Jag måste helt enkelt inleda med att uttrycka min yttersta irritation över min bussresa in till den stora staden igår. Trippen som vanligtvis tar runt 15 minuter tog 1 timme och 15 minuter, you know why? RUSH HOUR, såklart. Att jag aldrig lär mig. Jag bad busschuffören att släppa mig mitt i gatan eftersom jag hade ungefär lika bråttom som en kissnödig racehorse. Men icke, det är olagligt och jag var helt enkelt tvungen att sitta på min rare end tills vi var framme (även fast vi bara cirkulerade vårt mål, jösses).
Anywho, igår kväll såg jag The New York Philharmonic Orchestra på Avery Fisher Hall at Lincoln Center (a mouthful, I know). Detta är en ståtlig mix av världens främsta musiker och jag lyckades få två platser på tredje raden för $12 each (don't know why). Jag tog med mig min vocal coach Ms. T (såklart) för en bit mat och sen detta, hon var minst sagt thrilled! Hon hade aldrig suttit så nära förut och berättade att de platserna vanligtvis kostar långt över $100. Tji fick dem bratsen!
Och hold my horses, fy tusan vad pampigt det var. Stycket de spelade och gjorde lite av en musikalisk teater av i första acten var Ein Heldenleben av Richard Strauss. I have to admit, kändes smått lyxigt att gå på en av världens bästa symfoniorkestrar mitt i New York med de åtråvärda platserna.
När det var över var jag halvt sussandes och rörde mig i takt med en zombie, ovanpå detta regnade det, men jag brydde mig inte, jag var i New York. Jag hoppade ner till metron och när jag väl var framme på busstationen upptäckte jag till my big dismay, I had no bloody keys! F THAT! Att vandra runt på Port Authority mållös är faktiskt inte så hemtrevligt. Denna gigantska station är ett "passing thru" ställe, ingen normal människa hänger här och jag hade NO intentions att göra det heller. Jag ringde Melinda, men inget svar. Jag ringde Vincent och han var tydligen på en bar nere i Soho och sa att jag kunde komma dit och låna hans nycklar. Jag hade absout ingen ork att hoppa på metron och sen gå i regnet så jag var ett steg in i taxin när Melinda skickade ett sms och skrev "vi tar bussen nu, var är du?". Jag torkade svetten i pannan och kutade upp till gate 301, där vår buss departs. Där stod Melinda och Aaron och kändes ungefär som mor och far och frågade om jag ville ha pizza. Thanks but no thanks. On that note we left the building and had a joyus ride home!
Idag ska jag sjunga all day och ikväll ska jag nog ut och svinga bägaren.
Hail to thee from the Garden State
Lagom trötta?
3 comments:
Det låter helt fantastiskt häftigt, och ett bra sätt att tacka Ms. T också!=)En sak klurar jag dock på... Var är Målgan i allt detta? Han borde ju kunna hålla dig sällskap när nycklarna är borta och så. Eller han gör stan utan dig kanske?
Målgan är en jäkla svikare, så fort vi kom hit så bestämde han sig för att joina church of scientologist och sen dess har jag inte sett honom. Han har säkert etsat sig fast vid Tom Cruise om jag känner honom rätt, han är ganska kändiskåt!
Blir inte alls nervös för resan när du beskriver bussterminalen...:) haha. Mailar dig ikväll med info och några frågor! puss, ålen
Post a Comment