kan man inte alltid ha muntilga prov...

...då hade jag nog fått 100% på allt, jag är grym på att sätta ihop ord i hjärnan så att det låter som att jag vet precis vad jag talar om. Men nä, så enkelt är det inte, om 40 minuter ska jag ha prov på restriction enzymes och det är precis lika jäkligt som det låter, jisses.

Älskling, jag cruisade nätet och hittade en lösning, ska vi göra såhär i framttiden eller?

Jag kommer dela med mig...

Haha, jag sitter nu i min stol med tights, Y-front över och banditmålning i ansiktet, i sann Engelsk anda går man ut utklädd, jag tycker att det framhäver mina ögon helt enkelt ;)

Tjing !

Lykke

Idag har jag försovit mig, samt vaknat med en finne på halsen som gör ontså fort jag rör på huvudet, lite i klass med nackspärr. Man kan ju inte hjälpa att undra om man drömt något straffbart, men som vanligt minns jag inget så det blir svårt att be han där uppe om förlåtelse, men "sorry"!

Miljöfarligt nog vaknade jag med datorn på, det gör jag ALDRIG men återigen, var jag berusad på för mycket te igår kanske? Har jag dödat för många aliens på Halo? Äh, nu glömmer vi det. Men vad jag vill komma till är att Itunes var uppe, jag kände mig rebellisk och tryckte på shuffle-knappen, plötsligt hoppade Lykke Li ut ur högtalarna med sin jäsiga röst och sitt jazziga beat, med lite toast och kaffe var morgonen (en morgon för mig är runt 12-1 på eftermiddagen) fulländad och smilgroparna djupa precis som de ska vara och återigen så sveper "life is goood"-känslan över mig som en surfvåg.

Idag är en busy dag, om 50 minuter har jag Organic Chemistry med kanske världens mest monotona föreläsare, haha, jag kan inte riktigt hålla mig för skratt när jag tänker på honom. Efter 5 minuter av hans röst hör man bara "bla, bla och bla" samtidigt som han pekar med sin laserpekare på konstiga formler och tecken. Utöver detta så skelar han så man vet aldrig vem han tittar på, that could be quite deceiving, trust me. Lyckats jag glänsa på det kommande provet ska jag bli religiös på riktigt! Efter det har jag 3 "hemtentor", 3 lectures att "go over", lära med allt om restriction enzymes, samt fylla i USA-ansökan på internet (numera måste man fylla i en ansökan för att åka till USA, Ellen!). Och ikväll är det Carniage, vilket är en kväll då ALLA på hela universitetet går ut, japp, vi är 20.000 studenter, på olika barer och avlutar på samma klubb, ska bli intressant och med all säkerhet svettigt.

Pannkakorna häromdagen blev FAB! Här har vi en överlycklig Tom och samtidigt är Halo 3 representerat.

fettisdag bli pancake-day

Engelsmännen ska alltid härmas, bara för att vi har en fettisdag så ska de komma på någon equivalent och inga rediga semlor finns det här inte så det fick bli pancake-day. Mitt sinne är just nu exakt ett år tillbaka då jag och Melinda bakade de mest fantastiska semlorna i vår feta lägenhet i New York, vi avnjöt dem också på vår terass som blickade ut mot skylinen. Ikväll blir det lite annorlunda, men inga ledsna miner för det. Jag ska woopa ihop lite american pancakes för hela min flat för att göra det hela ännu mer internationellt.

FACT: SPRINGA ÄR NYTTIGT! Jag som varit en gymråtta den senaste tiden har glömt hur det är att springa utomhus och det är precis vad jag precis gjort, man känner sig nästan renad ändå in i själen. Dags att genast smutsa ner den igen med lite pancakes, sylt och grädde.

Som ni förstår så regnade det såklart och som de säger i alla filmer "the rain makes me feel alive" - smygbullshit skulle jag vilja kalla det.

Dags för veckens prognos, varsågoda!

Liverpool

Ni vet när man har sådär multum med skolarbete att göra, men inget av det är tvunget att vara inne förrän om ett bra tag. Det är då som det är svårast att get started. Så vad gjorde jag; Jo, jag gick igenon vad som skulle göras utan att egentligen göra något av det, drog med mig Tom och köpte öl och satte honom med en XBox-kontroll i handen och tvingade honom att spela Halo 3 (ja, Pablo) med mig. Han stretade inte emot så värst mycket, lite rivsår från förlorarsidan fick jag utstå kanske men inget mer. Procrastination, procrastination, det är ett ord i minus anda, men det är precis det jag behöver för att "action" ska bli det ultimata när det väl inträffar (vilket inte är så sällan som det låter). Och ACTION är ett ord som ännu mer speglar minus anda.

