hässleholms-Monica berättade om hennes äventyr i Ryssland, Kina, Japan, Indien och såklart Tyringe. Vem vet, jag kanske stöter på henne och hennes klockor i Central Park någon dag.

Nu kommer the most bitter-sweet part of my story. Bussen släppte mig vid ”Port Authority” men eftersom det var hav på gatorna så kunde han inte släppa mig exakt rätt så han släppte mig ungefär 50 meter fel vilket var av stor betydelse för mig. Jag skulle träffa Melinda vid entrén på Port Authority (som jag för övrigt inte hade någon aning om vad det var). Där stod jag plaskvåt på den breda trottoaren med ett berg av sopor på, bakom mig hade jag en ”Adult Video”-store och framför mig hade jag The New York Times huvudredaktion, en gigantisk byggnad. I was all alone in the awesome city of New York!
Trots ösregnet hittade jag en och annan amerikan som kunde hjälpa mig så till slut hittade jag Melinda, när jag såg henne var det som att se Jesus, my saviour, jag hade inte orkat bära mina väskor en meter till nämligen.

Med buss åkte jag, Melinda, Vincent och deras kompis Helena hem till ”oss”, haha, (I like saying that) och de är störtsköna hela gänget! Väl framme var jag sjukligt nyfiken på lägenheten och jag blev inte besviken direkt, OMG! (I detta fallet får jag lov att säga ”OMG”). Jag går in i denna gigantiska 4-rummare med stort kök, med köksö och bar, sammanhängande matsal och vardagsrum, terrass ut mot Manhattans skyline, två walk-in –closets o.s.v.!
Har jag tur ibland eller VAD? Efter att vi hade ätit hemmalagade tacos och druckit två glas vin , kunde jag inte hålla mig vaken längre. Och i sann NYC-anda går jag och lägger mig till ljudet av sirener, couldn’t be better!

Nu är det tidig morgon och jag har precis sett solen gå upp bakom Empire State building, och alla andra buildings också för den delen. En bagel, en dusch och ett par solglasögon så är jag redo för min första dag i The Big Apple.

att diska...

Vojne, vojne...

Livet efter (inte före) diskmaskinen

är också mitt liv...

SURPRISE SURPRISE

Visst jag hade kunnat skriva om mitt fylleslag med mina härliga och slightly retarded vänner igår, och visst det var supertrevligt men är det verkligen det som var har varit höjdpunken under mina senaste händelserika 48 timmar? Nej! Jag är grymt bra på fylleslag och inom detta har jag lång och omfattande utbildning med mycket "hands-on" arbete men låt er inte luras, jag har fler skills.

Mitt uptäcksresande fortsätter och jag mognar med det. Idag har jag breddat mitt före detta omedvetna tunnel-seende när det gäller Malmö ytterligare. En 2 timmar lång promenad runt staden hjälpte mig med detta. Jag ställde in iPoden på låten "technologic" (perfekt gångbeat by the way) och styrde mot pildammsparken. I pildammsparken har jag spenderat (svettats) större delen av min gymnasietid samt en del av min högstadietid eftersom jag sprang medeldistans för MAI, men inte visste jag att det fanns så mycket mer till parken än vår löpsträcka som bara går runt ,runt och runt. Där finns ju till och med 10 meter höga häckar, botaniska trädgårdar och HELT oförståeliga konstverk/monument. Vad är egentligen dealen med en hög skrot som kallas för "abstrakt konst"? Jaja, jag kanske är för konservativ (helt klart pappa Stefans gener). Men sammanfattningsvis så är pildammsparken en fängslande grön oas mitt i stan, känn på den du!

