familj här, familj där

"The Henderson's" som de kallas, min oh-so amerikanska familj som jag bodde hos i ett år i North Carolina är in the city och hälsar på sin svenska son, ME. Nu har jag jobbat i 3 dagar i rad (rekord). Första dagen jobbade jag som bartender tillsammans med tre andra grabbar på en privatfest för diverse konstnärer i en takvåning nere i Soho, alla var britter och jag har aldrig känt mig mer utom-europeisk. Det var glassigt som tusan och lönen var bra. Trots nivån var det mer näsor i glasen än i luften. Jag var lite nervös eftersom jag har noll erfarenhet av bartending och det hade jag "glömt" att säga till om (jag har svårt att hålla mig till sanningen när mina pupiller förvandlas till dollartecken) och tog lite många glas skumpa under bordet men inga glas krossades och med mjuka knän gick den sociala biten som på en räkmacka, förhoppningsvis så får jag jobba någon gång till innan jag åker him. De andra dagarna var det fiket som gällde och det är alltid lika kul att vara tillbaka bakom espressomaskinen, faktiskt.
Vi har turistat de senaste dagarna också, fövillat oss i Brooklyn, bestigit Brooklyn Bridge och åkt häst och vagn i Central Park. Även om jag börjar känna mig som en New York-are så kommer jag aldrig sluta turista, attraktionerna tar nämligen aldrig slut.
Jag och Pablo åker in till stan tillsammans på morgonen och åker tillbaka tillsammans på kvällen, ungefär som ett par på ålderdomshem som har olika dagsaktiviteter men blir hämtade av samma senilbuss innan solen går ner. That's just how we roll.
Imorgon är det dance och på tisdag är det audition och jag kan inte annat än vara laddad till tusen eftersom rösten är på topp.

Hyran ska betalas, det finns inget värre. Det är en fet klump i magen OCH det är ungefär alla pengar jag har TROTS mina välbetalda jobb, inser mina kära läsare då hur omänskligt dyrt det är att bo i New York? Men det kusliga är att det är värt varenda ruttet öre.

Nu sitter jag och Pablo och laddar inför en film och jag planerar min resa till England för att kolla upp de två universiteten jag kommit in på, which one should I choose?
Ska jag bli den sjungande kirurgen? Ska jag ha en private practise i form av en musical och inte tvärtom (I'll make both)? Då ska jag lätt ta betalt för både the medical care OCH för en Broadway Musical, man ska ju sjunga för växter, kanske organen mår bra av lite skönsång?

Dags att ännu en gång krypa ner och sova till ljudet av sirener utanför fönstret med vetskapen av att jag kommer vakna upp i THE city.

att låtsas vara amerikan

Om jag köper mer Yankee's prylar, slopar mina glasögon och skaffar linser, bär baggy jeans och rufsar till mitt hår. Om jag rent av skulle börja bära fula gympaskor och ha kepsen bak-och-fram. Kanske om jag döper om mig och skaffar mig en ordentlig ölmage, säger "dude" oftare och börjar handla på American Eagle och Starbuck's , får jag ett green card i brevlådan rent automatiskt då? Eller det kanske t.o.m. ploppar ner i toasitsen när jag går på toa?

Ja, spekulera kan man i alla fall göra men om det är värt att prova känns lite svårt att avgöra, jag är extremt rådvill.

Nu har jag ett jobb, kanske rent av två. Jag har en vocal coach och en agent på broadway, jag går på schemalagda auditions, jag dansar på New York's bästa dansskola för Theatre Dance. Jag bor i en fantastisk lägenhet, jag har mina stamställen och mina dagliga rutiner och sist men inte minst bedriver jag allt detta i the Big Apple. Men NÄ, detta måste jag så småningom lämna för att åka hem, resa tillbaka i tiden och flytta in i mitt pojkrum igen. AJ, jag säger bara AJ!

Men on the bright side, nu vet jag i alla fall att jag kommer tillbaka och jag är självsäker i att jag kan min grej, I know this.

Just nu sitter jag och Pablo i varsitt rum i min lägenhet och töntar oss på varsin dator, men det är coolt. Imorgon jobbar jag hela dagen och på kvällen ska jag äta middag med min familj från North Carolina som är på besök så Pablo får klara sig helt själv. Men med musik i öronen och Central Park under fötterna klarar han det.