Som tidigare nämt var jag på intervju på Liverpool University of Medical Studies förra veckan, av en händelse var jag först ut, men I grabbed the bull by it's horns och kramade musten ur min entusiasm för en medicinutbildning. Efter ungefär en sekund i "förhörs"-rummet blev mitt ansikte en tomat, precis rätt timegap för att de skulle tro att jag faktiskt såg ut som en indian och inte döma mig för det. Trots detta så gick det super enligt mig. Efter den 20 minuter långa intervjun kom jag in i väntsalen överlycklig och kunde inte göra annat än helt fel; jag utövade "yes-posen" med spända armen och lyfta benet och allt, inför sisådär 15 vättskrämda elever som hade sitt livs intervju framför sig. Jag försökte sugarcoat mitt felsteg med att i princip hålla tal inför alla om hur snälla de stora farliga frågospottande medicinarna bakom det stora skrivbordet faktiskt var, med jämnt fördelade förstående leenden (btw tog det ungefär 5 minuter för mitt ansikte att återfå sin skinande vita brittiska färg igen).

Så ja, blir det något år i Liverpool innan jag ska bli bäst i klassen och få scholarship så jag kan fortsätta min utbildning på Columbia University i New York kanske? Bara Liverpools admissions styrelse vet. Liverpool verkar faktiskt inte helt fel, de blev ju trots allt Europas kulturhuvudstad 2008 och det har säkert mer än ett Primark (för er som inte vet så är Primark ett jättevaruhus där man köper kläder för under £5-sedeln, perfekt för studenter helt enkelt) och jag vet att de har minst två vintage-butiker med reko smak, det var även där Titanic hade sin slutdestination (vet inte riktigt hur jag ska tolka det (?).

Destinationen i mitt huvud just nu är USA och North Carolina som det var alldeles för längesedan jag besökte, som blir verklighet om mindre än 4 veckor.

Nu är det dags för min nattliga brottningsmatch mot min insomnia.
Adjö!

YES!MAN

Dags att säga JA till ALLT (hrmm, kanske får begränsa lite, eller?)
Jag är ju kanske inte den som är en NEJ-sägare men filmen YES!MAN med Jim Carry som jag fick höra att jag liknar när jag gick i åttan (glömmer aldrig den kommentaren) fick mig på rygg. Den börjar med en tragisk Jim som bara sitter och tittar på film hela tiden; detta slog mig som en ångvält då jag sett 5 filmer bara idag (aj). Jim blir uppmanad att säga JA till alla challenges han blir uppmanad att göra så challenges here I come.

För övrigt får jag nu återgå till min insomnia; Anna får mig att sova som en bebis med dreggel och allt, utan henne blir det ingen vidare sömn för mig.

Jaha...

Då har min älskade Anna lämnat mig för hemlandet Sverige än en gång men fy vad bra vi haft det, så klaga kan jag inte.
Efter vår 4-dagars njutning i smygvåriga London med mycket shopping, mys och fest åkte vi upp till mitt sanctuary Lancaster University för att.. fortsätta att njuta. En tripp till Liverpool för min medicin-intervju (som enligt mig var fyllt med intelligenta leenden som jag kallar det) hann vi också med trots vår nästintill kroniska baksmälla och trötthet efter vårt never ending flängande. Oavsett var vi än är så har vi det så retarderat bra tillsammans, tack vare det kan vi leva med att vara utan varandra i veckor i taget, jäs! Tack vare min kära vän AnnaMaria så hade vi tillgång till en fantastisk lägenhet i centrala London all by ourselves! Utöver att Anna var i London så var det kusinträff a lá Pettersson också, dock exklusive brossan Martin som nu har börjat BLOGGA (antar att det var därför han inte kunde komma, satt och komponerade ett inlägg ni vet). Så nu blir det bloggbattle. Jag uppmanar min vilande blogg; REST NO MORE!

Vi hann med hela två sjukt bra indie/rock konserter med proper moshpits and mental crowdsurfing. Jag kom hem med en betydligt tyngre resväska, vilket inte var helt oväntat men plånboken piper något om att han är tom och inte har något över till USA om 4 veckor, "TYST" säger jag och slänger ner honom i en låda.

