kan man inte alltid ha muntilga prov...

...då hade jag nog fått 100% på allt, jag är grym på att sätta ihop ord i hjärnan så att det låter som att jag vet precis vad jag talar om. Men nä, så enkelt är det inte, om 40 minuter ska jag ha prov på restriction enzymes och det är precis lika jäkligt som det låter, jisses.

Älskling, jag cruisade nätet och hittade en lösning, ska vi göra såhär i framttiden eller?

Jag kommer dela med mig...

Haha, jag sitter nu i min stol med tights, Y-front över och banditmålning i ansiktet, i sann Engelsk anda går man ut utklädd, jag tycker att det framhäver mina ögon helt enkelt ;)

Tjing !

Lykke

Idag har jag försovit mig, samt vaknat med en finne på halsen som gör ontså fort jag rör på huvudet, lite i klass med nackspärr. Man kan ju inte hjälpa att undra om man drömt något straffbart, men som vanligt minns jag inget så det blir svårt att be han där uppe om förlåtelse, men "sorry"!

Miljöfarligt nog vaknade jag med datorn på, det gör jag ALDRIG men återigen, var jag berusad på för mycket te igår kanske? Har jag dödat för många aliens på Halo? Äh, nu glömmer vi det. Men vad jag vill komma till är att Itunes var uppe, jag kände mig rebellisk och tryckte på shuffle-knappen, plötsligt hoppade Lykke Li ut ur högtalarna med sin jäsiga röst och sitt jazziga beat, med lite toast och kaffe var morgonen (en morgon för mig är runt 12-1 på eftermiddagen) fulländad och smilgroparna djupa precis som de ska vara och återigen så sveper "life is goood"-känslan över mig som en surfvåg.

Idag är en busy dag, om 50 minuter har jag Organic Chemistry med kanske världens mest monotona föreläsare, haha, jag kan inte riktigt hålla mig för skratt när jag tänker på honom. Efter 5 minuter av hans röst hör man bara "bla, bla och bla" samtidigt som han pekar med sin laserpekare på konstiga formler och tecken. Utöver detta så skelar han så man vet aldrig vem han tittar på, that could be quite deceiving, trust me. Lyckats jag glänsa på det kommande provet ska jag bli religiös på riktigt! Efter det har jag 3 "hemtentor", 3 lectures att "go over", lära med allt om restriction enzymes, samt fylla i USA-ansökan på internet (numera måste man fylla i en ansökan för att åka till USA, Ellen!). Och ikväll är det Carniage, vilket är en kväll då ALLA på hela universitetet går ut, japp, vi är 20.000 studenter, på olika barer och avlutar på samma klubb, ska bli intressant och med all säkerhet svettigt.

Pannkakorna häromdagen blev FAB! Här har vi en överlycklig Tom och samtidigt är Halo 3 representerat.

fettisdag bli pancake-day

Engelsmännen ska alltid härmas, bara för att vi har en fettisdag så ska de komma på någon equivalent och inga rediga semlor finns det här inte så det fick bli pancake-day. Mitt sinne är just nu exakt ett år tillbaka då jag och Melinda bakade de mest fantastiska semlorna i vår feta lägenhet i New York, vi avnjöt dem också på vår terass som blickade ut mot skylinen. Ikväll blir det lite annorlunda, men inga ledsna miner för det. Jag ska woopa ihop lite american pancakes för hela min flat för att göra det hela ännu mer internationellt.

FACT: SPRINGA ÄR NYTTIGT! Jag som varit en gymråtta den senaste tiden har glömt hur det är att springa utomhus och det är precis vad jag precis gjort, man känner sig nästan renad ändå in i själen. Dags att genast smutsa ner den igen med lite pancakes, sylt och grädde.

Som ni förstår så regnade det såklart och som de säger i alla filmer "the rain makes me feel alive" - smygbullshit skulle jag vilja kalla det.

Dags för veckens prognos, varsågoda!

Liverpool

Ni vet när man har sådär multum med skolarbete att göra, men inget av det är tvunget att vara inne förrän om ett bra tag. Det är då som det är svårast att get started. Så vad gjorde jag; Jo, jag gick igenon vad som skulle göras utan att egentligen göra något av det, drog med mig Tom och köpte öl och satte honom med en XBox-kontroll i handen och tvingade honom att spela Halo 3 (ja, Pablo) med mig. Han stretade inte emot så värst mycket, lite rivsår från förlorarsidan fick jag utstå kanske men inget mer. Procrastination, procrastination, det är ett ord i minus anda, men det är precis det jag behöver för att "action" ska bli det ultimata när det väl inträffar (vilket inte är så sällan som det låter). Och ACTION är ett ord som ännu mer speglar minus anda.