Jag vet att det varit ett hett ämne länge men jag kan inte sluta känna att nackhåret reser sig, att huggtänderna börjar växa och att blodsmaken i munnen intensifieras när jag ser folk som går runt med handsfree i örat OCH mobilen i handen samt armen i 90 graders vinkel vilket tar ungefär lika mycket på krafterna som att hålla luren vid örat. Gruff.

festliga sidospår

Sedan jag har fått besök här i the big apple har jag glidit in på ett sidospår, inget dåligt med det alls, bara ett sidospår. I tisdags var vi på Buddha Bar och gled runt på varsin räkmacka. Buddha Bar är en av Meatpacking Districts kändaste klubb och ett event som heter "French Tuesdays" hade sitt 5th year anniversary där, självklart var det endast gästlista men Pablo's coola mammas coola väninna skrev upp oss och vi sänkte medelåldern med kanske 20 år, but I didn't mind at all! Moët sponsrade festen, det var livemusik blandat med DJ, DJ'n var grym, damerna var heta och champagnene smakde gott. Jag kan fortsätta men det komme bara låta ännu mer skrytigt än vad det redan gör men heck, inte vet jag när jag får vara på kändisfest igen.

Dagen iag har varit ludn och sansad och iomed detta hade vi tid att uppfylla Ålen's biggest wish, vi såg en inspelning av Gossip Girl. Så fort Serena såg mig, svängde hon med hennes långa blonda hår, lo med hennes sota röda läppar och kisade med hennes mandelformade ögon och frågade; Hey handsome, do you wanna fullfill all my wildest dreams? Visst sa jag med spaghettikänsla i benen och daten var bokad. (I WISH)

Dagen avslutads med att se Juno - en broadwaymusikal som inte har spelats sen 1959. Den var totalt skruvad vilket var precis i min smak. Rösterna och danserna var fantastiska och än en gång tackar jag Ms. T för hennes generositet med gratisbiljeterna hon får. YUM!

Dags att sova nu - for real.

första bilden, sen går det bara utför

mitt nya ringa-mitt-natten-ragg

on the set

trummis som spelar till musiken

min stad - mitt liv

Så jag har bestämt mig nu, jag vill inte åka härifrån. Men det lustiga i detta är att det handlar inte över huvud taget om vad jag vill eller känner för, heck no! The US Government owns my soul while I'm within the vast borders of the United States of America. And I must obey the laws of this mighty country that I admire in gargantuan proportions. Landet spottar tillbaka mig till Sverige den 20 april men jag lovar jag kommer spotta tillbaka. IN YOUR FACE - säger jag.

Anywho, det känns som att han där uppe råkat komma åt Fast Forward knappen på kontrollpanelen med klisterlappen "MINUS" på. Jag försöker att hålla min act together för att inte snubbla i någon fallgrop. Jag ber om ursäkt för att jag inte kunnat uppdatera på samma frekvens som innan, det tär på mig eftersom det finns inget roligare än att knåda ihop en text på handikappad svengelska på slutet av dagen, you should try it.

Igår hade vi vår välplanerade påskfest här i vår lägenhet. Jag, Melinda och Aaron var värdar och med viss utomstående hjälp fick vi ihop ett hejdundrandes party. Vi blev 18 pers, vi hade äggmålning (jag vann inte, fan), god mat, god öl (alla utom en sort, det tog Pablo över 1 timme att få ner den, men artig som han är skulle den ner), kycklingar (både döda och levande, de levande var galnast på festen), till och med Zeus var med oss och gav oss strålande sol och puttrande värme.

Mamma Melinda bakade brödet och Pappa Aaron lagade maten, vad gjorde jag då? Jo, jag bar öl, städade badrummet som var FLTHY och sopade samt möblerade om terassen. Jag gjorde som min kära mor alltid gör, när klockan slog 3 och gästerna knackade på dörren stod jag fortfarande i duschen, det ligger tydligen i släkten det där med framförhållning.

Oavsett så blev festen över förväntan, till och med vår kära eremitkräfta Vincent minglade. Jag tror det var för att vi var utomhus i t-shirt och minglade framför utsiken av New York City i strålande solsken, vem skulle inte ha ett leende från öra till öra då, huh?

När solen gick ner flyttade vi in och åt hembakade semlor framför brasan. Gamla band stärktes och nya band knöts samman och dagen var komplett! Nä, vänta lite nu. Jag, Pablo och Sofia gick på sen bio för att runda upp kvällen med lite kultur och "The Other Boleyn Girl". Inte särskilt upplyftande för sinnet kanske men Nathalie Portman och Scarlett Johanssen i åtsittande korsetter skruvade i alla fall upp hettan några grader.

