Flygresan igår var den bekvämaste jag någonsin varit på, go Lufthansa! Jag sysselsatte mig med att läsa en halv bok på det första planet som gick mellan Köpenhamn och Frankfurt för att sedan fortsätta på nästa plan men icke, där avvek jag från planen! På planet mellan Frankfurt och New York hade alla varsin TV, med spel, 10 olika aktuella filmer, amerikansk TV med mera. Så här blev det inget omodernt läsande inte.
Nåja, väl framme ösregnade det men jag kunde inget annat än le när jag gick av planet och visste att jag var tillbaka i mitt älskade USA, jag gick bokstavligen och småflinade för mig själv, konstigt att de inte kastade ut mig direkt.
Nu var det dags för ”customs”, där de auktoritära männen frågar vad fan man ska göra i deras land (pretty much). De höjde ju ett och annat ögonbryn när de insåg att jag ska vara här i 3 månader ”utan att jobba”, antingen trodde de att jag hade skumt uppsåt eller att jag var miljonär, jag tror på det sistnämnda (anser mig mer vara en miljönär). Men den tanken tog jag död på så fort de frågade var jag jobbade med hemma i Sverige, ”Espresso House” var allt jag kunde klämma fram och dang, I could feel my heartbeat racing!
När jag stod i valet och kvalet om jag skulle ta taxi för 70 dollar eller ta buss för 12.50, fattade ja ett kvickt beslut….. vilket ledde till att jag stod i ösregn med två gigantiska väskor och en ryggsäck, jag lovar, jag var blöt ända in på skinnet när bussen kom. Var femtonde minut my ass! 37 MINUTER väntade jag, det hade min kära Hässleholms-Monica räknat ut. Hon var en störtskön dam på 70 år som skulle hälsa på hennes systerson. Hon hade en klocka som visade svensk tid på vänsterarmen och en klocka som visade NYC-tid på högerarmen, det var lika bra tyckte hon, haha! 45-minuters-bussresan var inte tråkig precis, Hässleholms-Monica berättade om hennes äventyr i Ryssland, Kina, Japan, Indien och såklart Tyringe. Vem vet, jag kanske stöter på henne och hennes klockor i Central Park någon dag.
Nu kommer the most bitter-sweet part of my story. Bussen släppte mig vid ”Port Authority” men eftersom det var hav på gatorna så kunde han inte släppa mig exakt rätt så han släppte mig ungefär 50 meter fel vilket var av stor betydelse för mig. Jag skulle träffa Melinda vid entrén på Port Authority (som jag för övrigt inte hade någon aning om vad det var). Där stod jag plaskvåt på den breda trottoaren med ett berg av sopor på, bakom mig hade jag en ”Adult Video”-store och framför mig hade jag The New York Times huvudredaktion, en gigantisk byggnad. I was all alone in the awesome city of New York!
Trots ösregnet hittade jag en och annan amerikan som kunde hjälpa mig så till slut hittade jag Melinda, när jag såg henne var det som att se Jesus, my saviour, jag hade inte orkat bära mina väskor en meter till nämligen.
Med buss åkte jag, Melinda, Vincent och deras kompis Helena hem till ”oss”, haha, (I like saying that) och de är störtsköna hela gänget! Väl framme var jag sjukligt nyfiken på lägenheten och jag blev inte besviken direkt, OMG! (I detta fallet får jag lov att säga ”OMG”). Jag går in i denna gigantiska 4-rummare med stort kök, med köksö och bar, sammanhängande matsal och vardagsrum, terrass ut mot Manhattans skyline, två walk-in –closets o.s.v.!
Har jag tur ibland eller VAD? Efter att vi hade ätit hemmalagade tacos och druckit två glas vin , kunde jag inte hålla mig vaken längre. Och i sann NYC-anda går jag och lägger mig till ljudet av sirener, couldn’t be better!
Nu är det tidig morgon och jag har precis sett solen gå upp bakom Empire State building, och alla andra buildings också för den delen. En bagel, en dusch och ett par solglasögon så är jag redo för min första dag i The Big Apple.