Nu är det tillbaka till plugget som hänger över mig som en vinranka fyllt med böcker utan bilder(tråkigt), BLÄ! Trots att jag inte var ute och svirade igår unnar jag mig en sån där söndag som bara får unna sig om man kom hem runt 6-snåret dagen innan. Ni vet; vakna klockan 2, lämna sängen först klockan 5 bara för att sen sätta sig framför datorn och lyssna på musik tills man somnar om.

Later!

RECYCLING

Thanks to me så har (ska) vi börja recycla på riktigt! Jag och Tom tog och sorterade alla gamla kartonger, ölburkar och vinflaskor och efter 4 vändor till vår närmaste recycling station luktade vi som vi varit några vändor på krogen, men whatevs. På mitt kommando möblerade vi också om i köket för att det skulle vara mer lättillgängligt att faktiskt slänga sitt skräp på rätt ställe, kylskåpet kändes som rätta stället! Etiketter klistrades på och allt var klart för invigningen. JÄS!

The T-Mobile Dance

Tänk att bara slinka in på Liverpool Street Station för ens vardagliga commute och så händer detta, det hade helt klart gjort in dag iaf!

Så då var man en erövring och en rosa mobil rikare

Igår var en sådär härligt spontan kväll, efter ett lyckat exam så var jag ett frustrerat vrak eftersom jag ville fira, men kvällen såg ovanligt mörk ut. Efter ett grymt gympass samlades minamina tankar och jag samlade ihop mina grannar Ashley och Kimmyboy för ett par öl på tre olika barer på campus, tydligen var det något som hette "friday fury" och varenda bar hade fulla studenter långt över sin kapacitet, nice säger jag! Det tog inte lång tid innan målet för kvällen var satt; minus skulle på något sätt fixa gratis choklad (ingen match) och vi skulle ta oss upp på taket av vårt hus (en smula knepigare). Vi hörde ett rykte om att vårt grannhus hade haft takbesökare tidigare den dagen och det kliade i fingrarna. Vi knackade vänligt på hos asiaterna över vår lägenhet och frågade ifall vi fick krypa igenom deras taklucka, till vår förtvivlan kunde de inte ett ord engelska, inte svenska eller tyska heller för den delen, men när det där distinkta japanska leendet smög sig fram såg vi det som ett grönt ljus och vipps var vi uppe och vi var on top of the world (hrmm... ja, Lancaster... OK, inte ens det, Lancaster Uni, jaja, skitsamma, kul var det).
Anywho, för sisådär två veckor bestämde sig min mobil för att strejka, han gick i ide helt enkelt, vipps så var displayen i stil med myrornas krig. Utan ett farväl eller en förvarning var han borta, som tur är skickade frugan sin gamla serisrosa mobil på första bästa flygplan till Lancaster, tack baby!
Nästa helg är det Manchester och om två och en halv vecka drar jag till London, där Anna, Pablo, Mia, Ullis, Vicky m.fl. kommer att förgylla min 5 dagar långa semester. Can't WAIT!
Kvällen framför mig dansar mellan Genetics, Immunology samt Chemistry.

Tjing!

det där med pengar

1 timmes paus i mina långa lectures idag och då passade jag på att ge skolan lite pengar, hmm... Jag precis skickat iväg ett lass med 35.039 kronor till mitt universitet och kvar till mig är, nja, det vill jag inte ens gå in på. Skillnaden mellan känslan att jobba och tjäna sina egna pengar man kan göra precis vad tusan man vill med och att låna sisådär 150.000 kronor om året av staten är ganska markant. Tanken på att jag måste lämna tillbaka de där pluringarna sen får mig att rysa, men som tur är lever jag i nuet och inte i framtiden. I framtiden ska jag bli richie rich och jobba precis med det jag tycker är roligt, and that's a frue!

För fasen baby, kan du skynda dig hit, jag saknar dig så att jag spricker, vi ses i london om lite mer än 3 veckor!