Idag har jag och Pablo haft quality time vilket betyder total nördighet (the good kind). Vi gick till the US Post Office, Grand Central, träffade Joanne och slutade med att låta ålen bjuda oss på cupcakes, which was AWESOME. Jag träffade Ms. T på New Dance Group på 38th street där hon hade hyrt ett Vocal Room, jag hade inte sjungit på 5 dagar och jag var så laddad att jag till och med rapade noter. Betyget för sessionen var att det var det bästa hon någonsin hört mig sjunga, och jag höll med! Jag nådde 4 tagenter på pianot högre än vad jag någonsin nått förut och rösten var så stark att både mina och Ms. T´s trumhinnor skakade ur balans. Jag var kort sagt in a euforian state of mind. Bocelli, släng dig i väggen, eller? Kanske inte! Imorgon har jag en audition för en Off Broadway Musical klockan 9 så det är uppstigning klockan 7. Just nu svajar Pablo och Ellen uppe i Empire State Building, moget att göra saker jag inte ens har råd att göra, ska vi slåss?

Imorgonkväll ska vi på ett jubileum på fäncy fäncy Buddha Bar och på torsdag efter mitt jobb-gig på konstfesten ska vi på Acne's invigningsfest för deras nya butik i Soho/kollektion. Veckan är fullmatad med auditions, dans, sång och fest.

Bob Dylan/Aaron

Jag, en kvinna, vin, en öl och en kvinna och lite NewYork i bakgrunden

Josh fixar elden

Mingel på terassen

Pablo, Ålen och Pablos svårsvalda öl

Jag och Melinda måste få lov att vara goofy

Mr. Gilliam och hans kör

Jag och min date Joanne och två glas rött, hett

Hela högen på Hell's Kitchen

Lite New York

SO LONG

det snurrar

Många nya, färska och goda nyheter att dela med mig till resten av cyberträsket har jag samlat på mig de senaste timmarna. Igår hade jag en långdag med Jasmin, Pablo och Ellen. Och ni vet redan att jag tänker skriva att jag tog dem till West Village... I did! Dessutom köpte jag och Jasmin varsin cupcake från Magnola Bakery vilket är New Yorks bäst kända bageri med sina signature cupcakes. Jag har passerat många gånger men varje gång så har det varit kilometerlång kö till det extremt lilla bageriet, men i ösregnets manadagher (det fornnordiska namnet för måndag, börjar känna lite nordiskt sug nu) var det nästan bara våra vattnande munnar och cupcakesen alldeles allena. Jag vet att det mesta jag skriver är om hur fantabulous allt är här meeeeen, dessa bakverk var långt ifrån ett undantag. Efter att ha ansträngt mig för att inte göra bort mig totalt som guide under en lång och blöt dag som denna åkte jag, papi och ålen hem till mig och åt en bit mat, tittade på scrubs och insomnade.

REWIND! Under kvällen fick jag ett samtal från det svenska fiket "FIKA" som undrade om jag fortfarande var intresserad av ett extrajobb och I'll be damned, klart jag var det. Provjobba skulle jag göra redan klockan 9 på morgonen idag så det var tidig uppstigning imorse men jag har absolut inget att klaga på, inte ens "godmorgon" i ögonvrån. Jobbet gick mycket bra och jag fick styla med mina kaffekunskaper. Under morgon kom en lite äldre blond tjej in och en lite yngre, jag visste att den äldre var känd och kom till slut fram till (i mitt huvud bara då såklart) att det var hon från Melrose Place (vem är "hon"?). Vad jag inte visste var att det var Serena och kvinnan som spelar Serena's mor i Gossip Girl som var på besök. Personligen har jag bara sett ett avsnitt men Ålen svimmade nästan när jag berättade det så jag antar att det var coolt. Där ser man sa jag och försökte verka oberörd medan den lille minus om styr spakarna uppe i huvudet gjorde the happy dance som aldrig förr. Jag fick lön för mina tre timmars provjobb, och ingen liten lön heller så jag antar att mina skills var upskattade. Det ser ut som att det blir någon gång i veckan vilket passar mig utmärkt.