Som tidigare nämt var jag på intervju på Liverpool University of Medical Studies förra veckan, av en händelse var jag först ut, men I grabbed the bull by it's horns och kramade musten ur min entusiasm för en medicinutbildning. Efter ungefär en sekund i "förhörs"-rummet blev mitt ansikte en tomat, precis rätt timegap för att de skulle tro att jag faktiskt såg ut som en indian och inte döma mig för det. Trots detta så gick det super enligt mig. Efter den 20 minuter långa intervjun kom jag in i väntsalen överlycklig och kunde inte göra annat än helt fel; jag utövade "yes-posen" med spända armen och lyfta benet och allt, inför sisådär 15 vättskrämda elever som hade sitt livs intervju framför sig. Jag försökte sugarcoat mitt felsteg med att i princip hålla tal inför alla om hur snälla de stora farliga frågospottande medicinarna bakom det stora skrivbordet faktiskt var, med jämnt fördelade förstående leenden (btw tog det ungefär 5 minuter för mitt ansikte att återfå sin skinande vita brittiska färg igen).

Så ja, blir det något år i Liverpool innan jag ska bli bäst i klassen och få scholarship så jag kan fortsätta min utbildning på Columbia University i New York kanske? Bara Liverpools admissions styrelse vet. Liverpool verkar faktiskt inte helt fel, de blev ju trots allt Europas kulturhuvudstad 2008 och det har säkert mer än ett Primark (för er som inte vet så är Primark ett jättevaruhus där man köper kläder för under £5-sedeln, perfekt för studenter helt enkelt) och jag vet att de har minst två vintage-butiker med reko smak, det var även där Titanic hade sin slutdestination (vet inte riktigt hur jag ska tolka det (?).

Destinationen i mitt huvud just nu är USA och North Carolina som det var alldeles för längesedan jag besökte, som blir verklighet om mindre än 4 veckor.

Nu är det dags för min nattliga brottningsmatch mot min insomnia.
Adjö!

YES!MAN

Dags att säga JA till ALLT (hrmm, kanske får begränsa lite, eller?)
Jag är ju kanske inte den som är en NEJ-sägare men filmen YES!MAN med Jim Carry som jag fick höra att jag liknar när jag gick i åttan (glömmer aldrig den kommentaren) fick mig på rygg. Den börjar med en tragisk Jim som bara sitter och tittar på film hela tiden; detta slog mig som en ångvält då jag sett 5 filmer bara idag (aj). Jim blir uppmanad att säga JA till alla challenges han blir uppmanad att göra så challenges here I come.

För övrigt får jag nu återgå till min insomnia; Anna får mig att sova som en bebis med dreggel och allt, utan henne blir det ingen vidare sömn för mig.

Jaha...

Då har min älskade Anna lämnat mig för hemlandet Sverige än en gång men fy vad bra vi haft det, så klaga kan jag inte.
Efter vår 4-dagars njutning i smygvåriga London med mycket shopping, mys och fest åkte vi upp till mitt sanctuary Lancaster University för att.. fortsätta att njuta. En tripp till Liverpool för min medicin-intervju (som enligt mig var fyllt med intelligenta leenden som jag kallar det) hann vi också med trots vår nästintill kroniska baksmälla och trötthet efter vårt never ending flängande. Oavsett var vi än är så har vi det så retarderat bra tillsammans, tack vare det kan vi leva med att vara utan varandra i veckor i taget, jäs! Tack vare min kära vän AnnaMaria så hade vi tillgång till en fantastisk lägenhet i centrala London all by ourselves! Utöver att Anna var i London så var det kusinträff a lá Pettersson också, dock exklusive brossan Martin som nu har börjat BLOGGA (antar att det var därför han inte kunde komma, satt och komponerade ett inlägg ni vet). Så nu blir det bloggbattle. Jag uppmanar min vilande blogg; REST NO MORE!

Vi hann med hela två sjukt bra indie/rock konserter med proper moshpits and mental crowdsurfing. Jag kom hem med en betydligt tyngre resväska, vilket inte var helt oväntat men plånboken piper något om att han är tom och inte har något över till USA om 4 veckor, "TYST" säger jag och slänger ner honom i en låda.

Nu är det tillbaka till plugget som hänger över mig som en vinranka fyllt med böcker utan bilder(tråkigt), BLÄ! Trots att jag inte var ute och svirade igår unnar jag mig en sån där söndag som bara får unna sig om man kom hem runt 6-snåret dagen innan. Ni vet; vakna klockan 2, lämna sängen först klockan 5 bara för att sen sätta sig framför datorn och lyssna på musik tills man somnar om.

Later!