Tuesday, March 11, 2008

jag lever

Haha, jag tycker att det är så härligt att state the obvious för oavsett så är det ett otroligt uppfyllande, mysigt och glädjande statement.
Men nu har jag ju upplevt the American Healthcare "first hand" också, då ligger det lite mer tyngd och mening i framställningen "jag lever". För att sätta er in i mina senaste 24 timmar rullar jag tillbaka bandet några varv.

Igår mådde jag bättre, nästan bra, och jag var överladdad för att åka in och möta grabbarna grus. Eftersom jag var i ett komplett tillstånd av eufori åkte jag in så fort tuppen gal och satte mig i De Witt Reading room på New York Public Library och läste i min bok, om jag inte har nämt det innan känns det som att sitta på en tron i en slottssal. Magnifikt!

Den alltid lika oplanerade men fantastiska Sean som alltid tycks vara i ett annat solsystem ringde och sa att de var på en Sushirestaurang på upper west side, en halv stad bort d.v.s. "Great, go figure" var min tanke men jag kunde inte annat än skratta och bestämde en mötesplats kvickt. Otroligt nog hann de dit före mig. Jag har inte träffat Sean på ett år och Justin och Heath har jag inte träffat på mer än två år, det var minst sagt en laddad upplevelse. Jisses, de är så inbitet amerikanska, iallafall till stilen, haha! Där kom jag i min stora stickade kofta, långa trenchen, min nya haircut, mina wayfares och en fet läderbag över axeln (freakin' european). Sean har fått hår ner till axlarna och Justin har fortfarande ring i örat och röda emo-highlights. Trots vår totala stilclash, varje gång jag träffar Sean känns det som vi aldrig varit ifrån varandra, vi börjar goofa direkt; we make fun of each other, in a mutually fun way, it's a love/hate thing! Dagen spenderas som japanska turister efter nykomlingarnas hårda demand.

Ni vet hur jag har påpekat den utspridda schizofrenin i denna stad förut? En timme in på vår vandring, utan uppmaning från mig, läggar Justin korten på bordet och undrar om detta är en "New York-thing", jag hittade inget annat svar än ett rakt "JA". Skämten blomstrade ju självklart vidare ur denna observation. Vi fantiserade om ett schizofreni-society mitt på manhattan, deras feta fester annonserar för 300 pers men är egentligen bara 14 pers bjudna (get it?). Hur en schizoman går in på en resturang och säger "a party of 4, please", det går bara on and on... Lika tråkiga men ack så mungipsryckande!

Självklart tog jag grabbarna till Joe's för kaffe och middag blev det i Little Italy. Heath är Seans kusin och bor ensam i en loftvåning på upper east side, hans uttalande när vi fick vår första nota för kvällen löd; "I don't want to be obnoxious but I'm a corporate lawyer and I make good money, let me pay" satte honom i sitsen att bjuda hela kvällen och vi fick under no circumstances betala för något. Han som håller i spakarna mellan min högra och vänstra hjärnhalva gjorde the happy dance vilket gav mig en mysig liten huvudvärk, men det var det värt.



Efter restaurangen bar det av till BÚN Bar och efter det till the notorious Bar 89, en av New Yorks hetaste, mest spaceade, omskrivna, hej-vi-sätter-inte-priser-på-drinkmenyn Bar, DET var kul, I'm not gonna lie. På detta stället träffade jag en 35årig svensk kvinna som tydligen höll på med musikalteater i Sverige, nummer och email noterades från båda parter och jag antar att det är en bra kontakt att ha. Efter en precis lagom mängd öl och raggande på asiater (it was all Justin, I swear) var det dags att åka hem. Min sista buss hade gått för länge sedan (notera, det var söndagkväll) så efter lite filmande på metron och några koppar te crashade jag med resten hos Heath. Nu började min kropp att skrika.

Världen är uppbyggd av motparter, plus/minus, elektron/proton, dag/natt, kyla/hetta o.s.v. Även jag är uppbyggd på detta sätt och det gjorde min kropp solklart för mig igår natt.
Efter att ha sovit en timme vaknar jag av att svetten rinner, febern gör mig dåsig, hostan skälver min kropp, huvudet slutar inte sprängas och halsen känns som någon vänt den ut och in och sedan sandpapprat för att sedan hälla salt i de öppna såren. (Sorry om det var brutalt men det var en god beskrivning på min distinkta smärta). Jag ringer mor och far och vi bestämmer att det är sjukhusdags som gäller morgonen efter. Efter den tidiga lunchen med gänget så tar jag taxi till Mount Sinai Hospital lång norrut på Madison Av. 7 timmar tog det allt som allt, 3 sjuksköterskor var nere i min hals samtidigt och ljud som "aoch", "aaah", "isch" och "oh my" utbyttes helt utan min inblanding. Slutsatsen var att jag har en massiv infektion i halsen. 3 odlingar samt tusen blodprov gjordes (sen när ser jag ut som en nåldocka). Med frasen "It's a virus, no can do" fick jag lämna sjukhuset med lite medicin under armen och ett telefonnummer som jag ska ringa imorgon för att få testresultaten. Kalaset gick på nästan $500 men som tur är, är jag trygg hos trygghansa.

Jag köpte en halv liter Ben&Jerry's, ditchade grabbarna för ikväll, satte på Cable Guy och njöt. Jag mår redan bättre. Enligt doktorn får jag både dansa och sjunga så jag ser det on the bright side, mañana, mañana baby!

Trots allt detta sitter euforin som sprider sig snabbare än murgröna genom min kropp i. Jag är i New York City, jag får dansa, sjunga och spela apa på broadway varje dag, jag har två nya jobbintervjuer denna veckan, Seaney är här, Pablo och Ålen kommer snart. Jag ska på symfoni och musikal i helgen, nästa helg ska vi ha påskfest här i lägenheten. Verdict; jag raggar stenhårt på den där new york city.

4 comments:

Mårthen said...

Du kan inte nämna att du åt B&J:s, utan att tala om vilken smak. Det påverkar ju hela storyn. Var det Phish Food har du ju haft en underbar kväll, medan den där bananvarianten kunde ha förstört hela upplevelsen av filmen. Ju.

Minus said...

Det är sant.smaken var "Half baked" det är cookie dough och brownies!

Anonymous said...

är Bar 89 den på Mercier Street (dörrarna på toaletterna frostar igen när man låser)? carrisbarris

Anonymous said...

Haha jag skrattar fortfarande åt att (b.la) du kallar mig för "ålen" på seriöst allvar... HAHA. Tänk så kul egentligen, Å-L-E-N. ("OK", har jobbat 10 h, är trött...). Men ditt mail var bra, jag har nog inga frågor! (de lär komma upp tusen under veckan....). EN VECKA KVAR1!!! Bäst för dig att du blir frisk:) hiih. PUSSSS, ÅLEEEEEEEN! (HAHAHA, OKEEEEEEEEJ ska sova nu).