Klockan var 1 och jag crip-walked (för att bevisa hur cool jag var) ner till Joe's Coffee där jag bestämt möte med Mathias Hemmel som är på besök i stan med sin fantastiska mor. Vi drack kaffe (bara jag då, han ska ju envisas om sin Chai), snackade skit och pratade i mun på varandra, mycket trevligt! Efter det var han hungrig och jag matade honom Falafel från stans bästa falafel place "taim" på Christofer street. Acne hade premiär för sin första New York butik i Soho och det var nästa mål. Vi gled in i varsin trenchcoat och synade butiken som om vi var trend-inspectors. Butiksbiträdena kysste våra fötter och hoppades att vi skulle rapportera tillbaka till Söder i Sthlm, eller "soder" som de förvirrade men söta asiaterna kallade det. "Sure" sa vi och svängde med coaten och gled ut. En high five och ett skratt gav vi varandra innan vi gick för att möta Pablo och Ålen. Kvällen slutade med fäncy dinner på "Applebee's" på Times Square, lite för att fira mitt nya jobb kanske? Jo, det är en bra anledning.

Vi är fina pojkar allihop, men skrapa inte på ytan för allt i världen.

Imorgonbitti klockan 9 ska jag medverka på en workshop från North Carolina med gamla elever, träffa Joanne, Ellen och Pablo, gå på konsert och ut och äta med Mr. Gilliam och hans kör på kvällen, så långt kalendern räcker är det fullproppat med möten, auditions, danceclasses, bartenderjobb, fester to attend, friends to meet, places to sing, museums to see, FIKAjobb o.s.v. But you know what? I LIKE IT!

audition

Förlåt för min sega uppdatering men det har helt enkelt inte varit tid till det de senaste fullspäckade dagarna. I måndags flög jag in till stan och återförenades med min tappra vän Pablo på restaurang Eatery för lite löjlgt dyr sallad, det var Pablos första dag så det skulle vara fäncy! Vi gjorde stan ett tag sen skulle jag ut till Queens för lite sångsession med Ms. T vilket gick ruskigt bra trots att halsen gjorde sig påmind (exakt HUR sjunger man utan att göra sin hals påmind, minus? Jaja, you kow what I mean). Queens var för övrigt riktigt ghetto cool med mycket grafitti och bebodda hustak, precis som i filmerna.

Pablo gjorde som man ska, han spatserade upppifrån och ner och vädret kunde inte vara bättre för honom. När jag kom tillbaka åkte vi hem till mig och käkade middag samt hängde med Melinda och Aaron. Självklart gjorde vi femtio tusen kakor också, som sagt; Pablos första dag, fäncy!

Det var tisdag och det var fortfarande svårt att förstå att Pablo faktiskt var in town men nu skulle jag också fatta att jag skulle på min första rktiga audition. Det blev kortslutning i systemet men reservreaktorn gick snabbt igång och jag kunde function like normal. På Chelsea Studios som var the location of my audition. Jag tyckte jag var i god tid, 10 minuter innan det stod att de öppnade men tji fick jag, jag hamnade på plats 125 i kön eftersom det tydligen är en oskriven regel att man ska slå sig själv för att vakna klockan 5 för at tvara på studion kockan 6, för att skriva upp sig på någon sorts mental lista som så fort teaterfolket kommer förvandlas till en actual rangordning beroende på vem som kom först. Vill man så ska man! FRICK (som Elliot i Scrubs hade sagt) I'M NO MORNING PERSON!

Jag snackade med allt och alla, om "crap" rent ut sagt och jag gick på toaletten 3 gånger i minuten, agerade precis så som jag gör när jag är svinnervös. Man sitter i ett stort rum och väntar på att de ska "call your name". Jag fick för mig att man skulle ställa sig i mitten av rummet och börja sjunga på kommando och med den tanken gjorde jag nästan på mig. Men så var inte fallet (inget av fallen). När jag blev kallad, 2 timmar senare, så gick jag in i rummet där directorn satt vid ett bord och en accompanist satt vid pianot. Jag gav pianokillen mina noter och sa hur många bars av intro jag behövde och sen var det bara att sätta igång. I was actually doing it, jag stod i ett rum och sjöng en inövad låt (på mitt kommando) framför en director av för en känd musikal i New York, insane!

Jag var väl sådär nöjd med mitt performance men han sa "you did great" och med det gick jag ut med ett smile som fortfarande håller i sig.

Jag och Pablo skulle ju fortsätta att vara sådär töntiga (coola) som bara vi kan vara så jag var tvungen att skynda mig. Vi spatserade i West Village och drack kaffe på Joe's (såklart). Självklart så träffade vi en manusförfattare som var stationerad i New York. Medan vi snackade med honom så fick han ett instant message på datorn som löd något i stil med; Du ska ha möte med Natalie Portman. Pablo började gråta (inombords) och jag blev starstruck. Oavsett så har han lovat att guida oss i Brooklyn i helgen, vi bytte nummer och I swear, vi kommer ringa (om inte han ringer först såklart).