Det där är min habibi det!

träningsnarkoman

I smyg har jag alltid velat kunna omnämna mig själv som en träningsnarkoman (fast på ett nyttigt och hälsosamt vis såklart). Jag vill vara den som ger sig upp i gryningen för att ta ett gympass eller en halvmil i parken innan plugget/jobbet börjar! Ljug inte, det vill du som läser detta också ;), I know you! Men eftersom att jag är näst intill död när jag nannar så tar det ett rysligt bra tag innan humöret, orken samt den extrema svullnaden i mitt face som inte direkt säger "top of the morning to you mate", ger med sig. Förresten är det bara mitt ansikte som svullnar upp av John Blunds intrång?
Men denna veckan ger jag mig själv a pat on the back and loads of creds, jag har nämligen gymmat 5 ggr och känslan är oslagbar samt min urge att fortsätta på detta spåret, beach 09, here I come! Vad tror ni? Kan jag bli en Brad Pitt i filmen Troy på 20 veckor? You might say no way, I say WAY! Pablo, ska du vara med och leka, tävla rent av? (Nu säger Pablo för sig själv "ah, jäkla mes, tro man vill se ut så minus") HAHA.

Anywho, idag har jag lyckats få ner tre stycken onlineprov a 100% each under bältet, nu är det bara att börja på min health guide samt en essay som ska vara klar nästa vecka, yummie!
Nu ska jag springa tillbaka till vårt Xbox och förgylla min kväll med GTA!

Tjing!

En inte allt för vanlig lördag på Lancaster University Campus! Efter en Xbox-kväll i white january's tecken igår som varade långt in på småtimmarna tack vare min envisa att vinna (jag förlorade ändå, bummer), vaknade jag runt 12-tiden i min lägenhet (som ni ser till höger).. Go figure, detta är inte heller så ovanligt, haha. Men det ovanliga med denna lördagen var att när jag drog undan gardinerna så strålade solen rakt i mina ögon och energinivån höjdes ungefär som när du plockar på dig extra liv i något tv-spel, exciting stuff I tell you! För er som lyckats undgå vetskapen om var jag befinner mig så är sanningen den att jag studerar i norra delen av självaste Drottningens land, här regnar det cirka 300 dagar om året. Be cool, min optimistiska och positiva sida krigar mot regndropparna och de är OUTNUMBERED!

Ok, tillbaka till denna lördagen, alltså dagen som är idag. Ovanpå att det är solsken så är jag nästan helt ensam på detta megauniversitet. Det här med att "åka hem på helgen" är något som är lite svårt (och sådär mysigt dyrt) för mig och denna helgen har alla tajmat och bestämt att åka samtidigt. Anywho, ni kanske undrar vad jag kan hitta på en dag som denna. Ni som studerar vet att det finns inget som heter "finns inget att göra" men om vi bortser från studier. Jo, då brukar jag ta med mig lite bröd, dra på mig mina Marstrand-stövlar och glida genom gyttjan ner till dammen och mata min anka Charlie och hans fru Agnes och deras vänner (ja, man blir lite psycho när man kommer från New York City till vildmarken). Jag misstänker att Charlie har problem med sin thyroid som förmodligen producerar för mycket växthormon eftersom han är nästan dubbelt så stor som sina kompisar (haha, det är sant). På bilden är Charlie med några av mina medhjälpare, här kan ni uppskatta hans storlek.
Något annat jag upptäckt på min promenad idag är inte bara att solen bara varar i ungefär 30 minuter åt gången utan också att mitt campus är ruskigt vackert. Till höger är Environmental studies huset och till vänster är vårt historiska health center som byggdes 1899 The Bailrigg House.
Lancaster University har lite över 20 000 studenter och expanderar varje år med nya flashiga byggnader och grenar ut med nya utbildningar och är faktiskt riktigt jäs om jag får säga det själv! Själv kommer jag ju bara finnas här detta året sen är det vidareutbildning någon annanstans. Heck, jag gillar ju att flytta runt så jag är helt och hållet in peace med tanken på att flytta igen och om cirka en månad ska jag nog veta var!
Nu har jag inhandlat choklad och hör liv och rörelse i lägenheten som jag ska involvera mig i so this is it for now!

To sum up, Lancaster isn't that bad after all!

Till Ålen

Även om det var Ellen själv, på HELT eget initiativ som knådade ihop föregående inlägg så ligger det ju lite sanning i det så låt gå, det får stå kvar i min blogghistorik.

/Ma mina

i love ma elle

hon är bäst!

