tvärtomkväll

Varför ska det bli som man tänkt sig? Det blir nästan aldrig som man tänkt sig här i livet så varför inte bara "go with the flow"? Thats what I did yesterday anyways. (Det känns som att "go with the flow" temat genomsyrar varenda mening skriven i denna virtuella dagbok, har jag lokaliserat mitt livstema kanske?)
Denna helgen har vi haft FF, Fransk Fritt, Vincent sover hos någon i stan och det slutar alltid i the happy dance och fett hög musik.

Igår var målet att vi skulle ha en riktigt hälsosam och calming for our senses-dag utan att spendera onödiga pengar. We'll see about that. Jag började dagen med att vakna runt noon och gled långsamt och graciöst ur sängen (mitt ben hade somnat så jag föll ihop som en säck potatis det första jag gjorde, jag kallar det wake up call). Melinda var i städ-mood och jag var inte sen att hoppa på det tåget eftersom jag ska ha inneboende i mer än två veckor om bara några dagar och mitt rum kvalificeras till soptipp. Mitt rum och badrum är nu spick 'n' span och redo för långväga gäster. Nu var det dags att gå och handla. Det var varmt, inte ett moln på himlen och jag och Melinda går längs Hudson River och tittar ut över New York Citys skyline som om det är allas vardag. Det är svårt att uppskatta hur jävla (ursäkta min franska) bra vi har det, och vilken sjuk vardag vi lever i.

Eftersom jag vägrar att bli sjuk igen så hade jag på mig tjocka strumpor, stickad tröja plus min fjällis uppknäppt till hakan. Jag tog nog i lite mycket eftersom när vi kom fram svettades jag så mycket att det kändes som att Nilen rann längs ryggen på mig, riktigt mysigt. Vi skulle bara ha lite småsaker men eftersom det var tvärtomdag (dagen var inte korad tvärtomdag än) så storhandlade vi utan dess like. Bästa studentfyndet vi gjorde var 36 paket kycklingnudlar för $4.50 (vilket är 75 svenska öre paketet, är vi i Thailand eller i New York?). Vi hade 8 säckar mat och bad att få det delivered to our door, GOD BLESS AMERICA (vadå? Det står så på dollarsedeln). Vi skrattade lite åt tanken att vi skulle bära maten den 45 minuter långa promenaden hem (ja, vi har varit så dumma en gång, det är inte lätt när man tror att man är superman).

Vi bestämde oss för att åka in till stan och träffa en vän in need of support men dealen var att åka hem tidigt, bara dricka te, absolut ingen alkohol och definitivt ingen mat eller något som kostar något över huvud taget. När vi kommer in till stan börjar vi byta mot reglerna direkt och innan vi hinner säga "studentfattigdom" väntar vi på att få bord på il Buco på Bond Street, restaurangen som Aaron är kock på. Restaurangen är proppfylld med fräcka människor från alla hörn av stilspektrat, personalen är trevlig, inredning sjunger "fyfan vad god mat vi har" och snart sitter vi vid baren med varsitt glas rött i handen, vinet var super och snart låg menyn på bordet. Vi beställde tre olika appetizers att dela på men det var inte allt, när vi ätit upp vår mat kom en tallrik till, bartendern sa "compliments from the chef", strax kom en tallrik till och bartendern sa "compliments from the chef". Som om detta inte var nog åt vi panacotta med en stänk av 10 år gammal balsamvinäger på, denna dish är kvalificerad för kampen om bästa efterätt någonsin förtärd av minus. Nu började jag svettas, varför? Det var dags för notan, den där skrämmande lilla pappersbiten som alltid ska förtöra ens kväll med att kräva pengar, thats just rude! Tack vare Aaron fick vi sjuk rabatt vilket stabbed me like a sword of relief. The explanation on the check was "Aarons wife", cheers Melinda!

Anywho, en snabb summering av vad som kom härnäst är; vi missade bussen på grund av flum i väntan på metron. Det finns inga lediga taxibilar en lördagkväll på Manhattan. Åk aldrig svarttaxi för $60 om det inte är kris och klockan börjar närma sig morgon. Amen, brother!

Ikväll/inatt kommer Pabi Chulo, den gamla räven. Ingen går säker i denna staden med J.D. and Turk, eller jag menar Minus och Papi roaming the streets.

Peace suckers (I mean that in a oh-so-cool way)!

Vi var helt säkra på att någon bodde i denna kartongen och att han/hon/den/det skulle hoppa upp som gubben i lådan när vi minst anade det, vi väntade och väntade men inget hände. Han/hon/Den/det i lådan kanske tyckte vi var okvalificerade, vad vet jag?