Vi hoppade ner i tunnelbanan och tog metron till Thai Basil för middag med Jazz, strax efter det kom Ållen till den stora staden och vi tog några öl/drinkar på VINYL innan vi åkte hem. En totalt overklig känsla att Jag, Pablo, Ellen och Jasmin sitter och skriker i mun på varndra med varsin drink mitt i New York City.

Jag och Ålen har precis vaknat efter att ha brottats om täcket hela natten. Idag ska Ålen få känna på storstadsliv även om han där uppe i molnen är lite kissenödig denna morgon.

P.S. Ålen hade med sig ett påskäg med gottis från godisaffären, Mor och Far hade skickat med ännu mer godis och Mormor hade också skickat med en påskpresent, thank you ALL!

peeeeeeeace

jaja

Jag kör två dagens, ändå ball att visa upp lite av New York-fynden. BOYA!

SINNES

Nu är klockan lite över 8 på morgonen och jag ska snart in och käka runch med Pablo, helt sjukt när man tänker efter, inte träffat honom på nästan 7 månader!! Undra hur han ser ut? Ok, jag har sett bilder men hoppas han inte har blivit helt vuxen, INGEN RISK! Hahaha. Solen skiner så det är på med glajjorna som gäller. Ses ikväll dear readers!

HELLOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO

tvärtomkväll

Varför ska det bli som man tänkt sig? Det blir nästan aldrig som man tänkt sig här i livet så varför inte bara "go with the flow"? Thats what I did yesterday anyways. (Det känns som att "go with the flow" temat genomsyrar varenda mening skriven i denna virtuella dagbok, har jag lokaliserat mitt livstema kanske?)
Denna helgen har vi haft FF, Fransk Fritt, Vincent sover hos någon i stan och det slutar alltid i the happy dance och fett hög musik.

Igår var målet att vi skulle ha en riktigt hälsosam och calming for our senses-dag utan att spendera onödiga pengar. We'll see about that. Jag började dagen med att vakna runt noon och gled långsamt och graciöst ur sängen (mitt ben hade somnat så jag föll ihop som en säck potatis det första jag gjorde, jag kallar det wake up call). Melinda var i städ-mood och jag var inte sen att hoppa på det tåget eftersom jag ska ha inneboende i mer än två veckor om bara några dagar och mitt rum kvalificeras till soptipp. Mitt rum och badrum är nu spick 'n' span och redo för långväga gäster. Nu var det dags att gå och handla. Det var varmt, inte ett moln på himlen och jag och Melinda går längs Hudson River och tittar ut över New York Citys skyline som om det är allas vardag. Det är svårt att uppskatta hur jävla (ursäkta min franska) bra vi har det, och vilken sjuk vardag vi lever i.

Eftersom jag vägrar att bli sjuk igen så hade jag på mig tjocka strumpor, stickad tröja plus min fjällis uppknäppt till hakan. Jag tog nog i lite mycket eftersom när vi kom fram svettades jag så mycket att det kändes som att Nilen rann längs ryggen på mig, riktigt mysigt. Vi skulle bara ha lite småsaker men eftersom det var tvärtomdag (dagen var inte korad tvärtomdag än) så storhandlade vi utan dess like. Bästa studentfyndet vi gjorde var 36 paket kycklingnudlar för $4.50 (vilket är 75 svenska öre paketet, är vi i Thailand eller i New York?). Vi hade 8 säckar mat och bad att få det delivered to our door, GOD BLESS AMERICA (vadå? Det står så på dollarsedeln). Vi skrattade lite åt tanken att vi skulle bära maten den 45 minuter långa promenaden hem (ja, vi har varit så dumma en gång, det är inte lätt när man tror att man är superman).

