Amerikanska Samoa

Jag besöker Amerikanska Samoa varje dag, lyx? Vad vet jag, jag hinner aldrig uppleva det. Varje gång min inte så trogna buss 158 åker ner i Lincoln Tunnel får jag ett sms från 3 som välkommnar mig till Amerikanska Samoa. Visst, vi åker ju ner i en tunnel vilket är under ytan vilket i sin tur är "närmare" andra sidan jorden där Amerikanska Samoa ligger. Men att signalen är så känslig är ju nästan absurdt.

Well, well... Igår sa jag farväl till Sean än en gång men jag tvivlar inte på att vi ses snart igen. Han ska nämligen öppna ett "Chick-fil-a" i Malmö tillsammans med mig, sprudlande idé!

Jag fick tillbaka provsvaren från sjuhkhuset och de bevisade bara det läkarna redan sagt, att det var ett virus och att jag bara måste vänta ut det. Jag mår bättre varje dag och jag har redan satt igång med nödvändiga saker som dans och sång. Igår sjöng jag i ensemle vilket var en change från privatlektionerna med Ms. T, riktigt kul faktiskt. Ensemblesång är ett HELT annat kapitel i röstens tjocka bok nämligen. Idag är det Theatre Dance som gäller och sen är min kväll oplanerad (!).

Saker och ting börjar bli vardag här, don't get me wrong, fantastisk vardag :) Jag har lärt mig så löjligt mycket saker om musik och dans och hela musikalbranschen bara på dessa 5 veckor jag varit här. Jag känner mig som en bok med blanka sidor som varje dag fylls på av lärdomar. Det jag inte visste (hade tänkt på) och det som kanske är lite svårt för utomstående att förstå är den stenhårda konkurrensen. De jag dansar med och de jag sjunger med, dessa människor har gjort detta sedan de kunde gå och prata. Men konkurrensen skrämmer mig inte utan den taggar mig till att lära mig att bli lika duktig och jag tror inte att det finns något annat sätt att bli bäst än att vara omringad av just "perfection". Och bäst, det SKA jag bli! Samtidigt som konkurrensen är hård har jag turen att nästan alltid bli uppmuntrad till att göra bättre än att bli nedtryckt, det har altid varit så. Skulle någon försöka trycka ner mig så väljer jag att lägga på ett jätteleende istället för att bli kaxig, det funkar alltid! Det är så jag skapar vänner och inte fiender.

Ännu en sak med New York City som gör att hjänan slår några exta kullerbyttor innanför kraniet är alla möjligheter. Här kan man göra allt, precis allt du någonsin kunde tänka dig att arbeta med eller leva som. Jag och alla andra öppensinnade människor som glädjs åt mycket och kan därför tänka sig massa olika karrärer och banor i livet får lite lätt hjärnskakning av alla möjligheter och svårigheten att koncentrera sig på sin sak är aldrig långt borta. Men samtidigt kan det vara lättare att ge sitt allt på en sak eftersom man vet ett något annat kan knacka på dörren redan nästa dag.

Staden är som en myrstack, ständigt i rörelse och det är denna puls jag känner mig hemma i. Jag har lärt mig att se förbi all rörelse och se vad som verkligen händer i bakgrunden och jag är "hooked". Alla som känner mig vet att jag vill vara bäst på allt och att jag lätt blir irriterad om saker inte går "my way", men mycket av det har släppt sen jag kom hit. Det känns som att varje "way" blir "my way" om jag bara tar emot den nya utmaningen med en high five (och såklart det där jätteleendet, och kanske en wink with my right eye).

Nu har jag bråtttom men jag bara had to put it out there.

Peace