Jag styr nu kosan förbi sjukhuset och mot... Ja, bortåt. Jag kommer till vattentornet vid södervärn och bestämmer mig för att ta en närmare titt, nedanför vattentornet finns det en liten park och i parken finns en tom damm och i dammen åker folk skateborad som de aldrig gjort annat. ALDRIG har suget efter att införskaffa mig en skateboard och att säga ja till Sebbes förfrågningar om skatelessons varit så stort, det såg så jäkla soft ut och jag kände mig inte alls ovälkommen. Lite längre bort hittade jag ett vackert gammalt hus inknölat mellan två 70-talslägenhetshus. Det var tydligen en kyrka som hette "Bethlehemskyrkan" och var byggd 1924. Störtcoolt! Jag gjorde en tvärsväng och vände nosen bort från stan och tänkte I'm gonna do it! And I did! Visste ni till exempel att det finns ett helt område med gamla fina sekelskifts-gathus precis bakom södervärn? Inte jag i alla fall.

Sedan styrde jag kosan hemåt för då var jag så svettig att jag inte längre kunde se den verkliga färgen på min tröja och jag var rädd att min iPod skulle få fuktskador i fickan. Jag gick genom möllan och folkets park och kände; Hot damn, I like Malmö!

Efter flera månaders sträckjobbande har jag äntligen semester i två hela veckor!

Turkiet blir Grekland och Hoscakal blir Khairete.

Om cirka 50 minuter går lasset från hantverkaregatan 13 till Malmö Airport (före detta Sturup). Istället för att känna oss som hemma bland svettiga och håriga turkar så ska vi prova på solen, ölen och festlivet på Kreta istället. Ny digitalkamera är införskaffad och badshortsen ska äntligen på igen, de har ju knappt få se skymten av solen denna sommar. Huden ska bli brun och håret ska bli blekt, ölmagen ska bli större och skägget längre! Greece here we come!

I'm back in the game!

Idag gick jag ner till S:t Knuts torg för att köpa lunch och njuta av solen och jag blev genast inslungad i en insjö av modeslavar och designgurus. "Stajl by Malmö" hette festivalen som ägde rum rakt utanför min port och fram till torget. Kreativa malmö-designers sålde och ställde ut sina kreationer samtidigt som alternativ musik strömmade ur stora trähögtalare och slanka skitsnygga modeller gick modevisning ovanpå en ihålig kub. Jag kände mig inte alls lika mal placé som jag hade föreställt mig i en situation som denna. Jag stormtrivdes bland alla genomtrevliga 50-talsinspirerade "S:t Knuts torgare". Efter ett ypperligt kebabköp för 25 riksdaler köpte jag en gammal "kan du vissla joanna-vattenkokare" och ett par piratbyxor som jag säkert aldrig kommer använda, men coola var dem. Ovanpå alla dessa upptäckter var jag på Cuba Café rakt över gatan från torget och försökte mig på salsa igårkväll. Calle fick ett ryck och åkte dit och jag var inte sen eftersom jag inte orkade dra mig ända bort till tunneln. Det kändes som att man var utomlands, 65-åriga tanter och 25-åriga latinos med uppknäppta skjortor svängde runt på dansgolvet som om de aldrig gjort något annat, dansvänligt klädda tjejer rörde sig smidigare än vaten och allt detta till ett liveband som såg ut att ha lika roligt som alla dansare. Jag stod mest vid sidan om och tappade hakan. Visst jag kan grundstegen men I need some coaching. Hade varit hysteriskt roligt om man hade klippt till med den klassiska "armveven" och "hoppa-upp-och-ner-dansen" som är oligatorisk på ställen där jag brukar infinna mig, don't deny it. Jag har bestämt mig för att gå dit ensam en vardag och charma någon dansant tjej och helt enkelt förklara att jag suger på salsa men skulle vilja att hon lär mig i utbyte mot, well.. lunch kanske.

Japp, jag har en egen lägenhet och jag stormtrivs. Och för en gångs skull har jag "99 problems but a bitch aint one" som Jay Z hade uttryckt sig.
Efter att ha jobbat 12 dagar i rad utan att vara ledig känns turkiet med papi pablo pretty on the spot. Vi har bestämt oss för att åka iväg och ingen av oss har varit i turkiet så vafan, vi har två kriterier, sol och kall öl.

Hoscakal! (Som man säger på turkiska.)