Vi bestämde oss för att åka in till stan och träffa en vän in need of support men dealen var att åka hem tidigt, bara dricka te, absolut ingen alkohol och definitivt ingen mat eller något som kostar något över huvud taget. När vi kommer in till stan börjar vi byta mot reglerna direkt och innan vi hinner säga "studentfattigdom" väntar vi på att få bord på il Buco på Bond Street, restaurangen som Aaron är kock på. Restaurangen är proppfylld med fräcka människor från alla hörn av stilspektrat, personalen är trevlig, inredning sjunger "fyfan vad god mat vi har" och snart sitter vi vid baren med varsitt glas rött i handen, vinet var super och snart låg menyn på bordet. Vi beställde tre olika appetizers att dela på men det var inte allt, när vi ätit upp vår mat kom en tallrik till, bartendern sa "compliments from the chef", strax kom en tallrik till och bartendern sa "compliments from the chef". Som om detta inte var nog åt vi panacotta med en stänk av 10 år gammal balsamvinäger på, denna dish är kvalificerad för kampen om bästa efterätt någonsin förtärd av minus. Nu började jag svettas, varför? Det var dags för notan, den där skrämmande lilla pappersbiten som alltid ska förtöra ens kväll med att kräva pengar, thats just rude! Tack vare Aaron fick vi sjuk rabatt vilket stabbed me like a sword of relief. The explanation on the check was "Aarons wife", cheers Melinda!

Anywho, en snabb summering av vad som kom härnäst är; vi missade bussen på grund av flum i väntan på metron. Det finns inga lediga taxibilar en lördagkväll på Manhattan. Åk aldrig svarttaxi för $60 om det inte är kris och klockan börjar närma sig morgon. Amen, brother!

Ikväll/inatt kommer Pabi Chulo, den gamla räven. Ingen går säker i denna staden med J.D. and Turk, eller jag menar Minus och Papi roaming the streets.

Peace suckers (I mean that in a oh-so-cool way)!

Vi var helt säkra på att någon bodde i denna kartongen och att han/hon/den/det skulle hoppa upp som gubben i lådan när vi minst anade det, vi väntade och väntade men inget hände. Han/hon/Den/det i lådan kanske tyckte vi var okvalificerade, vad vet jag?

New York Philharmonic, check!

Bona dimineata (god morgon, som man säger på rumänska).
Jag måste helt enkelt inleda med att uttrycka min yttersta irritation över min bussresa in till den stora staden igår. Trippen som vanligtvis tar runt 15 minuter tog 1 timme och 15 minuter, you know why? RUSH HOUR, såklart. Att jag aldrig lär mig. Jag bad busschuffören att släppa mig mitt i gatan eftersom jag hade ungefär lika bråttom som en kissnödig racehorse. Men icke, det är olagligt och jag var helt enkelt tvungen att sitta på min rare end tills vi var framme (även fast vi bara cirkulerade vårt mål, jösses).

Anywho, igår kväll såg jag The New York Philharmonic Orchestra på Avery Fisher Hall at Lincoln Center (a mouthful, I know). Detta är en ståtlig mix av världens främsta musiker och jag lyckades få två platser på tredje raden för $12 each (don't know why). Jag tog med mig min vocal coach Ms. T (såklart) för en bit mat och sen detta, hon var minst sagt thrilled! Hon hade aldrig suttit så nära förut och berättade att de platserna vanligtvis kostar långt över $100. Tji fick dem bratsen!

Och hold my horses, fy tusan vad pampigt det var. Stycket de spelade och gjorde lite av en musikalisk teater av i första acten var Ein Heldenleben av Richard Strauss. I have to admit, kändes smått lyxigt att gå på en av världens bästa symfoniorkestrar mitt i New York med de åtråvärda platserna.

När det var över var jag halvt sussandes och rörde mig i takt med en zombie, ovanpå detta regnade det, men jag brydde mig inte, jag var i New York. Jag hoppade ner till metron och när jag väl var framme på busstationen upptäckte jag till my big dismay, I had no bloody keys! F THAT! Att vandra runt på Port Authority mållös är faktiskt inte så hemtrevligt. Denna gigantska station är ett "passing thru" ställe, ingen normal människa hänger här och jag hade NO intentions att göra det heller. Jag ringde Melinda, men inget svar. Jag ringde Vincent och han var tydligen på en bar nere i Soho och sa att jag kunde komma dit och låna hans nycklar. Jag hade absout ingen ork att hoppa på metron och sen gå i regnet så jag var ett steg in i taxin när Melinda skickade ett sms och skrev "vi tar bussen nu, var är du?". Jag torkade svetten i pannan och kutade upp till gate 301, där vår buss departs. Där stod Melinda och Aaron och kändes ungefär som mor och far och frågade om jag ville ha pizza. Thanks but no thanks. On that note we left the building and had a joyus ride home!

Idag ska jag sjunga all day och ikväll ska jag nog ut och svinga bägaren.

Hail to thee from the Garden State

Lagom trötta?