Våga vara lördagsful

Man vaknar på lördagsmorgonen efter en hård natt, ser ut som om man gått en rond mot Mohammed Ali och luktar som om man jobbar på Absolut Vodkas destilleri, magen vänder sig och det enda man vill är att sätta sig i en soffa på ett soft fik med sina närmaste och snacka skit om gårdagen med en fet kaffe i handen. Men kan man få göra detta ifred?

Jag blir så trött på att se alla dressa sig som om Malmö stad vore en catwalk varje lördag. De vaknar på morgonen, alldeles för tidigt eftersom de gick hem tidigt dagen innan eftersom imorgon är det gå-i-stan-shoppa-posh-style. När klockan är tio är redan alla pretto folk ute ur sina hålor och får peeps som mig själv att må lite sämre än vad som kan skyllas på bakfyllan. Om de nu vill verka häftiga så tycker jag att det ska synas vad de gjorde igår, behåll knullrufset, byt kavajen mot en hood och var inte rädd för att flasha lyxmagen i skjortgliporna. Och till brudarna, jag vill se era trasiga strumpbyxor och er utsmetade mascara!

Min vädjan till folket är ganska simpel och lätt att fullfölja, be brave, be you!

dirty sweaty tired

Mr. inte-fest-lika-mycket-som-innan-du-åkte-till-usa var i farten igen, jisses! Denna helgen var som från en annan värld, jag förvandlades till eufori personifierad, och det är med skakande händer och träningsvärk efter för mycket hoppa-upp-och-ner-dans som jag skriver detta inlägg i min virtuella dagbok.

I fredags fick jag reda på att det FINNS människor som inte har facebook och genom att känna efter och ta mycket bilder på fenomenet så insåg jag att han faktiskt var verklig. Men aha-upplevelsen övergick snabbt i tårar då jag insåg att det inte går att tagga någon i fotoalbumet som inte har facebook. Hur ska då andra människor veta att han finns? Vilken status han har? Vilka kompisar han har eller "what he is doing right now"!

Facebook är en drog, så enkelt är det.

Jag har just kommit hem ifrån jobbet (yes, jag jobbar igen, på EH). Idag har jag jobbat i västra hamnen med jäkligt softa peeps, tack gode gud för det eftersom mitt huvud förmodligen hade gått upp 3 kilo över natten och mina ögon hade gått ner 3 centimeter. Igår kom nämligen Lisa Freccero hem från Italien och Calle hem från lumpen (för helgen då), en oslagbar combo d.v.s.

Igår träffade en long lost friend (han är så long lost att jag inte minns att vi varit vänner), Anton heter han och vi har lekt på trampbilar och ätit ägg och bacon varje fredag på solbackens dagis, tider det! Sofie, do you remember the slide?

Imorgon är det en ny vecka och nya tag skall tas. Boka in möte i sthlm med tjallamalla, välja min nya dator, skicka viktiga mail o.s.v. NICE!

Titta, hon kör!

Fenomenet till vänster.

Det är inte lätt alltid.

Calle "Ûruk Haï" Holmdahl

Long lost friend.

Once upon a time in Malmö...

Quick update: Jag vet att ni vet, men vill understryka ändå; Jag är tillbaka på Malmös gator och torg och försöker att inte jämföra med New Yorks gator och torg eftersom det går helt enkelt inte (go figure minus).

Så fort jag kom hem från NYC åkte jag upp till Sthlm för att hälsa på gamla vänner och besöka (utklädd till alladin såklart) min kusin Alexandras studentskiva där jag och min bror sjöng en trudelutt för en hop överförfriskade ungdomar (jag vet, jag är inte så vuxen själv). Det blev uppskattat och efter det fick jag en klubb-tour genom Sthlm av självaste Louise, never underestimate the power of Lollo!

När jag dagen efter kom tillbaka till Malmö kände jag mig som att jag sovit i en spritfabrik fast jag hade sovit i Soffans nya, fantastiska lägenhet i Vasastan. Nu styrde jag kosan mot de Brittiska öarna och Lancaster University tillsammans med Pappa. Mycket lutar åt att jag börjar läsa Pre-medical Studies där i oktober, jag ska bara bestämma mig för om jag vill bli läkare eller musikalartist, vad tycker ni?

Jag, Pablo och Pappa gjorde norra England och jag, Cecilia och Therese gjorde London, så enkelt var det. No holding back här inte.

Ok, när är vi i Malmö då? Jo, NU, precis NU!

Nu sitter jag vid matbordet på Polgatan 7d och skriver i min blogg som precis kommit ur idé för att möta solen, alla bikiniklädda kvinnovarelser, havet och framför allt, ER!