Nåja, väl framme ösregnade det men jag kunde inget annat än le när jag gick av planet och visste att jag var tillbaka i mitt älskade USA, jag gick bokstavligen och småflinade för mig själv, konstigt att de inte kastade ut mig direkt.
Nu var det dags för ”customs”, där de auktoritära männen frågar vad fan man ska göra i deras land (pretty much). De höjde ju ett och annat ögonbryn när de insåg att jag ska vara här i 3 månader ”utan att jobba”, antingen trodde de att jag hade skumt uppsåt eller att jag var miljonär, jag tror på det sistnämnda (anser mig mer vara en miljönär). Men den tanken tog jag död på så fort de frågade var jag jobbade med hemma i Sverige, ”Espresso House” var allt jag kunde klämma fram och dang, I could feel my heartbeat racing!
När jag stod i valet och kvalet om jag skulle ta taxi för 70 dollar eller ta buss för 12.50, fattade ja ett kvickt beslut….. vilket ledde till att jag stod i ösregn med två gigantiska väskor och en ryggsäck, jag lovar, jag var blöt ända in på skinnet när bussen kom. Var femtonde minut my ass! 37 MINUTER väntade jag, det hade min kära Hässleholms-Monica räknat ut. Hon var en störtskön dam på 70 år som skulle hälsa på hennes systerson. Hon hade en klocka som visade svensk tid på vänsterarmen och en klocka som visade NYC-tid på högerarmen, det var lika bra tyckte hon, haha! 45-minuters-bussresan var inte tråkig precis, Hässleholms-Monica berättade om hennes äventyr i Ryssland, Kina, Japan, Indien och såklart Tyringe. Vem vet, jag kanske stöter på henne och hennes klockor i Central Park någon dag.
Nu kommer the most bitter-sweet part of my story. Bussen släppte mig vid ”Port Authority” men eftersom det var hav på gatorna så kunde han inte släppa mig exakt rätt så han släppte mig ungefär 50 meter fel vilket var av stor betydelse för mig. Jag skulle träffa Melinda vid entrén på Port Authority (som jag för övrigt inte hade någon aning om vad det var). Där stod jag plaskvåt på den breda trottoaren med ett berg av sopor på, bakom mig hade jag en ”Adult Video”-store och framför mig hade jag The New York Times huvudredaktion, en gigantisk byggnad. I was all alone in the awesome city of New York!
Trots ösregnet hittade jag en och annan amerikan som kunde hjälpa mig så till slut hittade jag Melinda, när jag såg henne var det som att se Jesus, my saviour, jag hade inte orkat bära mina väskor en meter till nämligen.
Med buss åkte jag, Melinda, Vincent och deras kompis Helena hem till ”oss”, haha, (I like saying that) och de är störtsköna hela gänget! Väl framme var jag sjukligt nyfiken på lägenheten och jag blev inte besviken direkt, OMG! (I detta fallet får jag lov att säga ”OMG”). Jag går in i denna gigantiska 4-rummare med stort kök, med köksö och bar, sammanhängande matsal och vardagsrum, terrass ut mot Manhattans skyline, två walk-in –closets o.s.v.!
Har jag tur ibland eller VAD? Efter att vi hade ätit hemmalagade tacos och druckit två glas vin , kunde jag inte hålla mig vaken längre. Och i sann NYC-anda går jag och lägger mig till ljudet av sirener, couldn’t be better!
Nu är det tidig morgon och jag har precis sett solen gå upp bakom Empire State building, och alla andra buildings också för den delen. En bagel, en dusch och ett par solglasögon så är jag redo för min första dag i The Big Apple.
2 comments:
Ma Mina! Men OK! Skrev en jättelång kommentar sedan försvann skiten!!! Försöker igen. Den där Monica låter verkligen som en festlig typ ("ok" på det uttrycket), henne vill jag träffa! Fick du hennes nr?;) Jag skrattade lite inom mig när jag tänkte mig dig plaskblöt med två megaväskor. Visst känner man sig som en luffare i en blöt fjällis? mohaha. Fortsätt skriv för det är jättekul att läsa och du är så duktig på att skriva mini! Hälsa the big apple från mig nu va;) Ses snart my friend! Puss, Ma ELLE
As! All I've got to say!=P
Post a Comment