JOB-GIG

Hell yeah! Jag har fått ett litet jobb "gig" på en art event i west village den 27 mars! Quick money so to speak, and I sure need some. Min nyvärvda (jag ser jakten på vänner lite som ett mission i denna stan) vän Colin ringde och frågade om jag ville blanda drinkar med honom på detta eventet och få quick cash, jag svarade snabbt; YESSIR! Han berättade lite kort om eventet som hans vän håller i; massa kända människor inom konst/artist-världen, look good, pour people wine and make sure they are happy. Och så tänkte han på mig? GREAT!



Idag har jag både dansat och sjungit med Ms. T och hon har gått med på att spela på både min audition på tisdag och min audition på onsdag nästa vecka (varav hon har fixat båda, she rocks!) Min hals gav lite vika idag på sånglektionen men för övrigt så är den stark och ska snart vara tillbaka i toppform. Ms. T har världens mest busy schedule men ändå trycker hon in sånglektioner och även auditions för mig varje vecka, detta är helt otroligt och jag vill ge henne något i gengäld, har någon något bra förslag på vad man kan ge/göra för någon som redan har allt?



Om folk inte kunde vara nog grumpy på busstationen på vanliga tider, idag åkte jag hem runt klockan 6, det ska man helt enkelt inte göra. Rush hour på Port Authority Bus station är lika med mord i blicken och vässade armbågar. Utan överdrift är busskön några hundra meter lång och people show NO MERCY! Det finns två trappor upp, en för vanliga tider och en för tillfällen som idag när kön är som ett långt led med folk som väntar på att renas i gangesfloden (trust me, they need some cleaning). Jag var helt i min egna värld med "Vampire Weekend" i örat och tog fel trappa, jag kommer inte mer än till sista trappsteget innan någon hoppar fram och rycker ut mina hörlurar för att berätta för mig var kön börjar. När man väl är uppe på fel sida måste man walk the walk of shame förbi alla ner för trappan som man borde ha valt. Kul, riktigt kul!

Port Authority Bus Terminal Times Square

Mina pengar håller på att ta slut... Det är den bittra sanningen. "The truth hurts, so we lie".

By the way, imorgon ska jag på Strauss symfoni på Lincoln Center, front row seats, ph1!

WE ALL LIVE IN A YELLOW SUBMARINE

Amerikanska Samoa

Jag besöker Amerikanska Samoa varje dag, lyx? Vad vet jag, jag hinner aldrig uppleva det. Varje gång min inte så trogna buss 158 åker ner i Lincoln Tunnel får jag ett sms från 3 som välkommnar mig till Amerikanska Samoa. Visst, vi åker ju ner i en tunnel vilket är under ytan vilket i sin tur är "närmare" andra sidan jorden där Amerikanska Samoa ligger. Men att signalen är så känslig är ju nästan absurdt.

Well, well... Igår sa jag farväl till Sean än en gång men jag tvivlar inte på att vi ses snart igen. Han ska nämligen öppna ett "Chick-fil-a" i Malmö tillsammans med mig, sprudlande idé!

Jag fick tillbaka provsvaren från sjuhkhuset och de bevisade bara det läkarna redan sagt, att det var ett virus och att jag bara måste vänta ut det. Jag mår bättre varje dag och jag har redan satt igång med nödvändiga saker som dans och sång. Igår sjöng jag i ensemle vilket var en change från privatlektionerna med Ms. T, riktigt kul faktiskt. Ensemblesång är ett HELT annat kapitel i röstens tjocka bok nämligen. Idag är det Theatre Dance som gäller och sen är min kväll oplanerad (!).

Saker och ting börjar bli vardag här, don't get me wrong, fantastisk vardag :) Jag har lärt mig så löjligt mycket saker om musik och dans och hela musikalbranschen bara på dessa 5 veckor jag varit här. Jag känner mig som en bok med blanka sidor som varje dag fylls på av lärdomar. Det jag inte visste (hade tänkt på) och det som kanske är lite svårt för utomstående att förstå är den stenhårda konkurrensen. De jag dansar med och de jag sjunger med, dessa människor har gjort detta sedan de kunde gå och prata. Men konkurrensen skrämmer mig inte utan den taggar mig till att lära mig att bli lika duktig och jag tror inte att det finns något annat sätt att bli bäst än att vara omringad av just "perfection". Och bäst, det SKA jag bli! Samtidigt som konkurrensen är hård har jag turen att nästan alltid bli uppmuntrad till att göra bättre än att bli nedtryckt, det har altid varit så. Skulle någon försöka trycka ner mig så väljer jag att lägga på ett jätteleende istället för att bli kaxig, det funkar alltid! Det är så jag skapar vänner och inte fiender.