Vad gör jag nu då? Jo, jag har börjat jobba lite extra på Espresso House igen, jobbar hemma hos mormor som trädgårdsmästare och pysslar lite. Men detta är kanske 4 ggr i veckan. Resten av tiden kastar jag am. fotboll... med mig själv, try to imagine that! Men ibland, som ikväll har jag haft hjälp, bror min och Fredde har joinat mig och kvällen blev sportig och lång.

Så, tro inte att jag kommer sitta kvar här i Malmö och uggla. Projekten och framtiden bubblar inom mig och här kommer jag fortsätta att skildra min vardag och allt fett den för med sig, so sit tight!

martins second day and the first day of the last week

Jag, Martin, Aaron och Melinda sitter hemma hos oss och dricker vin och njuter av vardagen. Tack vare att brossan är här så har vi äntligen kunnat få ett foto på the three roomies all together, great.

Dagens anekdot: Jag och brossan sitter på metron och snackar skit om allt möjligt, allt UTOM svett. Strax efter stoppet vid fifth avenue kastar sig folk i olika riktningar för att undvika de oundvikliga lukten som spred sig som en löpeld genom tågvagnen. Det fanns ingen utväg, vi var trapped. Efter en sekunds eftertanke kommer alla på, exakt samtidigt att uteliggaren som hoppade på precis inte har duschat på 16 år och därmed luktar värre än Pumbas prutt, värre än västkusttång, ja den destinkta lukten av gammalt svett känner vi alla till men denna portion har ni aldrig känt, det kan jag lova. And you know what, be glad!

När vi kom fram till Grand Central kastade alla sig ur vagnen och chippade efter luft, även om det var stoppet de skulle av på eller ej. Och vårt samtalsämne blev ju naturligt svett, i ungefär en timme efter.

Vi hann med vintage shopping i Williamsburg och strosande i lower manhattan också.

Roof Top Bar NYC Fifth Avenue

Oj vad jag inte bloggar. Men jag vet varför och det är en relativt bra anledning enligt mig själv. Skulle jag sätta mig ner och blogga lika frekvent som jag gjort tidigare hade det mest varit klagomål, absolut inte på NYC utan på hur mycket jag inte vill hem (se föregående inlägg). Men nu vet ni det och det är established, let's forget about it. Sedan sist har mycket hänt, go figure.

För några dagar sedan klippte jag mig ännu en gång på Carsten på Union Square, när jag blir rik så ska jag aldrig behöva klippa mig någon annan stans. Jag har gjort en lista på saker jag helt enkelt MÅSTE göra innan jag åker hem som jag har missat och en av de sakerna var att besöka Williamsburg som ligger i norra Brooklyn. Williamsburg är väldigt artsy fartsy där frisyrerna är stora, kläderna färgglada, fiken många, rockmusiken hög och street art finns överallt. Ovanpå detta är det en gammal del av brooklyn, d.v.s. all gathusen är gamla och detaljrika. När jag vaknade på morgonen innan min Jesus Christ Superstar audition strålade solen och det var 20 grader ute, snabbt hoppade jag på metron och snart var jag i Williamsburg. Jag gick runt ett bra tag och övade på min låt, här finns ingen som bryr sig, alla sjunger/pratar med sig själva.

Förutom att snubbla över en photoshoot för FUSE magazine så hade jag ett mål, Beacon's closet, en guldgruva väl dold för turister. En gigantisk vintage affär, bara för mig och mitt ego, gött. För er som ska åka hit, detta stället är ett måste.

Ja, Brooklyn var inte som Manhattan, det var lugnt, inga skyskrapor, nästan som en oas bara ett metrostopp på andra sidan East River.

By the way, auditionen gick sjukt bra, för bra, om ni bryr er om att veta vad det betyder så kan ni kommentera and I will tel you!

Nu är brossan här och eftersom jag numera är på semester (inga jobb kvar) så semestrar vi tillsammans. Hans första dag gjorde vi i princip hela lower Manhattan, inte illa alls. Sedan avslutade vi med att möta upp hans kompis Josephine på en Roof Top Bar på fifth avenue, och det kan vara den coolaste bar jag någonsin varit på, vi satt utomhus med varsin öl i handen och blickade ut över empire state building, chrysler o.s.v.

PEACE

Empire State Building

Mina nya glasögon