Ännu en sak med New York City som gör att hjänan slår några exta kullerbyttor innanför kraniet är alla möjligheter. Här kan man göra allt, precis allt du någonsin kunde tänka dig att arbeta med eller leva som. Jag och alla andra öppensinnade människor som glädjs åt mycket och kan därför tänka sig massa olika karrärer och banor i livet får lite lätt hjärnskakning av alla möjligheter och svårigheten att koncentrera sig på sin sak är aldrig långt borta. Men samtidigt kan det vara lättare att ge sitt allt på en sak eftersom man vet ett något annat kan knacka på dörren redan nästa dag.

Staden är som en myrstack, ständigt i rörelse och det är denna puls jag känner mig hemma i. Jag har lärt mig att se förbi all rörelse och se vad som verkligen händer i bakgrunden och jag är "hooked". Alla som känner mig vet att jag vill vara bäst på allt och att jag lätt blir irriterad om saker inte går "my way", men mycket av det har släppt sen jag kom hit. Det känns som att varje "way" blir "my way" om jag bara tar emot den nya utmaningen med en high five (och såklart det där jätteleendet, och kanske en wink with my right eye).

Nu har jag bråtttom men jag bara had to put it out there.

Peace

LEAN WITH IT

WOW

Innan jag åker in till stan för att sjunga så måste jag bara klargöra en sak. När jag vaknade imorse och tog mig en snabb titt i spegeln så slog det mig, för första gången sedan jag var typ 15 år gammal har jag INTE EN ENDA FINNE I HELA ANSIKTET! Och då lever jag i en av världens smutsigaste städer, strongt. För er som verkligen känner mig vet ni hur jäkla ovanligt detta är; ingen knut, ingen krysmynta, inte någon "saga om de två tornen" på hakan, inget djävulshorn i pannan. Vi får se hur länge detta håller, förhoppningsvis for ever. Time to rumble. Peace

de tre musketörerna

Jag, Sean och Justin smög oss ner genom staden som tre musketörer utan mål. Vi åkte ner till West Village, besökte Marc by Marc Jacobs, åt fantastisk lunch på Miracle, slingrade oss genom kullerstensgatorna ner till Greenwich Village och slutligen till Hudson River. Vi gick längs vattnet hela vägen ner till Ground Zero. På vägen passerade vi bland annat en public middle school som kastade frisbees på oss, spännande. Vi utbytte slagdängor i form av gamla minnen som man helst bara ska glömma varvat med lyssnande på ljudet från New Yorks puls. Jag hade kunnat skriva exakt om allt vi gjorde idag men det hade blivit för långt och monotont att läsa. En sammanfattning lyder iaf; mycket shopping, många gator utforskade, mycket välbehövlig mat och många skratt och nervslag. "Fantabolous" med andra ord! Men anekdoter då? Jo, när Sean provar thailändsk mat och försöker låtsas att han tycker att det är gott, när jag funderar på att äta på McDonalds på grund av att mina ben viker sig och definitivt besöket i detektivaffären för de riktigt paranioda, slagordet löd "Is your husband cheating on you?". Vi hängde lite med Samuel L. Jackson och på bokandeln signerade Tori Spelling sin nya bok "sTORI TELLING", I'm completely starstruck.

Till något annat, Ground Zero har varit en construction site i 7 år nu men äntligen har ett förslag på ombyggnad blivit godkänt och under 2008 ska det vara klart. Jag måste erkänna att jag tycker att förslaget faller mig precis i smaken (inte för att the american government bryr sig). Det blir en stor byggnad, the freedom tower, på detta gigantiska område, resten blir park och två memorials i form av två gigantiska kvadratiska vattenfall precis där twin towers en gång stod ståtligt sträckta mot skyn. Vackert blir det och området blir en hyllning till naturen där de bortgångna åter har anslutit sig.

Imorgon är det dans klockan 10.30 am och sång klockan 2 pm. På kvällen ska hela klanen Martelli komma ner och det blir ännu en familjemiddag på italienska Carmine's på Times Square. Kan nästan inte bli bättre.

Jag låter några bilder tala för sig själv.

Avslutningsvis vill jag lämna en hyllning till bandet Vampire Weekend, köp skivan och lyssna, det är musik right up my alley! Det är det enda som rullar på min ipod just nu, förutom Boys like Girls såklart. Tänker utveckla min fascination till detta band i nästa inlägg.

UNHELLO